Varje fotograf vet att man kan få samma människa att se ut som en idiot eller fylld av närvaro och personlighet beroende på vilken hundradels sekund som bilden tas. Lars Tunbjörk väljer sina hundradelar med imponerande precision. Han väljer idioten varje gång. När den föraktfulla effekten upprepas i bild efter bild hos en så tekniskt skicklig fotograf rör det sig knappast om olycksfall i arbetet.

Tunbjörk är suveränt skicklig på skymda blickar och ansikten. Varför? Så att hans bilder ska kunna säga: detta är inte en medmänniska.

Tunbjörk ger oss människor som sitter solbrända med bar överkropp i en trampbil för barn, människor som visar rumpan när de klättrar upp i en gigantisk Kalles kaviar-tub – människor som kort sagt inte är stockholmare. Jag är elak nog att misstänka att en hel del av hans popularitet beror på att han har gjort det legitimt för storstädernas kulturpublik att se ner på de smaklösa töntarna i resten av landet.

Publikens reaktion är egentligen den större gåtan. Vad är det som pågår när en kulturpublik som vanligtvis är så känslig för nedsättande stereotyper köar för att se Lars Tunbjörk?

Med anledning av den stora Tunbjörk-utställningen på Borås konstmuseum (30.10.2021–27.3.2022) skriver jag om Lars Tunbjörks estetik för tidskriften Fokus: Jag ser inget annat än människoförakt

Foto M. B. Tulinov, 1861; Wikimedia Commons.

Dostojevskij 200 år! Jag läser honom på nytt och ställs inför en gåta: hur kan den fördomsfulla och självupptagna privatperson som man möter i reseskildringen Vinteranteckningar om sommarintryck utveckla en oöverträffad inlevelse när han sätter sig och skriver en roman?

I Vinteranteckningar (1863) är Dostojevskij en författare som inte kan se någonting bortom sina egna lättsårade känslor. Han gör sin första Europaresa, missnöjd med allt han ser. Hans mindervärdeskomplex vaknar genast till liv när personalen fjäskar för honom i en affär i Paris –  sedan har han bestämt sig för vad han tycker om hela landet. Han generaliserar hejdlöst och underhållande om olika nationalkaraktärer. Han är ”djupt övertygad om att det krävs särskild träning för att vänja sig vid tyskar, och att det är nästan outhärdligt för den ovane att möta stora horder av dem.”

Vissa partier är uppenbart skrivna med en blinkning till läsarna – han är medveten om sin subjektivitet, driver med sig själv och gillar att spela rollen som den kverulantiske turisten. Men observera vad som händer när han sätter sig för att skriva sina romaner! Han använder hela sin intelligens för att låta personerna utveckla åsikter som i vissa fall är rakt motsatt hans egna. Även när djävulen själv får komma till tals i Bröderna Karamazov – möjligen i form av en hallucination – skriver Dostojevskij med humor och inlevelse: ”Mina bästa och finaste känslor, som tacksamhet till exempel, är officiellt förbjudna för mig på grund av min sociala ställning.”

Läs min understreckare i SvD: Det är irritationen som gör Dostojevskij så bra

_____

Bonusläsning: för kulturtidskriften Dixikon besökte jag Dostojevskijmuseet i hans lägenhet i Sankt Petersburg, där de förvarar hans hatt i en glaskupa.

”I ’Forbudssverige’ er det meste tilladt”, skrev Jyllands-Posten förvånat under pandemin, eftersom de inte har uppdaterat sina fördomar om Sverige sedan 1972. Men det är inte bara danskarna som borde överge de föråldrade generaliseringarna om Sverige – det borde vi själva göra!

Gina Gustavssons Du stolta, du fria börjar som en ganska pratig bok om den svenska coronastrategin, men den blir efter hand riktigt spännande när jag förstår att den bör läsas på ett annat sätt – som en bok om den svenska självbilden. Om Sverige var en person skulle avståndet mellan självbild och beteende vara så stort att det var dags att söka professionell hjälp.

Enligt Gustavsson avslöjade pandemin att de antiauktoritära, icke-nationalistiska svenskarna egentligen är lättsårade nationalister. Det påstått feministiska Sverige utnämnde Tegnell till ”landsfader” och talade beundrande om hans ”storkukslugn”. Det påstått mångkulturella Sverige struntade i sina invandrare. De var länge osynliga i coronadebatten, skriver Gustavsson, trots att de löpte tre gånger så stor risk att dö. Den nyfikna kunskapsnationen Sverige var påfallande faktaresistent: vi tror att vi har försvarat öppenheten, men om vi såg oss omkring skulle vi upptäcka att våra restriktioner ibland var hårdare än andra länders. Vi pratade om trygghet, samtidigt som vår coronastrategi i praktiken gynnade ”de fysiskt, socialt och ekonomiskt starkare”.

Jag recenserar boken i SvD: Tegnell-patrioten liknar Trump-nationalisten

Det här är Nikes bok lika mycket som Fanny och Alexander är Fannys film. Huvudpersonerna är istället de båda grannfamiljernas mödrar, därefter alla andra vuxna – deras oro, relationer och otroheter.

