Varför gick internet åt helvete? För att vi är för bekväma, menar Andreas Ekström. Jag gästrecenserar hans nya bok Bekvämlighetens tyranni i Sydsvenskan.

Edward Snowdens avslöjande att techbolagen har hjälpt USA att avlyssna hela planeten fick inga konsekvenser, påminner Ekström. Det var bekvämare att fortsätta använda deras tjänster. Om jag är bekväm på det sättet kommer jag snart att bli cynisk. Och om jag fortsätter att använda tjänster som jag vet är korrupta blir jag själv lika korrupt.

”Vi måste bygga ett bättre internet”, skriver Ekström. Till skillnad från alla som ropar efter tekniska lösningar på det urspårade åsiktskriget på nätet har Ekström förstått det viktigaste: ”Den som tror att den här frågan är teknisk, eller infrastrukturell, måste ta ett djupt andetag och tänka en gång till.”

Nätets problem är inte tekniska, utan sociala. Facebook kommer aldrig att kunna bygga ett samhälle, även om ännu en miljard människor ansluter sig till deras datautvinningsfabrik.

Ett halvår innan pandemin bröt ut började skribenten Hanne Kjöller jobba på Södersjukhusets akutmottagning. Klivet från DN:s ledarredaktion till sjukhusgolvet är inte så förvånande som det kan se ut: Kjöller jobbade natt på akuten i början av 1990-talet. Det är framförallt patienternas attityd som har förändrats sedan dess, skriver hon i Dagbok från akuten – och det får mig att tänka på något som cancerforskaren Georg Klein har berättat.

Klein kom till Sverige från Ungern efter andra världskriget. I sina essäböcker resonerar han skarpsynt och intresserat om kulturella skillnader. Han lärde sig snart att om en svensk patient sade ”Ursäkta, jag mår nog inte så bra” kunde den personen vara döende. Om en patient i Budapest sade ”Jag dör” kunde det däremot betyda att hon behövde en huvudvärkstablett.

70 år senare möter Kjöller en helt annan sorts svenskar. Hur ont har du på en skala mellan ett och tio, frågade hon en av sina patienter (alla är givetvis anonymiserade). ”Hon tittade upp från sin mobiltelefon och svarade: 100. Och sedan: Hur lång tid tar det. Jag ska jobba ikväll.”

Jag recenserar Hanne Kjöllers Dagbok från akuten för SvD.

Svante Pääbo får årets Nobelpris i medicin.

För några år sedan träffade jag Pääbo på hans labb i Leipzig och gjorde en intervju om hans arbete med neandertalgener. Intervjun finns nu på nätet: läs den i tidskriften Ord & Bild nr 2-3/2017.

När homo sapiens lämnade Afrika kan det ha funnits så många som fem samtidiga människoarter. Dagens situation, med en enda mänsklig art, är egentligen en anomali – så har det inte sett ut förrän de senaste 30–40.000 åren. Vilken effekt hade det haft på oss om en eller ett par andra mänskliga arter fortfarande var här, om vi var vana att dela planeten med dem?

Att 1-2 % av våra gener kommer från neandertalare är lika mycket som om vi hade haft en neandertalare i släkten för sex generationer sedan. I intervjun berättar Pääbo bland annat att han kallades till Vatikanen, eftersom de grubblade över frågan om neandertalare hade en själ.

Foto: Håkan Lindgren.

Populism, samtalsklimatet på nätet, hur skolor så lätt kunde omvandlas till vinstdrivande företag … Så många samtida företeelser förklaras av Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen. Boken kom ursprungligen 1979, men är sällsynt aktuell och insiktsfull. Den svenska översättningen har nu kommit i nyutgåva på bokförlaget Stolpe – jag har skrivit en understreckare i SvD om vad boken kan säga oss idag.

1970-talet framstår nu som den gamla goda tiden; nostalgiska och pessimistiska politiker lovar ta oss tillbaka dit. Hur framstod 1970-talet för Lasch?

