”Varför tål ni inte kristen kulturkritik?” undrade Joel Halldorf i Expressen nyligen. Kanske för att den kristna kulturkritik som erbjuds oftast är mellanmjölk, men den som har upptäckt Simone Weil vet att det finns sprit.
Simone Weil vägrade låta sig döpas och tillät sig inte att be förrän det sista året i sitt liv. Hon vände hellre ryggen till kyrkan än kompromissade med sin strävan efter intellektuell hederlighet. Jag skriver om en klarsynt, självdestruktiv, irriterande och alltid lika stimulerande tänkare i juninumret av tidskriften Axess.
Den smärta som alltid är närvarande i hennes texter gör att jag litar på henne, hur bisarr hon än kan bli. Det är aldrig långt till smärtan, och det räddar hennes texter från abstraktion, men det finns också ett starkt självdestruktivt drag hos henne, som tar sig in i läsaren lika förföriskt som alkohol.
”Jag kan inte föreställa mig att gud skulle kunna älska mig, när jag känner så tydligt att den tillgivenhet som människor visar mig enbart kan vara ett misstag från deras sida”, skriver hon. Andra människor kan däremot få kontakt med guds kärlek om de träffar någon som ”i fullkomlig lydnad” har raderat sig själv för att ge plats åt gud. ”Jag måste dra mig tillbaka så att gud kan få kontakt med de människor som slumpen placerar i min väg och som han älskar. Min närvaro är taktlös, som om jag befann mig mellan två älskande eller två vänner.” Hennes mål är att det egna jaget ska försvinna, så att gud kan ”älska sig själv genom en varelse som tömmer sig själv och förvandlas till ingenting.”
Bekvämlighet verkar vara ett av vår tids viktigaste ideal; just därför borde vi läsa Weil, som var fullständigt likgiltig för bekvämlighet, sin egen och andras.
USA:s krig i Afghanistan och Irak har kostat 18 gånger mer än månlandningen – men spinoff-effekterna har, diplomatiskt uttryckt, inte varit lika positiva, skriver Mariana Mazzucato. Jag har läst hennes nya bok Sikta mot stjärnorna och recenserar den i SvD.
Mazzucato är ekonomiprofessor vid University College London. Hon slog igenom med Entreprenörsstaten (på svenska 2016; jag recenserade den i GP), där hon visade att staten inte är den bromskloss den påstås vara. Tvärtom, det är offentlig kreativitet som har gett oss internet, GPS, pekskärmen och röstassistenter som Siri.
Men låt mig titta lite närmare på hennes favoritexempel internet. Det nät vi har fått domineras av monopolföretag som tjänar pengar på massövervakning. Är detta något dåligt, sett ur statens synvinkel? Säg den stat som inte vill övervaka sina invånare, vilket monopolföretagen kan hjälpa till med. Stat och företag kan mycket väl ha gemensamma intressen som går på tvärs mot medborgarnas bästa.
Mazzucato är så upptagen med att betrakta politik som en dragkamp mellan stat och marknad att hon glömmer medborgaren.
Jag gör upp med AI-romantiken i en essä för finlanssvenska Hufvudstadsbladet.
.
Den som sitter fast i 1800-talets definition av tekniska framsteg kommer aldrig att fatta vad som pågår just nu – och varför det är annorlunda. Vi är fortfarande så låsta vid föreställningen att nytt alltid är bättre, men att ifrågasätta nyttan med poesihärmande maskiner är inte samma sak som att vara rädd för ånglok. Faktum är att kylskåp och tvättmaskiner är större tekniska framsteg än avancerade algoritmer som producerar poesi och deepfake-videos, eftersom de ger oss mer än de stjäl.
.
Varför skulle vi vilja utveckla maskiner som konkurrerar ut vår egen konstnärliga kreativitet? Att skriva litteratur är inte ett orättvist arbete som maskiner ska befria oss från, på samma sätt som grävmaskinen har befriat oss från dikesgrävning. Var inte en av poängerna med den tekniska utvecklingen att människan skulle få lite mer tid över till poesi?