Agnes Lidbeck vet hur man bygger upp spänningen. ”Det första som händer är en katastrof.” Med den meningen startar Nikes bok. Därefter får varje vardaglig händelse en ödesmättad, förebådande klang. ”Allting låter som vanligt: barns tjut och vattendroppar, måsskrik och cykelklockor, trampolinens sjungande rörelse, smattrande fötter över blöt asfalt, bebisgråt, soptunnelock, ända ner till det stilla pysandet från gas i tändaren”.

Det här sättet att berätta – författarrösten som i förhand antyder att det i efterhand kommer att vara för sent – använder hon i 744 sidor. Det låter kanske i mesta laget, men Lidbeck är skicklig nog att klara av det. Romanen är tungt lastad, den rör sig långsamt och målmedvetet framåt; samtidigt har den ett underligt tomrum i centrum. Tomrummet fungerar som en simblåsa, som gör att boken håller sig på rätt köl.

Jag skriver om Nikes bok i UNT.

Vid det här laget borde alla som skriver om Facebook förstå att storyn inte är ”de tar inte sitt ansvar”. Facebook har i praktiken gjort sig till redaktör för 2,8 miljarder människors dagliga kommunikation. Utöver det förväntas de ta ansvar för alla falska och äkta nyheter som produceras av företag och organisationer i större delen av världen. Storyn är att det helt enkelt inte går att driva ett sådant företag på ett ansvarsfullt och tillfredsställande sätt.

Här ligger min första invändning mot Sheera Frenkels och Cecilia Kangs nya bok Facebook – den nakna sanningen. De skriver som om allt kunde bli bra ifall Facebooks ledning fattade att de borde skärpa sig, men att vara moderator åt Facebook är ett omöjligt jobb. Visselblåsaren Sophie Zhang – som inte nämns i boken – har berättat att hon knäckte sig själv när hon försökte leva upp till sina egna samvetskrav (The Guardian, 12/4 2021).

Frenkel och Kang beskriver hur ohållbar situationen var när Facebook användes för att hetsa mot den muslimska minoriteten i Myanmar 2016–17. Fem anställda förväntades övervaka 18 miljoner facebookanvändare i ett land med över hundra språk. Ingen av dem befann sig på plats, men det fanns ”en konsult på Dublinkontoret som sköter den burmesiska supporten.” 24 000 människor lär ha dödats och 700 000 drevs på flykt.

Läs min recension i SvD: Borde vi klippa kablarna till nätjätten?

Liam Scarletts historia kommer att låta bekant, även om du aldrig har hört talas om honom. Scarlett var en brittisk koreograf, något av en ung stjärna, den yngste som någonsin fått en beställning på en helaftonsföreställning av The Royal Ballet. För något år sedan anklagades han för att ha förgripit sig på sina balettskoleelever.

Scarlett stängdes av medan det gjordes en utredning. Den pågick i sju månader och slutade med att Royal Ballet meddelade att de inte kunde hitta några belägg för de övergrepp han anklagats för. Samtidigt meddelade de att de stoppade en planerad uppsättning, och att hans position som artist in residence skulle upphöra. Med andra ord: vi har inte hittat några bevis för din skuld, men vi tänker straffa dig i alla fall.

Sedan började dominobrickorna ramla. På grund av en utredning som friade honom hade Scarlett blivit en suspekt person. Flera institutioner, även utomlands, sade upp samarbetet med honom. Droppen kom i år, när Det Kongelige Teater i Köpenhamn ställde in en planerad uppsättning. Den 17 april meddelade hans familj att han var död, 35 år gammal. Han hade försökt hänga sig, och dog på sjukhus några dagar senare.

Händelser av det här slaget har blivit så vanliga att vi kan urskilja ett mönster. Det finns ingen domstol, ingen domare, ingen rättsprocess med tydliga principer, ingen försvarsadvokat, ingen att överklaga till, inget sätt att rentvå sig om du råkar vara orättvist dömd – men det finns ett straff. Någon blir av med jobbet. Om vi ibland sätter dit en skurk på det här sättet betyder det inte att allt fungerar som det ska.

Ingen har betytt lika mycket för svensk science fiction som Sam J. Lundwall – och ingen har varit lika hemlig. Förlag, översättningar, antologier, introduktioner, tidskrifter – han har gjort allt, och samtidigt undvikit all offentlighet.

En hel generation har upptäckt science fiction genom honom. På de två egna förlagen Delta och Fakta & Fantasi gav han ut drygt 360 titlar under åren 1972–1990.

Karaktäristiskt för Lundwall är att han har uppmärksammat sf-genrens långa historiska rötter. Skräck, viktoriansk fantastik och litteraturhistoriska klassiker kom att bli ett sidotema i utgivningen. Lundwall har, mer än någon annan förläggare under samma tid, sträckt ut det svenska litteraturlivet i fantasins riktning – ovärderligt i ett land där skönlitteraturen sällan har större ambitioner än att beskriva 1) glesbygd 2) Stockholm.

