Det är märkligt att 14 miljoner flyktingar kan försvinna, nästan spårlöst, ur det allmänna medvetandet. Borde jag tycka att det är hoppfullt? Argumentationen skulle kunna se ut så här: samhällets förmåga att ta emot och integrera människor är större än vi tror, och kanske läker tiden trots allt vissa sår. Eller är det oroande? Historielöshet är aldrig bra, och obearbetade trauman kan ge upphov till otrevliga överraskningar längre fram.

Jag har skrivit en understreckare för SvD om flyktingvågen efter andra världskriget – En europeisk tragedi ingen talar om längre

_____

Efter andra världskriget fördrevs omkring 14 miljoner tysktalande människor från Östeuropa, där de hade bott i århundraden. Uppskattningar av antalet dödade varierar mellan 500 000 och två miljoner. Det Europa som förefaller normalt för dem som har växt upp efter kriget, med språk och folkslag prydligt ordnade i nationalstater – tyskar i Tyskland, polacker i Polen och judar ingenstans – är i själva verket ganska nytt.

Det har bara gått drygt 70 år sedan Europa hanterade de stora flyktingströmmarna efter andra världskriget, och det är förvånande att erfarenheterna från den tiden inte spelar större roll när migration diskuteras idag. Förklaringen kommer av sig själv när jag läser David Nasaws The last million: Europe’s displaced persons from world war to cold war (Penguin Press). Historien om flyktinghanteringen är inte särskilt smickrande för någon part, och då är det enklast att glömma alltihop.

_____

På tal om migration finns det en detalj hos Nasaw som är värd att återberätta. När Hitler drog igång den tyska rustningsindustrin ökade inflyttningen till städerna, vilket ledde till arbetskraftsbrist på landsbygden. Kan ni gissa hur man löste problemet? Utan invandring hade Nazityskland inte klarat jordbruket. 1938–39, skriver Nasaw, bestod 43 procent av arbetskraften på landsbygden av invandrare, främst polacker.

Följ med till en litteraturfestival sista sommaren före corona och hör Houellebecq komma ut som moralist.

Sedan 2010 ordnar det danska konstmuseet Louisiana en litteraturfestival varje sommar. 2019, den sista sommaren före corona, hade de lyckats bjuda in tunga namn som Michel Houellebecq, László Krasnahorkai och Robert Crumb. Jag hade inte blivit förvånad om det var två kilometer kö.

(Forts.)

Du vet att du befinner dig i Centraleuropa när du läser omständliga och associativa meningar som den här: ”Orsaken var knappast hur bakelsens lock föll ner på bordets marmorskiva, eller den söta grädden som kletat fast i Fru Pápais mungipa, och som den allt djärvare Jószef (med övertagarens rätt) efter viss tvekan med ett dristigt leende uppmärksammat henne på.” Meningar som drömskt förlorar sig i sidodetaljer, som helst av allt studerar glasögonen på en persons nässpets, eller utförligt beskriver ett monument som avlägsnades för flera årtionden sedan. Meningar som bygger en labyrint av text mellan läsaren och handlingen, en labyrint som växer och förlängs tills jag måste erkänna att jag förlorar kontakten med boken.

Vad handlar scenen om? Vi befinner oss i Budapest 1982, och fru Pápai ska få en ny kontaktperson. Hon är informatör åt säkerhetstjänsten och heter egentligen Bruria Forgách. Långt efter deras död upptäcker den ungerske författaren András Forgách att hans föräldrar under hela livet har rapporterat till hemliga polisen. Pápai var det täcknamn de använde sig av. Faderns personakt har gått förlorad; protokollen från underrättelseofficerarnas möten med modern ligger till grund för romanen Modersakter.

Jag recenserar Modersakter i UNT.

Människan är inte gjord för att vara tillfredsställd. När man har nått fram till den insikten infinner sig en spännande följdfråga. Hur ska den utopi se ut som passar detta mångförslagna, motsägelsefulla och svårtillfredsställda djur?

Den färdigtänkta, utopiska framtid som för närvarande är mest högljudd handlar om AI. I sin bok Superintelligens varnar teknikfilosofen Nick Bostrom för att vi aldrig kommer att kunna kontrollera en överlägsen artificiell intelligens, oavsett vilka säkerhetsmekanismer vi bygger in i systemet. Det visar att han har missförstått den lockelse som är verksam här – hela poängen med AI är att förlora kontrollen.

