I somras läste jag en bok av den tyske sociologen och journalisten Christoph Kucklick. Han har frågat sig: När blev mannen det onda könet? Det började redan år 1800, menar han – och han har hittat mängder av citat som överraskade mig. Om han har rätt behöver vi revidera vår föreställning om de senaste 200 årens historia en aning.

Jag har skrivit en dubbel understreckare om Kucklicks bok Das unmoralische Geschlecht.

Del 1

Del 2

Det här är en filosofisk artikel och den börjar i en lampaffär. När du gått in i en lampaffär är du omgiven av ett myller av former. Många av dem kan vara modeller du aldrig sett förut, former som inte har någon motsvarighet i ditt inre lampregister. Ändå förstår du att de alla är lampor. För en filosofiskt lagd person öppnar sig ett problem här: hur kan du känna igen att alla dessa föremål är lampor om du inte kan formulera någon generell regel för hur en lampa ska se ut?

Författare till filosofiböcker brukar illustrera samma problem genom att prata om bord. Det beror på att de inte vågar gå in i lampaffärer.

Den lärdom vi förväntas dra – förutom att sådana resonemang ska få oss att känna oss smartare – är att begrepp som vi inte klarar av att ge någon strikt definition är ihåliga och i grunden meningslösa. I alla fall bör vi handskas misstroget med dem. (Men om vi inte kan definiera ”bord” och ”lampa” – vad gör vi då med ”demokrati” eller ”omdöme”?) Jag skulle vilja göra rakt motsatt poäng. Att vi genast förstår att alla dessa olika föremål av glas, plast och metall är lampor ger en antydan om hur vårt tänkande fungerar.

Läs fortsättningen i UNT [rättad länk]

I fredags bemötte programdirektören Björn Löfdahl farhågorna om att SR:s grammofonarkiv ska läggas ner (om farhågorna, se Henrik Sahl Johansson, SvD 29/12). Hans text är ett fullständigt underbart stycke retorik. ”Vi stänger inte våra arkiv. Vi öppnar dem”, skrev han. Vem kan väl ha något emot det positiva ordet ”öppna”?

Samtidigt, bara sådär i förbigående, fick han mig att börja undra om SR kanske tänker kasta LP-skivorna på soptippen efter att man ”öppnat”, det vill säga digitaliserat grammofonarkivet: ”En fråga som uppträder är vad som sker med de fysiska arkiven när innehållet väl är digitaliserat.” Den frågan lämnade han snyggt hängande i luften. Som exempel på genren ”oroa genom ett lugnande besked” var det riktigt bra gjort. (Forts.)

(Publicerad i UNT 28 januari)

Information går att väga i gram. Den upptäckten gör huvudpersonen i Stanislaw Lems novell ”Professor A. Donda”. Det är en rätt intetsägande titel, som inte avslöjar något om vad som ska komma.

Novellen är skriven 1978; redan då var Lem i färd med att fundera över konsekvensen av människan samlar och koncentrerar tidigare oanade mängder information. Library of Congress 130 miljoner katalogposter – böcker, film, ljudinspelningar och annat – har tagit två hundra år att samla in. I dag beräknas världen generera lika mycket material i digital form varje kvart.

Under förevändning att göra något helt annat – novellen börjar mycket omständligt – skaffar professor Donda en stor dator och börjar fylla den med information. Innehållet är inte viktigt, det är själva mängden han vill åt. Datorn har han placerat på en specialbeställd våg. Efter tre månader har den ökat i vikt med 0,01 gram. Hans misstanke har bekräftats. Vad det betyder förklarar han för sin assistent (min översättning från tyskan):

”Att information har massa skulle inte vara en upptäckt om det inte hade konsekvenser. Det finns en kritisk massa när det gäller information liksom det finns en kritisk massa när det gäller uran.”

Läs fortsättningen i UNT

Leninpriset är tydligen på tapeten igen. Då kunde det kanske vara läge att påminna om hur Lenin behandlade de intellektuella när han satt vid makten. Gå till läggen, ty om detta har jag skrivit: DN Essä – Filosofskeppen.

Världens största konflikter (räknat i antal döda) är osynliga i media. Jag har skrivit en understreckare om Virgil Hawkins bok Stealth conflicts:

Världens största krig är osynligt i medierna

Gensvaret har blivit större än jag någonsin kunde tro. Jag har fått mer läsarmail än för något annat jag skrivit (samtliga positiva, ta i trä). Artikeln har i två dagar varit den mest lästa på SvD Kultur och den är nu uppe i 11.000 facebookrekommendationer.

Se även Hawkins blogg om fenomenet stealth conflicts.

That’s all I’m gonna say. Läs den.

Mangamålet mot Simon Lundström har uppmärksammats av den japanska yttrandefrihetskampanjen Uguisu ribbon. För ett par dagar sedan frågade de mig om de fick översätta min Expressen-artikel Manga skadar inte om historien bakom den lagparagraf som innebär att tecknade fantasier kan dömas som barnporr.

Det fick de förstås och den japanska översättningen kan nu läsas här.