.
Allt jag har sagt i den här artikeln kommer vara självklarheter i framtiden, men innan vi når dit lär det ta en generation eller två. Om du rycker på axlarna åt AI redan idag befinner du dig 50 år före alla andra.
Språk är våld. En serieteckning är våld. Tystnad är våld. Allt är våld – utom våld. Våld betraktar vi som underhållning. Känsligheten för sårande språk samexisterar med en masskonsumtion av industriproducerat underhållningsvåld – en inkonsekvens som gör att vi kan lära känna oss själva bättre, skriver jag i SvD idag.
.
Vill ni veta vad som är verkligt underligt med vår tid? Att all denna välutvecklade känslighet för mikroaggressioner och subtila former av språkligt förtryck samexisterar så problemfritt med en masskonsumtion av industriproducerat underhållningsvåld. Ord är våld och litteratur är suspekt, men industriproducerade våldsfantasier är lika harmlösa som ostbågar.
.
Okej, det finns en samhällelig inkonsekvens i synen på språk och våld – än sen? Är det förbjudet att vara inkonsekvent?
.
Inte alls. Tvärtom, inkonsekvenser är intressanta. De ger oss en chans att lära känna oss själva. Får man syn på en inkonsekvens är det dags att skärpa uppmärksamheten. Hittar vi två ytfenomen som inte passar ihop kan vi börja fundera över vad det är som pågår under ytan.
Bakom de senaste årens kulturstrider pågår ett märkligt åsiktsskifte: humaniora och biologi har bytt människosyn med varandra. Biologerna ser människan som föränderlig, lärande, social och komplicerad medan humanisterna börjar påminna om förra sekelskiftets rasister.
Föreställningen om människan behöver alltid förvaras mot reduktionistiska idéer om att levande varelser inte är något annat än mekaniska automater, eller att tjuvaktighet ligger i blodet. Det ovanliga med vår tid är att biologerna står för försvaret medan humanisterna ägnar sig åt den determinism som biologin har övergett.
Än så länge har humanister och biologer inte frontalkrockat kring den människosyn som har utvecklats i de båda lägren. Men när de gör det – vilka uttryck kommer det att ta sig? Hur kommer det att låta när neurobiologerna börjar försvara en humanistisk människosyn mot humanisternas deterministiska och endimensionella bild av människan?
Här finns en kulturkonflikt som kommer att forma framtidens samhällsklimat, skriver jag i tidskriften Axess 3/2021: Det stora skiftet
_____
Bonusläsning: vid forskningens frontlinjer håller genetikerna på att bli intresserade av sociala orättvisor. Den gamla motsättningen mellan arv och miljö har de lagt långt bakom sig. Läs min intervju med Yulia Kovas på KI:s sajt Den kulturella hjärnan: Genetik bortom arv och miljö
Religionernas betydelse minskar över hela världen – och mest av allt i USA.
När Ronald Inglehart kliver in i matchen finns det goda skäl att lyssna. Böcker och artiklar om religionernas återkomst eller snara försvinnande finns det gott om, men det här är ingen debattbok. Religion’s sudden decline är en sammanställning av data från den globala opinionsundersökningen World Values Survey (med det kända fyrfältsdiagrammet med Sverige uppe i högra hörnet; Inglehart är en av WVS:s grundare). Boken bygger på enkäter från 112 länder med tillsammans 90 procent av jordens befolkning, insamlade vart femte år 1981–2020.
WVS:s data visar ”en överväldigande trend mot mindre religiositet”, skriver Inglehart. Störst förändring syns i USA. 1982 ansåg 52 procent av amerikanerna att ”gud är mycket viktig i mitt liv”; 2017 är siffran nere i 23 procent. Abortmotståndet har halverats de senaste 40 åren.