Han urskiljer inget annat än ”stormvarningar, järtecken, katastrofaningar”. USA har nyligen förlorat Vietnamkriget och ”de som för inte länge sedan drömde om världsmakt misströstar nu om att styra staden New York.” När han vänder blicken mot Europa ser han ”de fascistiska rörelsernas pånyttfödelse samt en våg av terrorism”. Det finns ingenting att hoppas på: de idéer som tidigare fick människor att tro på framtiden är ”bankrutt”.

1979 hade ingen sett en iPhone, men livet var redan ”så alltigenom förmedlat av elektroniska bilder att vi inte kan låta bli att reagera på andra människor som om deras handlingar – och våra egna – höll på att spelas in och samtidigt sändes till en osedd publik, eller magasinerades för närmare granskning vid någon senare tidpunkt.” Denna ”virvel av bilder”, skriver Lasch, ”undergräver vår verklighetsuppfattning.”

—

Ett narcissistiskt samhälle, som Lasch beskriver det, kommer inte att se radikalt annorlunda ut, men bakom fasaden är varje institution korrumperad. Narcissisterna förstår inte meningen med de mål, principer och värderingar som tidigare styrde verksamheten – de får ingen kick av dem. Vi får en ledarklass som inte är lojal med institutionernas ursprungliga syfte, om de överhuvudtaget minns det. Det är därför det har gått så lätt att omvandla skolor till företag som skickar vinsten till skatteparadis. Därför kan en ideologiskt driven rörelse byta ut hela sitt idéinnehåll utan att märka någon kursändring – som när skönhetsoperationer blir lika med feminism.

Plikt, sparsamhet och arbetsamhet försvinner, skriver Lasch; in kommer att vara en vinnare, ett ideal som snabbt devalveras och förenklas till att känna sig som en vinnare. Allt som hindrar mig från att känna mig som en vinnare är ett hot. Objektivitet, långsiktig planering och samhällsnytta framstår som meningslöst, tråkigt eller farligt för min självkänsla.

Samhällets viktigaste ideologi är numera något som Lasch kallar ”det terapeutiska synsättet”. I korthet betyder det att experter lovar befria dig från allt som gör ont. Det är i ett sådant samhälle som människor blir konsumenter, inte medborgare.

Samanta Schweblin är en argentinsk författare, numera bosatt i Berlin. Grundidén i hennes internationellt uppmärksammade roman Kentukis är att en ny sorts nätuppkopplade mjukisdjur har blivit populära. När du köper en kentuki vet du inte vem som iakttar ditt vardagsliv genom djurets kameraögon, och omvänt: köper du en uppkoppling vet du inte var någonstans i världen du hamnar. Marvin, en pojke i Antigua, upptäcker att han tittar ut genom ett skyltfönster i en affär på Nordkap.

Djuren är gjorda för att förhindra alltför personlig kontakt. Den som styr en kentuki kan se, lyssna, köra omkring på små hjul, men inte prata. Människorna i romanen gör sitt bästa för att kommunicera trots teknikens begränsningar: de ställer kentukin på ett ouija-bräde, använder sig av morsekod, utbyter mailadresser.

Ändå blir det aldrig särskilt spännande. Människorna gör ungefär vad läsaren redan från början kan gissa att de kommer att göra.

Jag recenserar Kentukis för UNT.

Min novell Ett ljud har getts ut av det finlandssvenska förlaget Ellips.

En katedral av den polske konstnären Beksiński är förmodligen den bästa illustrationen av vad huvudpersonen i novellen har skymtat – och vad han försöker återvända till.

Ett ljud är inte en skräcknovell, men en novell om skräck. Efter att huvudpersonen blivit rejält skrämd blir han besatt av skräck, och vill uppleva samma bottenlösa, intensiva känsla en gång till. Skräcken var som en strålkastare, som hastigt lyste upp delar av honom själv, delar som han aldrig tidigare hade haft kontakt med. Vad kommer han att få se nästa gång? Det slutar givetvis inte särskilt bra …

Skräck? Det är som den där svarta hunden som hoppar fram ur mörkret innan man fattar att det man skymtade i ögonvrån bara var en stubbe. Eller snarare som det man anar skulle kunna hoppa fram istället för den där hunden. Det man hinner ana innan huvudet har satt ihop en hund. Det ligger där, berett till språng, någonting mot vilket en svart hund skulle vara en lättnad, om inte rentav en besvikelse, men skräck intresserar mig inte. Det jag vill ha mer av är det där andra och snabba, det som kan hitta mig genom skräcken.