Jag har skrivit en krönika om det knepiga ämnet utopier: Hela poängen med AI är att förlora kontrollen (SvD 25 juni 2021)

”Varför tål ni inte kristen kulturkritik?” undrade Joel Halldorf i Expressen nyligen. Kanske för att den kristna kulturkritik som erbjuds oftast är mellanmjölk, men den som har upptäckt Simone Weil vet att det finns sprit.

Simone Weil vägrade låta sig döpas och tillät sig inte att be förrän det sista året i sitt liv. Hon vände hellre ryggen till kyrkan än kompromissade med sin strävan efter intellektuell hederlighet. Jag skriver om en klarsynt, självdestruktiv, irriterande och alltid lika stimulerande tänkare i juninumret av tidskriften Axess.

Den smärta som alltid är närvarande i hennes texter gör att jag litar på henne, hur bisarr hon än kan bli. Det är aldrig långt till smärtan, och det räddar hennes texter från abstraktion, men det finns också ett starkt självdestruktivt drag hos henne, som tar sig in i läsaren lika förföriskt som alkohol.

”Jag kan inte föreställa mig att gud skulle kunna älska mig, när jag känner så tydligt att den tillgivenhet som människor visar mig enbart kan vara ett misstag från deras sida”, skriver hon. Andra människor kan däremot få kontakt med guds kärlek om de träffar någon som ”i fullkomlig lydnad” har raderat sig själv för att ge plats åt gud. ”Jag måste dra mig tillbaka så att gud kan få kontakt med de människor som slumpen placerar i min väg och som han älskar. Min närvaro är taktlös, som om jag befann mig mellan två älskande eller två vänner.” Hennes mål är att det egna jaget ska försvinna, så att gud kan ”älska sig själv genom en varelse som tömmer sig själv och förvandlas till ingenting.”

Bekvämlighet verkar vara ett av vår tids viktigaste ideal; just därför borde vi läsa Weil, som var fullständigt likgiltig för bekvämlighet, sin egen och andras.

USA:s krig i Afghanistan och Irak har kostat 18 gånger mer än månlandningen – men spinoff-effekterna har, diplomatiskt uttryckt, inte varit lika positiva, skriver Mariana Mazzucato. Jag har läst hennes nya bok Sikta mot stjärnorna och recenserar den i SvD.

Mazzucato är ekonomiprofessor vid University College London. Hon slog igenom med Entreprenörsstaten (på svenska 2016; jag recenserade den i GP), där hon visade att staten inte är den bromskloss den påstås vara. Tvärtom, det är offentlig kreativitet som har gett oss internet, GPS, pekskärmen och röstassistenter som Siri.

Men låt mig titta lite närmare på hennes favoritexempel internet. Det nät vi har fått domineras av monopolföretag som tjänar pengar på massövervakning. Är detta något dåligt, sett ur statens synvinkel? Säg den stat som inte vill övervaka sina invånare, vilket monopolföretagen kan hjälpa till med. Stat och företag kan mycket väl ha gemensamma intressen som går på tvärs mot medborgarnas bästa.

Mazzucato är så upptagen med att betrakta politik som en dragkamp mellan stat och marknad att hon glömmer medborgaren.

Bakom de senaste årens kulturstrider pågår ett märkligt åsiktsskifte: humaniora och biologi har bytt människosyn med varandra. Biologerna ser människan som föränderlig, lärande, social och komplicerad medan humanisterna börjar påminna om förra sekelskiftets rasister.

Föreställningen om människan behöver alltid förvaras mot reduktionistiska idéer om att levande varelser inte är något annat än mekaniska automater, eller att tjuvaktighet ligger i blodet. Det ovanliga med vår tid är att biologerna står för försvaret medan humanisterna ägnar sig åt den determinism som biologin har övergett.

Än så länge har humanister och biologer inte frontalkrockat kring den människosyn som har utvecklats i de båda lägren. Men när de gör det – vilka uttryck kommer det att ta sig? Hur kommer det att låta när neurobiologerna börjar försvara en humanistisk människosyn mot humanisternas deterministiska och endimensionella bild av människan?

