Mangamålet mot Simon Lundström har uppmärksammats av den japanska yttrandefrihetskampanjen Uguisu ribbon. För ett par dagar sedan frågade de mig om de fick översätta min Expressen-artikel Manga skadar inte om historien bakom den lagparagraf som innebär att tecknade fantasier kan dömas som barnporr.

Det fick de förstås och den japanska översättningen kan nu läsas här.

Medan vi mailade varandra om översättningen frågade jag Koutaro Ogino på Uguisu ribbon om liknande fall har förekommit i Japan. Det vore ju lätt att tänka sig att åtalet mot Simon Lundström (liksom lagtexten) beror på att svenska domstolar och lagstiftare är okunniga om serier och betraktar manga som något främmande och konstigt. I mangans hemland är det kanske annorlunda? Domaren kanske själv slappnar av efter jobbet med en manga? Ogino svarade med att länka till två texter:

Animenation: mangaförläggaren Monotori Kishi dömdes 2004 till ett års fängelse för osedligt material (senare mildrat till böter; Wikipedia om fallet).

Dan Kanemitsu: Thought police can’t protect real children. ”Efforts to expand the definition of child pornography to include fictional material – i.e. manga (comic books) anime (animation) and video games in Japan continue to exist as of June, 2011”, skriver Kanemitsu.

(Publicerad i GP 6 jan. 2013; inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp texten här.)

Transhumanism är föreställningen att bioteknik och informationsteknologi ska smälta samman och förbättra människans kropp. Mer intelligens. Cancerätande nanorobotar i blodkärlen. Ökad livslängd, kanske evigt liv. Helt enkelt allt vi kan önska oss – efter att vi förlorat förmågan att önska något annat än det som den teknokommersiella utvecklingen påstår sig kunna ge oss. Kommer vi fortfarande att vara mänskliga om vi gör allt detta med oss själva? Transhumanisten svarar: ”Nej! Och ju förr desto bättre! Vi ska utvecklas bortom det mänskliga.”

(Forts.)

Diskussionen om e-böcker, socialt kontra asocialt läsande och kriget mot det koncentrerade tänkandet fortsätter i UNT. Jag svarar Alexandra Borg i dagens tidning. Artikeln finns inte på nätet, därför har jag lagt upp den här.

(Min förra artikel: Kriget mot koncentrationsförmågan
Alexandra Borg svarade: Läsning en väg till gemenskap)

_____

Alexandra Borg har läst min artikel så bokstavligt att hon har missat en del av den ironi den innehöll – eller alltihop. (Min artikel ”När ska man få läsa en bok i fred” publicerades i UNT 20/12; hennes svar ”Läsning en väg till gemenskap” den 21/12.) Det gör att det är lite svårt att svara henne. Har man vunnit eller förlorat om man behöver förklara sina ironiska formuleringar? (Forts.)

Jerry Määttä är en litteraturvetare som forskar om undergångsberättelser i populärkulturen. En sådan person vill man naturligtvis prata med; jag har intervjuat honom i dagens UNT. Du hinner läsa det innan jorden går under.

Epigenetik är ett hett forskningsfält: det har börjat visa sig att miljön reglerar vilka gener som är aktiva i kroppen. Jag har skrivit en understreckare om epigenetik i SvD:

Generna och kroppen – vem använder vem?

Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna? Med min artikel skulle jag vilja gå ett steg bortom den frågan …

E-böcker gör äntligen läsandet ”socialt”, får vi veta. Därmed har kollektivet vunnit ytterligare en seger över individen: du får inte längre vara ensam när du läser, trots att den stora fördelen med läsning just är att det är en asocial aktivitet. Det är ännu ett exempel på en tendens som jag skulle vilja kalla kriget mot koncentrationen. (Artikel i UNT 19 dec.)

Uppdatering: Alexandra Borg svarar på min artikel här.

En ny översättning av Madame Bovary – har vi också fått en ny läsinstruktion för vad boken handlar om? Jag recenserar boken i UNT idag.

”Det är Flauberts sätt att hantera småsaker som gör honom stor”, skriver Sara Danius i sitt förord. Hon fäster uppmärksamheten på ett brev som Flaubert skrev till Louise Colet, en poet med vilken han hade ett förhållande. ”Det jag skulle vilja göra”, skrev han, ”är en bok om ingenting, en bok som inte är fästad i något yttre, som skulle hållas samman av den inre styrkan i dess stil, liksom jorden håller sig svävande i luften utan stöd, en bok som nästan inte skulle ha ett ämne eller där ämnet skulle vara nästan osynligt”. För Danius är historien om Emma Bovary ”ett banalt stoff” som Flaubert använder för att finslipa sin stil. ”Form och innehåll har glidit isär och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt. En ny epok har börjat”, skriver hon.