Ingången till varvet i Gdansk; 1980 startade en spontan strejk som växte till den landsomfattande medborgarrättsrörelsen Solidaritet. Foto: Håkan Lindgren.
Det polska regeringspartiet PiS har börjat förfalska historien om Solidaritet. Lech Wałęsa försvinner ur skolböcker och solidaritetsmuseet ECS får sin budget kapad som straff för att de påstås gynna PiS:s politiska motståndare. Men konflikterna kring Solidaritets arv är ingen enkel historia om hjältar och skurkar – bröderna Kaczyński började själva sin politiska karriär som solidaritetsaktivister. Komplikationerna växer ju fler personer jag lyssnar på – och det gillar jag! Vill man rapportera om ett kulturkrig gäller det att sabotera kulturkrigets logik.
När den polske journalisten Ryszard Kapuściński skrev reportageboken Kejsaren om Haile Selassie handlade det inte bara om Etiopien. Hans texter var avsedda att läsas allegoriskt på hemmaplan; kejsardömet kunde jämföras med Sovjet eller det kommunistiska Polen. Jag vill be er att läsa den här texten på ett liknande sätt. Föreställ er vilka politiska strider som skulle kunna uppstå kring historieskrivning och museiutställningar i Sverige de närmaste åren.
Utifrån Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer skulle man kunna ha en riktigt bra diskussion om vad styrka egentligen är. Det finns så många fejkade och falska föreställningar om styrka, inte minst i populärkulturen, vars jobb det är att ljuga för oss om styrka och stolthet. Liksom om självbedrägeri. Hur vet man att man inte lurar sig själv – det är den bärande frågan i boken.
Aase Bergs språk har alltid en sällsynt, personlig energi. Lyssna bara på formuleringen blyg som en ”kräftklo innanför skalet” om den flicka hon en gång var. Hon vet precis vad hon behöver: ett ord som sifonofor (”tusentals individuella maneter som bildar en kollektiv jättemanet”) knycker hon och gör till en metafor i sitt eget tänkande. Den här gången visar hon att hon också har ett trovärdigt, bärande språk för smärtsamma upplevelser.
Efter den ungefär sjunde gången när hon förklarar att dåligt samvete bara är ”den ställföreträdande sorgens självömkande egotripp”, eller att hon inte tror på förlåtelse eftersom ”förlåtelse är inte mognad, det är aggressionshämning” – då säger jag som drottning Gertrude i ”Hamlet”: ”the lady doth protest too much.” Ju hårdare du dunkar i bordet, desto mindre övertygad låter du.
Europa har präglats av kristendomen på ett helt annat sätt än vi tror, menar Joseph Henrich, professor i evolutionsbiologi vid Harvard. Från 400-talet och framåt bröt kyrkan ner klansamhället och gjorde européerna till individualister. Allt som sedan hände följer av det: vetenskap, rättsväsende, demokrati och så småningom sekularisering …
.
Henrichs 680-sidiga bok The weirdest people in the world är en fascinerande genomgång av mänskligt beteende överallt på planeten, från Nya Guinea till Europa, den underligaste kontinenten av alla. Hans poäng är inte att européer är bättre än andra, men han vill förklara varför Europas utveckling kom att skilja sig så mycket från andra samhällen. Förklaringen, menar han, ligger i kyrkans regler för äktenskap, som avskaffade klansamhällets traditioner. När man beskriver Europas historia brukar man hänvisa till renässansen, reformationen och upplysningen, men när de inträffar har Europa varit inne på en avvikande kurs i över tusen år. ”Om du inte visste att våra religioner, äktenskap och familjer är så konstiga är det dags att spänna fast säkerhetsbältet”, skriver Henrich. Ett utdrag ur boken kan läsas här.
Ted Chiang är inte ute efter att lösa några moraliska problem. Det som intresserar honom är hur många olika moraliska och mänskliga komplikationer han kan utvinna ur den grundidé han utgår från.
Bonusläsning: Ted Chiang om artificiell intelligens. Tro inte att vi kan skapa ”människovänlig AI” i en värld där vi inte ens lyckas skapa människovänliga företag, skriver han.
