(Publicerat i Nya Argus nr 11-12 2016)

Om jag någon gång blir tvungen att hålla ett föredrag tänker jag stjäla inledningen från Ingeborg Bachmann. Så här startar hon:

Mina damer och herrar,
nu finns det en början, och grundstenarna till de första missförstånden har lagts.

Jag är ingen tålmodig läsare. Jag vet ganska snart om en bok kommer att fastna i händerna på mig eller inte. Att Bachmann kan öppna en föreläsning på det här sättet fångar mig omedelbart.

(Forts.)

För att komma i stämning inför nyårsfyrverkerierna – ajöss 2016, låt oss hoppas att 2017 inte blir ännu värre – återvänder jag till en av de märkligaste fotoböcker jag känner till. Den är oförglömligt vacker, den är förmodligen sjuk och samtidigt är den egendomligt lugnande. Den heter ”100 solar” och är sammanställd av fotografen Michael Light. Boken innehåller fotografier av 100 amerikanska kärnvapenprov.

(Forts.)

Against everything – vilken utmärkt titel på en essäsamling! Men kan Mark Greif leva upp till titeln? Jag recenserar boken i SvD.

Greif är redaktör för n+1, en av USA:s intressantaste kulturtidskrifter. Rätt snart blir jag kluven till hans essäer på samma sätt som jag alltid blir kluven när jag plockar upp ännu ett läckert, lovande nummer av n+1. Texterna i tidskriften vibrerar på gränsen mellan välutbildade verbala heltäckningsmattor som börjar samla damm så fort de tryckts, och känslan att jag snart, alldeles snart, kommer att få läsa något som är så skamlöst smart att hela veckan är räddad.

(Läs fortsättningen i SvD)

Varje organism är ett ekosystem. Insikten om vårt beroende av kroppens bakterier kommer att förändra en rad områden, från medicin till framtida arkitektur. Jag skriver om Ed Yongs bok I contain multitudes i dagens understreckare.

Det är dags att skrämma liv i den här bloggen  igen! Först ut är en länk till min recension av Mary Beards romerska historia, SPQR.

Mary Beard, SPQR – recension i GP.

Beard är professor i klassiska språk vid Cambridge och har med åren blivit Storbritanniens främsta popularisatör av romersk historia. Hennes antikblogg A don’s life hittar ni här.

För Göteborgs Stadsteater har jag skrivit essän ”Publiken, spöket och samhällskontraktet” – en essä där Kierkegaard kommer ut som massmediekritiker. Du kommer aldrig att se på ordet ”publik” på samma sätt igen efter att ha läst honom.

Tillsammans med ett massmedium, skriver Kierkegaard, uppstår något som man kan kalla publiken eller den allmänna opinionen. Den allmänna opinionen är inte majoritetens åsikt – det är en abstraktion, en föreställning om vad alla andra tycker. Det som skiljer den moderna tiden från tidigare epoker, säger Kierkegaard, är att vi inte bara anpassar oss efter mer eller mindre mäktiga grupper av andra människor, utan att alla har börjat anpassa sig efter denna abstraktion, efter ett spöke. Den allmänna meningen, skriver han, har redan blivit mäktigare än en armé. Men den kan inte ställas till svars för någonting.

Det går inte att tänka sig någon annan  förklaring. Roland Barthes måste ha fått nog av tråkiga texter – och inte minst måste han ha tröttnat på tråkiga litteraturdiskussioner. 1973 skriver han en liten bok om lustläsning, Le plaisir du texte (”Textens njutning”), som på svenska har fått den ordvitsande titeln Textasen.

(Forts.)

HAN är tillbaka. Vem? Adolf, förstås! Jag har sett filmen Er ist wieder da, byggd på Timur Vermes bästsäljande roman med samma namn. För litteratursajten Dixikon skriver jag om filmen.

Jag har läst Lena Anderssons Allvarligt talat – en bok med frågor och svar från hennes radioprogram med samma namn. Läs recensionen i SvD.

_____

Lena Andersson har modet att strunta i vad hon förväntas tycka: ”Min grundhållning är att man inte ska leva för andra utan för sig själv, och att detta är det finaste man kan göra mot både andra och sig själv.” Den sortens mod behövs om man vill komma någonstans i undersökningar av moraliska frågor – men kommer hon till några intressanta resultat?

Varför blir det krig, undrar en lyssnare. Andersson svarar: ”Människor vill bestämma över andra för att de anser att det blir bättre så.” Här gömmer sig säkert en klok tanke, men Andersson har förenklat och komprimerat det hon har tänkt ända tills det låter som en mening som kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever.

Och vänta nu, skulle vi inte vara existentiella här? Varför nöjer sig Andersson så ofta med att erbjuda pappig amatördarwinism? Någon frågar om konst- och musikupplevelser, och får ett svar som inte når längre än till självklarheter som att förmågan att bli berörd av konst beror på ”den evolutionära nödvändigheten” att ”avkoda” omvärlden.