Medan vi mailade varandra om översättningen frågade jag Koutaro Ogino på Uguisu ribbon om liknande fall har förekommit i Japan. Det vore ju lätt att tänka sig att åtalet mot Simon Lundström (liksom lagtexten) beror på att svenska domstolar och lagstiftare är okunniga om serier och betraktar manga som något främmande och konstigt. I mangans hemland är det kanske annorlunda? Domaren kanske själv slappnar av efter jobbet med en manga? Ogino svarade med att länka till två texter:

Animenation: mangaförläggaren Monotori Kishi dömdes 2004 till ett års fängelse för osedligt material (senare mildrat till böter; Wikipedia om fallet).

Dan Kanemitsu: Thought police can’t protect real children. ”Efforts to expand the definition of child pornography to include fictional material – i.e. manga (comic books) anime (animation) and video games in Japan continue to exist as of June, 2011”, skriver Kanemitsu.

(Publicerad i GP 6 jan. 2013; inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp texten här.)

Transhumanism är föreställningen att bioteknik och informationsteknologi ska smälta samman och förbättra människans kropp. Mer intelligens. Cancerätande nanorobotar i blodkärlen. Ökad livslängd, kanske evigt liv. Helt enkelt allt vi kan önska oss – efter att vi förlorat förmågan att önska något annat än det som den teknokommersiella utvecklingen påstår sig kunna ge oss. Kommer vi fortfarande att vara mänskliga om vi gör allt detta med oss själva? Transhumanisten svarar: ”Nej! Och ju förr desto bättre! Vi ska utvecklas bortom det mänskliga.”

(Forts.)

Diskussionen om e-böcker, socialt kontra asocialt läsande och kriget mot det koncentrerade tänkandet fortsätter i UNT. Jag svarar Alexandra Borg i dagens tidning. Artikeln finns inte på nätet, därför har jag lagt upp den här.

(Min förra artikel: Kriget mot koncentrationsförmågan
Alexandra Borg svarade: Läsning en väg till gemenskap)

_____

Alexandra Borg har läst min artikel så bokstavligt att hon har missat en del av den ironi den innehöll – eller alltihop. (Min artikel ”När ska man få läsa en bok i fred” publicerades i UNT 20/12; hennes svar ”Läsning en väg till gemenskap” den 21/12.) Det gör att det är lite svårt att svara henne. Har man vunnit eller förlorat om man behöver förklara sina ironiska formuleringar? (Forts.)

Jerry Määttä är en litteraturvetare som forskar om undergångsberättelser i populärkulturen. En sådan person vill man naturligtvis prata med; jag har intervjuat honom i dagens UNT. Du hinner läsa det innan jorden går under.

Epigenetik är ett hett forskningsfält: det har börjat visa sig att miljön reglerar vilka gener som är aktiva i kroppen. Jag har skrivit en understreckare om epigenetik i SvD:

Generna och kroppen – vem använder vem?

Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna? Med min artikel skulle jag vilja gå ett steg bortom den frågan …

E-böcker gör äntligen läsandet ”socialt”, får vi veta. Därmed har kollektivet vunnit ytterligare en seger över individen: du får inte längre vara ensam när du läser, trots att den stora fördelen med läsning just är att det är en asocial aktivitet. Det är ännu ett exempel på en tendens som jag skulle vilja kalla kriget mot koncentrationen. (Artikel i UNT 19 dec.)

Uppdatering: Alexandra Borg svarar på min artikel här.

En ny översättning av Madame Bovary – har vi också fått en ny läsinstruktion för vad boken handlar om? Jag recenserar boken i UNT idag.

”Det är Flauberts sätt att hantera småsaker som gör honom stor”, skriver Sara Danius i sitt förord. Hon fäster uppmärksamheten på ett brev som Flaubert skrev till Louise Colet, en poet med vilken han hade ett förhållande. ”Det jag skulle vilja göra”, skrev han, ”är en bok om ingenting, en bok som inte är fästad i något yttre, som skulle hållas samman av den inre styrkan i dess stil, liksom jorden håller sig svävande i luften utan stöd, en bok som nästan inte skulle ha ett ämne eller där ämnet skulle vara nästan osynligt”. För Danius är historien om Emma Bovary ”ett banalt stoff” som Flaubert använder för att finslipa sin stil. ”Form och innehåll har glidit isär och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt. En ny epok har börjat”, skriver hon.

Med Danius förord och Martina Lowdens recension (DN 27/11) känns det som om vi har fått den definitiva läsanvisningen för romanen, åtminstone för en generation framåt. En roman ”om ingenting”, alltså, om skickligt iakttagna synintryck och suveränt behärskad stil? Finns det verkligen inget annat att hämta i Madame Bovary? Med den frågan i huvudet börjar jag läsa Anders Bodegårds nyöversättning.

… eller bara lite lagom förändrad. Minns du att det stod något annat har du förmodligen drömt det.

Publicerat i UNT 15 dec.

Låt det gå några år till så kommer de tryckta böckernas tröghet kanske att framstå som deras största fördel. Vill man censurera en tryckt bok som sålts och spridits måste man leta upp varje exemplar och förstöra det; det säger sig själv att några böcker alltid kommer att klara sig. När en tryckt text är spridd befinner den sig utom räckhåll för all efterhandskontroll: den är skyddad mot censur och redigering. En hel upplaga av en e-bok kan däremot raderas med ett musklick – även efter att böckerna sålts.

(Forts.)