När jag var i Helsingfors blev jag glad över att Mona Hatoum, som jag uppskattar sedan länge, hade en stor utställning på Kiasma. Jag har skrivit om utställningen för kultursajten Dixikon.

När hennes verk är som bäst är det som att gå inuti en exakt gestaltad dröm, så perfekt återskapad att det som kunde ha varit en mardröm upphävs. Just exaktheten i utförandet gör att upplevelsen förvandlas från något hotfullt till något annat. Vackert är kanske inte rätt ord för det, men jag vet att jag vill stanna kvar där, suga i mig de säregna intrycken från hennes konstruktioner hur länge som helst, framförallt installationen Light sentence (1992; se bild).

Små ståltrådsburar som kunde vara gjorda för försöksdjur har staplats upp i ett U inuti ett fönsterlöst rum. Det enda ljuset kommer från en ensam glödlampa i mitten av burarna. Lampan hänger i en sladd som långsamt sänks från taket tills den når golvet, därefter hissas den upp igen. I text låter det kanske inte märkligt, men att stå inuti rummet berör mig mer än så många andra konstutställningar som jag har passerat genom. När lampan sänks börjar skuggorna från burarna växa på väggarna. Det är grafiskt elegant – skuggorna som ritas upp på väggarna återger burarna, perspektiviskt förstorade – och mycket effektivt, en fjäderlätt beröring av en smärtsam erfarenhet. Medan vi tittar på konstverket i centrum växer likadana nätgaller upp bakom ryggen på oss. Det är bistert och förföriskt, griper in i människans urgamla fascination för ljus och skugga, liksom i nyhetsflödets bilder från Abu Ghraib eller valfritt annat fängelse.

Läs fortsättningen i Dixikon.

För tidskriften Respons har jag skrivit om Zygmunt Bauman och den obehagliga idén om renhet. Läs artikeln här.

När jag tror att jag vet var jag har honom – om han sympatiserar med A borde han väl också sympatisera med B – börjar jag förstå att jag har missbedömt honom. Lyssna en gång till på den där noggranna beskrivningen av ett visst förlopp – kan man inte urskilja den ironiska noggrannhet som är karaktäristisk för ett avståndstagande? Jo, i nästa stycke skruvar han upp avståndstagandet en liten aning, så att det precis blir hörbart i texten. Att jag ibland misstar mig på honom gillar jag.

Bauman är en utmärkt författare att tänka både med och mot. Vare sig man blir irriterad eller inspirerad får man i sig en knivsudd av den intellektuella iver som han ännu vid 90 års ålder utstrålade under sitt sista framträdande i Stockholm i maj förra året. Därför vet jag att jag kommer att läsa honom igen.

+ultra har kallats den mest intressanta utställning som visats på länge i Berlin. Jag skriver om utställningen i kulturtidskriften Dixikon.
Läs om sammansmältningen mellan biologi och teknologi, material som befinner sig i en gråzon mellan levande och död materia, självreparerande byggnader, med mera.

Utställningen pågick 30 september 2016 – 8 januari 2017. Dess hemsida finns här.

Förra året skulle Stig Sæterbakken ha blivit femtio år. Med anledning av det utkom två böcker i Norge under hösten: den postuma samlingen anteckningar Ikke noe av dette handler om meg och antologin Alt menneskelig, där 29 författare tar sig an Sæterbakkens liv och författarskap. Jag har skrivit en understreckare om böckerna för SvD – ett av de roligaste jobb jag har gjort på länge.

Jag ville också passa på att nyansera bilden av honom; jag misstänker att han i Sverige mest förknippas med svärta, provokationer och död, men det finns mycket mer hos honom. Inte minst essäförfattaren Sæterbakken är värd att upptäcka.

Google nöjer sig inte längre med att leverera sökresultat och sälja reklam. De säger nu att de vill arbeta aktivt tillsammans med dagstidningar och andra medier för att hjälpa en seriös nyhetsförmedling att överleva på nätet. Det är en kursförändring som är värd ett par höjda ögonbryn. De närmaste åren ska de stödja europeiska massmedier med 150 miljoner euro. Satsningen löser dock inte det problem som är Googles moment 22: att de i praktiken har blivit en redaktör för hela internet.

För att få veta mer om detta talar jag med Eero Korhonen, Googles chef för strategiska relationer i Europa, baserad i Storbritannien. Tidningsbranschen känner han från insidan efter åtta år på Helsingin Sanomat. Är de 150 miljonerna något annat än välgörenhet – och handlar det inte om att avvärja hårdare regler från EU?

Läs fortsättningen i SvD.

Jag skriver om SVT:s nya programserie Idévärlden, som hade premiär den 14 januari.

Och nu, alla barn, blir det allvar! ”Idévärlden”, en serie om åtta tv-program med premiär på söndag 20:00 i SVT 2, ser ut som ett svar på önskemålen från alla dem som törstar efter fördjupning. Lite för ofta har public service bjudit oss på billiga imitationer av bildning, som ”På spårets” Fredrik Lindström, en modern version av den självbelåtne groggfarbror som fick Flaubert att skriva satiren ”Dictionnaire des idées reçues”. Eller ännu värre: ”Debatt”, ett program som är avsiktligt konstruerat för att förhindra att någonting alls blir sagt.