Nu har det äntligen kommit en bok som presenterar honom och hans verksamhet, antologin Uppdrag i universum (Tragus förlag), döpt efter en av hans egna romaner. 

I antologin medverkar bland andra Jörgen Jörälv, som gjort ett hästjobb med att sammanställa en bibliografi över Deltas utgivning, litteraturvetaren Jerry Määttä, dottern Karin Lundwall, förläggaren Jonas Ellerström, författaren Maria Vedin samt John-Henri Holmberg, även han ett centralt namn inom svensk sf.

Jag recenserar antologin i SvD idag: En lika hemlig som betydelsefull författare

_____

Bonusläsning: Lundwall verkar, sympatiskt nog, ha ett sinne för practical jokes. I sitt översiktsverk Science Fiction: An Illustrated History (1977) har han av allt att döma lagt in en icke-existerande tidskrift – en uppgift som sedan citeras och sprids vidare, som ett litet virus i litteraturmaskineriet. Hans Persson på sajten Vetsaga har försökt gå till botten med historien: Stella – sf-tidskrift eller bluff?

Idag skriver jag hos Kvartal om den svenska dubbelmoralen kring begreppen utveckling och tradition. Så länge den existerar kan vi lika gärna sluta prata om integration; vi har byggt en mental berlinmur mellan medborgarna – en uppdelning som snabbt låter sig förvandlas till apartheid, om behovet skulle uppstå.

Läs texten här: Så fungerar den svenska dubbelmoralen

_____

Ur artikeln:

Föreställningen om okränkbara kollektiva identiteter ligger i tiden – det är nämligen samma budskap som högerpopulistiska politiker lockar sina väljare med. Ingen har nog formulerat det bättre än den polske teatervetaren Paweł Płoski. Missnöjespartiernas bittra lockelse, säger han i den norska kulturtidskriften Vagant (23/5 2020), ligger i det underförstådda budskapet ”Ni behöver inte lära er främmande språk. Ni behöver ingen utbildning. Ni behöver inte tvätta er. Ni har inget att skämmas för. Det senaste årtiondet har vi fjäskat för Europa. Det ska det bli slut på. Som polacker behöver ni inte göra någonting alls. Ni duger som ni är.”

Ni behöver inte förändras! Ni kan stå utanför moderniteten och ändå få del av dess fördelar! När detta budskap riktas till invandrare är det progressivt och tolerant, när det riktas till missnöjesväljare är det populistiskt och hotfullt. Samma ideologi är verksam i båda fallen; krav på självförbättring och utveckling har kommit att betraktas som en förolämpning. Här har den som vill förstå vår tid en nyckel till vad som pågår.

Om jag var invandrare skulle jag aldrig lita på en välvilja som är grundad på dubbelmoral. Vem vet i vilket syfte den dubbla bokföringen kommer att tillämpas härnäst? Om samhällsklimatet skulle hårdna krävs det bara en liten justering för att förvandla dubbelmoralen och multikulturalismen till en öppet erkänd apartheid. Feminism åt oss, eftersom det är vår tradition; hederskultur åt dem, eftersom ”de vill ha det så”. Det kan gå fort att överge idén om ett samhälle där alla medborgare har samma rättigheter.

”Hemfärd från operan år 2000” – fransk litografi från 1905. Källa: Wikipedia.

Efter att människan hade upptäckt framtiden tog det bara några århundraden innan vi förlorade den igen. Det är den utvecklingskurva som framträder när jag läser Henrik Brissmans Framtidens historia (Natur & Kultur), en översiktlig skildring av människors föreställningar om framtiden från antiken fram till coronapandemin.

Jag skriver om hur förhoppningarna om framtiden har utvecklats och gått sönder i dagens understreckare i SvD: Framtiden är inte vad den varit.

_____

Förväntningarna på den teknologi som skulle kunna bli möjlig satte ibland märkliga spår i litteraturen. 1760 beskrev Charles-Francois Tiphaigne de la Roche ett ljuskänsligt ämne som i flytande form ströks ut på en duk och exponerades framför valfritt motiv. Därefter måste duken skyddas mot ljus tills bilden hade fixerats – 70 år före Daguerres fotografi. I samma roman, Giphantie, finns också något som vi skulle jämföra med Google Earth, där man i realtid kunde zooma ner till vad som skedde på varje punkt på jordklotet. Vilken författare sträcker just nu sin fantasi så långt att läsarna kommer att förundras 250 år senare? Kanske har vi redan plockat den lågt hängande frukten.

_____

När vi har tappat tron på framtiden kommer utopierna återigen att placeras i det förflutna, menade Zygmunt Bauman i Retrotopia (svensk översättning 2018). Politiker exploaterar den växande pessimismen genom att lova en återgång till ett idealiserat förflutet – make folkhemmet great again.

Läs min understreckare om Retrotopia här: Så blev det förflutna vår nya utopi