Richard Dawkins är uppenbarligen den ende som är sarkastisk på Twitter. Han blir tillfrågad om det så ofta, senast i ”Skavlan”, som om ingen hade stött på något liknande förut. Dawkins talar som idealbilden av en Oxfordprofessor – rörligt, smidigt, beläst och med en ständigt antydd, men sällan infriad humor. Livligheten i hans sätt kontrasterar mot det mekanistiska i hans budskap. För honom är det ingen väsentlig skillnad på dataprogram och levande organismer. Det ger mig lust att säga emot. Men först blir det ett par snälla frågor …

Jag har intervjuat Richard Dawkins för SvD. Läs intervjun här.

En av de saker jag ville fråga honom är om de senaste årens utveckling inom epigenetiken har förändrat hans syn på kroppen som genernas överlevnadsmaskin. Är det – utifrån det vi vet nu – fortfarande relevant att tala om själviska gener? För att förstå en organism räcker det inte med att kunna läsa organismens DNA. Man måste också förstå det reglersystem som styr vilka gener som läses och vilka som inaktiveras – detta kallas epigenetik.

Mer om epigenetik kan man läsa i min understreckare ”Generna och kroppen – vem använder vem?”

Så här kan globalisering också se ut. I mitten av 1770-talet skrev en japansk läkare ett brev till en svensk vetenskapsman på deras gemensamma språk holländska. När jag såg ett foto av brevet stelnade rummet till ett ögonblick, som det gör när världen blir en liten aning större. Vi har varit globala betydligt längre än vi tror. Mottagaren, Carl Peter Thunberg, tilltalades ”Mijn heer” (min herre) – särskilt svårläst är det inte ens idag. (Forts.)

Bilden visar ett poesialbum från ett sovjetiskt fångläger i Mordvinien, inbundet i björknäver. Jag har besökt utställningen ”Samizdat im Gulag” på litteraturhuset i Berlin. För Dixikon har jag skrivit om den handskrivna, ofta hemliga, litteratur som höll folk vid liv i fånglägren.  Artikeln kan läsas här.

Det är som om Stridens skönhet och sorg har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt.

Titelns romantiserande ord ”skönhet” och ”sorg” passar dåligt som beskrivning på det krig vi lär känna. Med två lika klumpiga ord skulle jag kunna säga att det är både banalare och grymmare.

Jag har recenserat Peter Englunds Stridens skönhet och sorg 1916 för UNT. Läs recensionen här.

De som inte tror att identitetspolitik är det bästa svaret på rasism och aggressiv populism hamnar i ett besvärligt tvåfrontskrig. De måste dels argumentera mot identitetspolitik, dels slåss mot rasism och populism.

– Ja, men rasism och populism är också identitetspolitik! Att använda identitetspolitik för att bekämpa rasism eller populism är kontraproduktivt. Då förstärker du bara samma tänkesätt.

Kenan Malik är en av Storbritanniens mest intressanta samhällsdebattörer. Han skriver lugnt, intelligent och principfast om samtidens hetaste frågor, som identitet, multikulturalism och yttrandefrihet. Jag har intervjuat honom för SvD. Läs intervjun här.

Fler texter av Malik hittar man på hans blogg Pandaemonium.

Jag recenserar John Ajvide Lindqvists Rörelsen i SvD.

För mig är John Ajvide Lindqvist inte skräckförfattare utan en sällsynt effektiv Sverigeskildrare. Han konstruerar inga representativa Svenssons, han gör tvärtom: han skriver om udda och avvikande personer. Genom dem får han det här landet att framträda mycket tydligare än det någonsin har gjort i vårt sopberg av påstått samhällsskildrande deckare. Han är suverän på att frammana stämningar och atmosfärer, på att tillverka personer som är bekanta trots att jag aldrig har träffat någon som liknar dem. I hans böcker kan jag känna hur luften smakade på 80- och 90-talen – det är den tiden, inte nuet, som är hans specialitet.

Hans skräck, när den är som bäst, är inga importerade och påklistrade Hollywoodeffekter. Den är ett koncentrat av något som redan finns här, i landskapet och i människorna. Du rundar en kurva på skogsvägen och där kommer Morrisseygrabbarna på sin flakmoped, fullkomligt självklara. Det påminner om när Simon Stålenhag placerar en robot eller något annat gåtfullt maskineri i sina målningar av ett eftermiddagstrist 80-talssverige. Samma bild utan robot hade varit mindre realistisk, inte mer. Med roboten är det på samma sätt som med Ajvide Lindqvists övernaturliga inslag: något som redan fanns i luften har kristalliserats och antagit synlig skepnad.

Den här gången har Ajvide Lindqvist tagit två stora risker. Dels använder han sig själv som huvudperson. Dels skriver han om Palmemordet.

Läs fortsättningen i SvD.