Här finns en kulturkonflikt som kommer att forma framtidens samhällsklimat, skriver jag i tidskriften Axess 3/2021: Det stora skiftet

_____

Bonusläsning: vid forskningens frontlinjer håller genetikerna på att bli intresserade av sociala orättvisor. Den gamla motsättningen mellan arv och miljö har de lagt långt bakom sig. Läs min intervju med Yulia Kovas på KI:s sajt Den kulturella hjärnan: Genetik bortom arv och miljö

Religionernas betydelse minskar över hela världen – och mest av allt i USA.

När Ronald Inglehart kliver in i matchen finns det goda skäl att lyssna. Böcker och artiklar om religionernas återkomst eller snara försvinnande finns det gott om, men det här är ingen debattbok. Religion’s sudden decline är en sammanställning av data från den globala opinionsundersökningen World Values Survey (med det kända fyrfältsdiagrammet med Sverige uppe i högra hörnet; Inglehart är en av WVS:s grundare). Boken bygger på enkäter från 112 länder med tillsammans 90 procent av jordens befolkning, insamlade vart femte år 1981–2020.

WVS:s data visar ”en överväldigande trend mot mindre religiositet”, skriver Inglehart. Störst förändring syns i USA. 1982 ansåg 52 procent av amerikanerna att ”gud är mycket viktig i mitt liv”; 2017 är siffran nere i 23 procent. Abortmotståndet har halverats de senaste 40 åren.

Jag skriver om Ingleharts Religion’s sudden decline i det nya numret av tidskriften Axess (3/2021).

_____

Se också min understreckare i SvD om World Values Survey och de slutsatser som går att dra om vart världen just nu är på väg.

Ingången till varvet i Gdansk; 1980 startade en spontan strejk som växte till den landsomfattande medborgarrättsrörelsen Solidaritet. Foto: Håkan Lindgren.

Det polska regeringspartiet PiS har börjat förfalska historien om Solidaritet. Lech Wałęsa försvinner ur skolböcker och solidaritetsmuseet ECS får sin budget kapad som straff för att de påstås gynna PiS:s politiska motståndare. Men konflikterna kring Solidaritets arv är ingen enkel historia om hjältar och skurkar – bröderna Kaczyński började själva sin politiska karriär som solidaritetsaktivister. Komplikationerna växer ju fler personer jag lyssnar på – och det gillar jag! Vill man rapportera om ett kulturkrig gäller det att sabotera kulturkrigets logik.

När den polske journalisten Ryszard Kapuściński skrev reportageboken Kejsaren om Haile Selassie handlade det inte bara om Etiopien. Hans texter var avsedda att läsas allegoriskt på hemmaplan; kejsardömet kunde jämföras med Sovjet eller det kommunistiska Polen. Jag vill be er att läsa den här texten på ett liknande sätt. Föreställ er vilka politiska strider som skulle kunna uppstå kring historieskrivning och museiutställningar i Sverige de närmaste åren.

Mitt reportage från Gdańsk publiceras i SvD idag: Kulturkriget i Polen kan komma till Sverige.

Utifrån Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer skulle man kunna ha en riktigt bra diskussion om vad styrka egentligen är. Det finns så många fejkade och falska föreställningar om styrka, inte minst i populärkulturen, vars jobb det är att ljuga för oss om styrka och stolthet. Liksom om självbedrägeri. Hur vet man att man inte lurar sig själv – det är den bärande frågan i boken.

Aase Bergs språk har alltid en sällsynt, personlig energi. Lyssna bara på formuleringen blyg som en ”kräftklo innanför skalet” om den flicka hon en gång var. Hon vet precis vad hon behöver: ett ord som sifonofor (”tusentals individuella maneter som bildar en kollektiv jättemanet”) knycker hon och gör till en metafor i sitt eget tänkande. Den här gången visar hon att hon också har ett trovärdigt, bärande språk för smärtsamma upplevelser.

Efter den ungefär sjunde gången när hon förklarar att dåligt samvete bara är ”den ställföreträdande sorgens självömkande egotripp”, eller att hon inte tror på förlåtelse eftersom ”förlåtelse är inte mognad, det är aggressionshämning” – då säger jag som drottning Gertrude i ”Hamlet”: ”the lady doth protest too much.” Ju hårdare du dunkar i bordet, desto mindre övertygad låter du.

Jag recenserar boken i UNT.