Diskussionen om e-böcker, socialt kontra asocialt läsande och kriget mot det koncentrerade tänkandet fortsätter i UNT. Jag svarar Alexandra Borg i dagens tidning. Artikeln finns inte på nätet, därför har jag lagt upp den här.

(Min förra artikel: Kriget mot koncentrationsförmågan
Alexandra Borg svarade: Läsning en väg till gemenskap)

_____

Alexandra Borg har läst min artikel så bokstavligt att hon har missat en del av den ironi den innehöll – eller alltihop. (Min artikel ”När ska man få läsa en bok i fred” publicerades i UNT 20/12; hennes svar ”Läsning en väg till gemenskap” den 21/12.) Det gör att det är lite svårt att svara henne. Har man vunnit eller förlorat om man behöver förklara sina ironiska formuleringar?

Däremot förklarar jag gärna att jag inte var ute efter att angripa henne personligen. Sedan i höstas har jag funderat på en artikel om en samtida tendens som man skulle kunna kalla kriget mot det koncentrerade tänkandet – nu visste jag hur den skulle göras och därför skrev jag den.

Alexandra Borg uttrycker viss förvåning över att jag hänvisar till en text på nätet. Jag är inte emot internet. Jag började skriva på nätet och drev en webbtidskrift i fem år innan min första tidningstext antogs. Jag är emot Bullshit 2.0 – det paket av myter och falska motsättningar som präglar diskussionen om nätet och nya medier.

När vi är sociala och deltagande på nätet, säger bloggaren Tom Slee (whimsley.typepad.com; se min artikel om honom i UNT 24/8), går det vi gör så gott som alltid genom ett storföretag som Facebook eller Google. Därför är det som sker inte en demokratisering utan lika mycket en monopolisering. Makten förskjuts till en ny uppsättning mediekoncerner, större och färre än under pappersepoken. Det är en stor förändring, men vi uppmanas att tänka på den uteslutande i känslomässiga termer, inte ekonomiska.

En hel yrkeskår av välvilligt uppfostrande åsiktsproducenter är sysselsatt med att få oss att känna rätt. Läsningen blir inte alls ytligare om vi övergår till att läsa på uppkopplade e-böcker, förklarar de – den blir ”social”. Vem utom en asocial byfåne kan väl ha något emot det? Var tacksam över att du får vara med; fråga inte vilka företag som hoppas tjäna pengar på att du är social i de färdigbyggda former som erbjuds. Varje beteende som nätföretagen tjänar pengar på kallas socialt och generöst; allt de inte kan tjäna pengar på är däremot elitistiskt, själviskt och föråldrat. Som att sätta sig ensam med en icke-uppkopplad bok.

Det är inte bara konsumtionen som blir social, utan också all sorts intellektuell produktion. Om jag lägger ut text, musik, video eller hjälper ett museum att tagga foton med värdefulla metadata arbetar jag inte – jag är social. Det betyder att jag inte ska fråga efter mina rättigheter och inte kan förvänta mig betalt. Man kan ju inte få betalt för att dela med sig åt sina kompisar – sina två miljarder uppkopplade kompisar.

Det är naturligtvis inte teknologin som gör oss dummare, det är vi själva. För att motverka det kan man läsa The local-global flip av Jaron Lanier – en virtual reality-pionjär som blivit nätskeptiker – på Edge.org. Jag vill också rekommendera Eli Parisers bok The filter bubble, Evgeny Morozovs The net delusion samt – mest relevant för en diskussion om e-böcker och förändrade läsvanor – Nicholas Carrs The shallows.

_____

Jag har skrivit om The filter bubble i Expressen – Silad i filtret – och om The shallows i GP – recension här.