DeLillo har förmågan att få det lilla verbet ”talar” att låta fullständigt främmande, som om det beskrev en aktivitet som aldrig förut har förekommit i litteraturen. Människornas repliker står varken i förbindelse med något inre eller med något yttre. Orden betyder lika lite som när de står i en ordbok, innan de har tagits i bruk av levande människor.
Om du undrar vad människor säger till varandra när alla skärmar slocknar har DeLillo skrivit boken för dig. Samhällskollapser har blivit en svår genre – kollapsen är en saga vi redan har berättat för ofta, tills den inte betyder mer än ett rituellt upprepat matlagningsprogram. Den större frågan är varför DeLillo har behövt iscensätta en kollaps. Hans människor pratar nämligen lika konstigt före katastrofen. Under flygningen sitter Jim och rabblar de små siffror han kan läsa på skärmen ovanför sätet: hastighet, tid och höjd (som översättaren kallar ”altitud”). Max pratar sport på ett lika automatiserat sätt. Den kontaktlöshet som finns mellan personerna blir varken större eller mindre efter katastrofen.
Jag medverkar i den nyutgivna antologin Den förtvivlade humanisten med en essä om Sven Delblanc som sverigekritiker – och om vad man fortfarande kan lära av honom.
Bland annat handlar det om faran med att en osäker, trendkänslig majoritet blir den enda auktoriteten – en auktoritet som inte behöver några argument eller principer, eftersom den alltid har rätt i kraft av sitt antal.
Det är därför, tror jag, som svensk offentlig debatt ser ut som den gör. Den kan svänga snabbt från en trend till en annan, men vilken fråga den än väljer att samlas kring, metoo eller klimat eller något annat, är det aldrig idéer och principer som är det viktiga, bara gemenskapen, tillhörigheten till en grupp som är så stor att den inte kan ifrågasättas. En grupp som känner att den har samtiden på sin sida. De idéer man samlas kring kan vara alldeles utmärkta eller suspekta, det trista är att det inte spelar någon roll. En offentlighet som fungerar på det här sättet kommer att svika varje idé eftersom den inte sätter något värde på den.
Och samtidigt som man ger uttryck för de rätta åsikterna, så att de andra fattar att man tillhör majoriteten, gäller det att hela tiden snegla lite åt sidan. Vart är majoriteten på väg just nu? Ska det vara stuprörsjeans eller utsvängda brallor? Gäller det att hålla tyst om de problem som invandringen för med sig, eller är det dags att köpa en svensk flagga att vifta med? Aldrig någonsin ett ställningstagande för att det är rätt i sig, för att det grundar sig på principer som man tillerkänner också sin motståndare; allt är bara opinion.
Sven Anders Johansson Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den.”
I sin nya bok skriver han att branschen domineras av en moralism som innebär ”att litteraturen faktiskt är överflödig, annat än som tidsfördriv: vi vet ju redan att vi har rätt.” För att markera vem jag är och vad jag står för behövs inga romaner. Det räcker med en T-shirt.
Problemet är att han själv delvis har internaliserat de värderingar han argumenterar mot – och det blir konstigt att skriva en bok om samtidens moralistiska litteratursyn utan ett ord om att författare har börjat få kritik om de uppfinner fiktiva personer med annan hudfärg än de själva har. Jag gästrecenserar i Aftonbladet: Till tappert försvar för den fria litteraturen
______
Se också min artikel ”Litteraturen och identitetspolisen” i Respons 4/2016. I sin roman Oneiron beskriver den finska författaren Laura Lindstedt sju fiktiva kvinnor från olika länder. En av dem kommer från Senegal, vilket Lindstedt fick kritik för. Var på jordklotet går den gräns som en finsk författare inte får överträda?