Konceptet är enkelt, som alla goda idéer. Programledaren Eric Schüldt bjuder in en gäst som ska driva en tes, plus två opponenter. De har en timme på sig, så att de medverkande ska få tid att utveckla tankar som är mer komplicerade än vad som ryms i en tweet.

Som första gäst har Schüldt valt sociologen Roland Paulsen. Paulsen har satt fingret på en intressant, öm punkt: arbete har blivit en fetisch, ett självändamål för både socialdemokratin och borgerligheten.

Läs fortsättningen i SvD.

(Publicerat i Nya Argus nr 11-12 2016)

Om jag någon gång blir tvungen att hålla ett föredrag tänker jag stjäla inledningen från Ingeborg Bachmann. Så här startar hon:

Mina damer och herrar,
nu finns det en början, och grundstenarna till de första missförstånden har lagts.

Jag är ingen tålmodig läsare. Jag vet ganska snart om en bok kommer att fastna i händerna på mig eller inte. Att Bachmann kan öppna en föreläsning på det här sättet fångar mig omedelbart.

(Forts.)

För att komma i stämning inför nyårsfyrverkerierna – ajöss 2016, låt oss hoppas att 2017 inte blir ännu värre – återvänder jag till en av de märkligaste fotoböcker jag känner till. Den är oförglömligt vacker, den är förmodligen sjuk och samtidigt är den egendomligt lugnande. Den heter ”100 solar” och är sammanställd av fotografen Michael Light. Boken innehåller fotografier av 100 amerikanska kärnvapenprov.

(Forts.)

Against everything – vilken utmärkt titel på en essäsamling! Men kan Mark Greif leva upp till titeln? Jag recenserar boken i SvD.

Greif är redaktör för n+1, en av USA:s intressantaste kulturtidskrifter. Rätt snart blir jag kluven till hans essäer på samma sätt som jag alltid blir kluven när jag plockar upp ännu ett läckert, lovande nummer av n+1. Texterna i tidskriften vibrerar på gränsen mellan välutbildade verbala heltäckningsmattor som börjar samla damm så fort de tryckts, och känslan att jag snart, alldeles snart, kommer att få läsa något som är så skamlöst smart att hela veckan är räddad.

(Läs fortsättningen i SvD)

Varje organism är ett ekosystem. Insikten om vårt beroende av kroppens bakterier kommer att förändra en rad områden, från medicin till framtida arkitektur. Jag skriver om Ed Yongs bok I contain multitudes i dagens understreckare.

Det är dags att skrämma liv i den här bloggen  igen! Först ut är en länk till min recension av Mary Beards romerska historia, SPQR.

Mary Beard, SPQR – recension i GP.

Beard är professor i klassiska språk vid Cambridge och har med åren blivit Storbritanniens främsta popularisatör av romersk historia. Hennes antikblogg A don’s life hittar ni här.

För Göteborgs Stadsteater har jag skrivit essän ”Publiken, spöket och samhällskontraktet” – en essä där Kierkegaard kommer ut som massmediekritiker. Du kommer aldrig att se på ordet ”publik” på samma sätt igen efter att ha läst honom.

Tillsammans med ett massmedium, skriver Kierkegaard, uppstår något som man kan kalla publiken eller den allmänna opinionen. Den allmänna opinionen är inte majoritetens åsikt – det är en abstraktion, en föreställning om vad alla andra tycker. Det som skiljer den moderna tiden från tidigare epoker, säger Kierkegaard, är att vi inte bara anpassar oss efter mer eller mindre mäktiga grupper av andra människor, utan att alla har börjat anpassa sig efter denna abstraktion, efter ett spöke. Den allmänna meningen, skriver han, har redan blivit mäktigare än en armé. Men den kan inte ställas till svars för någonting.

Det går inte att tänka sig någon annan  förklaring. Roland Barthes måste ha fått nog av tråkiga texter – och inte minst måste han ha tröttnat på tråkiga litteraturdiskussioner. 1973 skriver han en liten bok om lustläsning, Le plaisir du texte (”Textens njutning”), som på svenska har fått den ordvitsande titeln Textasen.

(Forts.)

HAN är tillbaka. Vem? Adolf, förstås! Jag har sett filmen Er ist wieder da, byggd på Timur Vermes bästsäljande roman med samma namn. För litteratursajten Dixikon skriver jag om filmen.

Jag har läst Lena Anderssons Allvarligt talat – en bok med frågor och svar från hennes radioprogram med samma namn. Läs recensionen i SvD.

_____

Lena Andersson har modet att strunta i vad hon förväntas tycka: ”Min grundhållning är att man inte ska leva för andra utan för sig själv, och att detta är det finaste man kan göra mot både andra och sig själv.” Den sortens mod behövs om man vill komma någonstans i undersökningar av moraliska frågor – men kommer hon till några intressanta resultat?

Varför blir det krig, undrar en lyssnare. Andersson svarar: ”Människor vill bestämma över andra för att de anser att det blir bättre så.” Här gömmer sig säkert en klok tanke, men Andersson har förenklat och komprimerat det hon har tänkt ända tills det låter som en mening som kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever.

Och vänta nu, skulle vi inte vara existentiella här? Varför nöjer sig Andersson så ofta med att erbjuda pappig amatördarwinism? Någon frågar om konst- och musikupplevelser, och får ett svar som inte når längre än till självklarheter som att förmågan att bli berörd av konst beror på ”den evolutionära nödvändigheten” att ”avkoda” omvärlden.