Med Danius förord och Martina Lowdens recension (DN 27/11) känns det som om vi har fått den definitiva läsanvisningen för romanen, åtminstone för en generation framåt. En roman ”om ingenting”, alltså, om skickligt iakttagna synintryck och suveränt behärskad stil? Finns det verkligen inget annat att hämta i Madame Bovary? Med den frågan i huvudet börjar jag läsa Anders Bodegårds nyöversättning.

… eller bara lite lagom förändrad. Minns du att det stod något annat har du förmodligen drömt det.

Publicerat i UNT 15 dec.

Låt det gå några år till så kommer de tryckta böckernas tröghet kanske att framstå som deras största fördel. Vill man censurera en tryckt bok som sålts och spridits måste man leta upp varje exemplar och förstöra det; det säger sig själv att några böcker alltid kommer att klara sig. När en tryckt text är spridd befinner den sig utom räckhåll för all efterhandskontroll: den är skyddad mot censur och redigering. En hel upplaga av en e-bok kan däremot raderas med ett musklick – även efter att böckerna sålts.

(Forts.)

En gång så obskyr att den som upptäckte honom tyckte sig ha hittat en riktig svartkonstbok. Hans noveller fick alla andras att blekna – andra skräckförfattare hade inte sett någonting. Nu sönderälskad – du kan köpa en Cthulhu som mjukisdjur för 18,99 dollar. Och allt ska ges ut: Ellerströms har gett ut hans skisser (Anteckningsbok, 2009) och hans självbiografiska texter (Självbiografiskt, 2011). Med Mardrömsboken kommer ett urval av hans brev på svenska.

(Forts.)

Jag recenserar Herta Müllers nyöversatta artikelsamling Alltid samma snö och alltid samma farbror i UNT.

_____

Personer som lättvindigt upprepar frasen att det personliga är politiskt borde läsa Müllers essäer för att se hur suveränt hon blandar det lilla och det stora perspektivet, barndomsminnen och diktatur, familjeförtrycket i byn och det opersonliga förtrycket i staden, rädsla och integritet – utan att landa i någon försonande och förenklande slutsats, utan att foga in detaljerna i något annat mönster än det som rädslan och integriteten har gett henne.

I On the eve skildrar den brittiske historikern Bernard Wasserstein de europeiska judarnas liv de sista tio åren före andra världskrigets utbrott. Jag recenserade hans bok i somras; nu har texten till sist kommit i tryck i UNT.

Kapitel för kapitel går Wasserstein igenom olika aspekter av det judiska mellankrigslivet :sport, skolor, kvinnornas situation. Wasserstein målar upp en kreativ och livlig tid. Som läsare kan man i början få för sig att de europeiska judarna aldrig hade det bättre än ögonblicket före Förintelsen. Sedan bryter han metodiskt sönder den positiva bilden. Judehatet växte överallt under 1930-talet – inte bara i Tyskland. Wasserstein kartlägger rasistiska lagar, yrkesförbud, hets och trakasserier i land efter land

Akademibokhandeln kommer inte att byta namn till ”Books ’Я’ Us” – det är bara ett illasinnat rykte. Ett namnbyte till ”Hitler & kokböcker” är inte heller aktuellt.

China Miévilles roman handlar om två städer, det framgår redan av titeln: The city & the city. Städerna heter Besźel och Ul Qoma. Det som gör boken till den mest tankeväckande berättelse jag läst på länge är att de båda städerna ligger på samma plats. Invånarna i den ena staden är förbjudna att tala med invånarna i den andra och vice versa. De får inte ens låtsas att de ser dem på gatan. För att släcka ut den andra staden ur medvetandet har de utvecklat ett avancerat system av icke-seende, av mentala blockeringar, en hel terminologi. Städerna har varsitt språk, varsin valuta, men gemensamt gatunät. Bor du på en blandad gata i Ul Qoma får du inte se de hus som ligger i Besźel.

Jag skriver om The city & the city på litteratursajten Dixikon.

Skräckförfattaren Dean Koontz har skrivit en roman om en ond litteraturkritiker. Den heter – håll i er nu – Kritikern. En sådan bok vill man naturligtvis recensera. (Publicerad i UNT 10 november; något längre version här.)

Bokens onde kritiker, Shearman Waxx, är en person som inte anser att pennor är effektivare än skjutvapen – och det tycker uppenbarligen inte Koontz heller.

(Forts.)

Fyra korta texter från Kontrast, årets stora svenska science fiction- och fantasykongress, som denna gång hölls i Uppsala 5-7 oktober.

Hur ska man göra för att bryta mot schablonerna inom fantasy?

Med huvudet i en kryogenisk torkhuv

Science fiction i en värld utan framtidstro

Därför gillar vi att läsa om att världen går under