Det är alltid en lättnad att riva upp en text. Istället för att skriva en artikel där jag tycker saker tog jag hjälp av World Values Survey för att se vart världen verkligen är på väg. Stämmer den ofta upprepade tesen om religionernas återkomst? Vilka långsiktiga trender kan avläsas? Fortsätter världen att bli mer modern eller har de senaste århundradenas moderniseringsvåg avstannat? Är vi på väg mot en ”clash of civilisations”?
World Values Survey har gjort globala opinionsundersökningar sedan 1981. De studerar människors attityder till familj, arbete, fritid med mera. Antalet deltagande länder har växt; WVS omfattar nu 100 nationer med 90 procent av världens befolkning. Du känner säkert igen deras fyrfältsdiagram med Sverige längst uppe i det högra hörnet, där de mest sekulära och individualistiska länderna samlas. Länderna står inte stilla på kartan: det gör att man kan studera hur hela mänsklighetens värderingar förändras över tid. Utvecklingen mot ännu mer individualistiska värderingar fortsätter på många håll: WVS har behövt förlänga diagrammet så att Sverige och de övriga nordiska länderna inte skulle hamna utanför kartan.
Det verkligt intressanta med WVS är inte ländernas placering i fyrfältsdiagrammet utan de slutsatser som låter sig dras om mänskligt beteende. Är tillvaron hård blir människan ännu hårdare mot sig själv. I det läget dras människor till auktoritära ledare och normer som bestraffar avvikande beteende. Och omvänt: tolerans, individuell frihet och demokratiska värderingar kräver en grundläggande materiell trygghet. Det är tesen i Ronald Ingleharts bok Cultural evolution, som jag har använt mig av. Inglehart är professor i statsvetenskap vid University of Michigan och en av WVS:s grundare.
På tal om de stora nätmonopolens ansvar för samhällsklimatet skrev DN:s utvecklingschef Martin Jönsson nyligen: ”Grundproblemet är knappast att någon ’tystas’, snarare att man rensar för lite.” (DN 29/1 2021).
Han verkar ha missat att Facebook och Google har fått smak för att börja radera saker de senaste åren. Det är inte bara högerextremister och Trumps twitterkonto som försvinner. Kommer någon ihåg de fria medborgarjournalister som sades vara nätets framtid? De lever farligt när de stora nätmonopolen försöker bekämpa konspirationsteorier och fake news. Tittar man lite närmare på vad som försvinner ser man inget annat än rättslöshet och dubbelmoral, skriver jag i SvD idag: Så blir du mer än informationsboskap
_____
Se också Anna-Klara Bratt i Expressen (13/2 2021): när Facebook städar bort extremistiskt innehåll försvinner sajten Feministiskt perspektiv. ”Feminism”, ”jämställdhet”, ”kvinnohistoria”, ”girlpower” och ”kvinnokamp” är några av de ord som Facebooks algoritmer stoppar enligt My Vingren i Ottar.
”Varför tål ni inte kristen kulturkritik?” undrade Joel Halldorf i Expressen nyligen. Kanske för att den kristna kulturkritik som erbjuds oftast är mellanmjölk, men den som har upptäckt Simone Weil vet att det finns sprit.
Religionernas betydelse minskar över hela världen – och mest av allt i USA.
Utifrån Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer skulle man kunna ha en riktigt bra diskussion om vad styrka egentligen är. Det finns så många fejkade och falska föreställningar om styrka, inte minst i populärkulturen, vars jobb det är att ljuga för oss om styrka och stolthet. Liksom om självbedrägeri. Hur vet man att man inte lurar sig själv – det är den bärande frågan i boken.
Europa har präglats av kristendomen på ett helt annat sätt än vi tror, menar Joseph Henrich, professor i evolutionsbiologi vid Harvard. Från 400-talet och framåt bröt kyrkan ner klansamhället och gjorde européerna till individualister. Allt som sedan hände följer av det: vetenskap, rättsväsende, demokrati och så småningom sekularisering …
Jag medverkar i den nyutgivna antologin 
Sven Anders Johansson Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den.”