_____

Ett ljud har recenserats av Björn Kohlström: ”… har närmare till Magnus Dahlström än till Stephen King”

Och av Petter Lindgren i SvD: ”… genuint upplivande att följa”

Novellen kan köpas via den finlandssvenska sajten Boklund; 34 sidor, 9,90 euro + frakt.

Läs mer om Ellips utgivning här!

Jag intervjuar Nobelpristagaren Frank Wilczek om kvantfysik, tidskristaller och mörk materia i senaste numret av tidskriften Fokus: Kvantfysik är inte ett dugg irriterande

Kvantvärlden må vara bisarr, men våra kunskaper om den har vi haft stor praktisk nytta av, berättar Wilczek. Den teoretiska grund som lades i början av 1900-talet ledde till att vi kunde utveckla transistorer några årtionden senare – utan transistorer ingen elektronik och inga datorer. Idag kan man hitta tillämpade kunskaper från kvantfysik i allt från GPS-navigering till solceller.

Wilczek delade Nobelpriset i fysik 2004 med David Gross och David Politzer för ”upptäckten av asymptotisk frihet i teorin för den starka växelverkan”.

År 2000 tillsatte regeringen en integrationsutredning, ledd av statsvetaren Anders Westholm, för att studera relationen mellan invandrare och svenskar. Två av de inbjudna akademikerna, Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, meddelade på DN Debatt att de hoppade av, varpå den dåvarande integrationsministern Mona Sahlin lade ned utredningen och startade en ny, ledd av Westholms argaste kritiker Kamali.

”Varför är det som hände för 15–20 år sedan relevant i dag?”, skrev Sakine Madon i en ledare i UNT 2020-01-05. ”Svaret är att det fick betydelse för hur integrationspolitiken utvecklade sig.” Hon tillägger: ”Rationella argument och empiri offrades till förmån för polarisering och identitetspolitik. Tonläget i integrationsdebatten skrämde iväg forskare och öppnade fältet för populism.”

För tidskriften Kvartal har jag intervjuat Westholm om vad som hände: Integrationsutredningen som försvann.

Jag har lite tid att slå ihjäl på centralstationen i Riga, och det är då jag får syn på den. Tidskriften som tittar tillbaka på mig med stora röda bokstäver är rysk och heter Krig och fädernesland. Det nummer jag köper är fullt av tappra ryssar som dödar fascister – visserligen i svartvitt, för färg har man inte råd med 77 år efter segern i Berlin. Krig och fädernesland utkommer varje månad i 100 000 exemplar och nämns inte i den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos uppgörelse med den ryska litteraturens ansvar för kriget i Ukraina (DN 2022-04-29). Däremot nämner hon Dostojevskij.

”Rysk litteratur är på så sätt också ansvarig för hur dessa människor har formats”, påstår Zabuzjko, efter att ha beskrivit soldater som våldtar en elvaårig pojke, eftersom den ”under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas.”

Ska man läsa Dostojevskij och Tolstoj med så noggranna och misstänksamma ögon borde man också studera nyhetsförmedlingen, den politiska retoriken, populärkulturen, folks vardagliga samtal, skolans historieundervisning och föräldrarnas barnuppfostran med samma blick – hela den offentlighet där Krig och fädernesland utgör ett litet stickprov. Utelämnar man allt detta och låter skönlitteraturen ensam bära den samlade skulden är man inte riktigt hederlig, men det är så det ofta låter när intellektuella vill protestera mot ett krig.

De vill göra något kraftfullt, men de känner sig maktlösa. I det läget gör de vad de kan: de vänder sig om och börjar straffa sin egen bokhylla. De tar fram bok efter bok och läser dem misstänksamt, på jakt efter något de redan i förväg har bestämt sig för att upptäcka: är inte den här boken lite medskyldig?

Jag kommenterar Oksana Zabuzjkos artikel om den ryska litteraturens skuld i tidskriften Fokus (publicerat 2022-05-30).