Bortklippt material från den DN-intervju jag gjorde med Jan Stolpe efter att han ägnat tio år åt att översätta Platons samlade skrifter. Läs bland annat om Platons hemliga, oskrivna lära, om vad det Nattliga rådet i hans idealstat skulle göra och om varför vi hör skillnad på skämt och allvarliga tonfall i en 2.400 år gammal text.

(Intervjun är inte ny, men jag ville rädda över den till den nya bloggen.) (Forts.)

Vad är det som driver förhoppningarna om transhumanism och artificiell intelligens?  Jaron Lanier är virtual reality-visionären som har blivit ett slags rebell mot nätrebellerna, skarpt kritisk mot företeelser som upphöjts till helig ideologi. När jag recenserade hans bok You are not a gadget för GP fick jag tillfälle att kritisera idén om artificiell intelligens. Viktigast av allt är att avprogrammera oss från föreställningen att Utvecklingen är en väg där de enda riktningarna är ”bakåt” och ”framåt”.

Alla hoppas på artificiell intelligens utom Jaron Lanier. Det hör till att man ska nämna hans dreadlocks när man porträtterar honom, men det särskilda med honom är framförallt att han tänker så självständigt att de flesta andra som uttalar sig om informationsteknologins framtid – med eller utan dreads – framstår som välkammade. Lanier, född 1960 och uppvuxen på landet i New Mexico, var en del av IT-revolutionens innersta, hett inspirerade krets på 80-talet. Hans brokiga CV ryms inte här; mest känd är han för att ha utvecklat och gett namn åt virtual reality, som med den tidens högt uppdrivna förväntningar kallades ”det första metafysiska redskapet”. (Forts.)

Dussmann, Berlins och Tysklands största bokhandel, har öppet från 10:00 till 24:00 sex dagar i veckan. Jag går dit en kväll och bestämmer mig för att bli sist ut genom dörren, för att se vad som händer på ett nattöppet bokvaruhus. (Forts.)

är som den där killen i Slumdog millionaire – recension av Nomad i UNT.

Allt började med en liten röd lampa i en militär radiostudio – och mannen här bredvid. Jag skriver en essä i UNT om reality-TV och psykologiska experiment: länk.

Vi förväntas köpa idén om religion som förundran. Men religion är inte längtan efter något större, religion är en parasit på vår längtan efter något större, skriver jag i UNT:s artikelserie Hej 10-tal, om idéer och förhoppningar inför 2010-talet. Detta ledde till en diskussion om religionens väsen.

Så gott som alla civilisationer, har André Malraux sagt, har fört en dialog med det okända och det ovetbara. Människans medvetande har alltid haft en bakdörr mot det okända (det ordlösa, det oförbrukade) och det är nog inte hälsosamt att försöka plugga igen den. Vår tids förhållande till det ovetbara skiljer sig däremot på ett intressant sätt från de tidigare, fortsätter Malraux: vi är den första civilisationen som ”skiljer det ovetbara från religionen och vidskepelsen.” Åtminstone skulle vi kunna göra det: alltför ofta blandar vi fortfarande ihop vårt behov av det ovetbara med våra människoskapade religioner, tills vi tror att vi måste försvara religionen, vare sig vi tror på den eller inte, för att inte hamna i ett rationellt helvete, där lufthålen mot det ovetbara har svetsats igen. Ett fritt, sekulärt tänkande kring existentiella frågor är inte ett modernt eller ens ett västerländskt påhitt – filosofer som klarade sig utan gud fanns i Kina på 200-talet f Kr, i Indien, liksom i antikens Grekland.

1. Jag inledde diskussionen med Tänkandet bortom religionerna.

2. Mikael Kurkiala, med erfarenhet av lakotaindianernas religiösa liv, svarade.

3. Jag svarar Kurkiala här.

i hård konkurrens med andra, är den här: att människor var passiva mottagare som lät sig matas med nyheter, kultur och åsikter ända tills vi fick internet. Jag kommenterar Andreas Mildners recension av Nicholas Carrs The Shallows i Expressen. Länk: Före internet intet.

Mildner svarar här och nu har också Aase Berg blandat sig i.

Kristdemokraterna har fått en hel del kritik för idén att varumärkesskydda frasen ”verklighetens folk”. För min del säger jag bara: I’m lovin’ it. Det är den bästa lilla nyhet som har kommit ut ur den svenska politikens big brother-hus på bra länge.

Jag vill att det ska stå ”Verklighetens folk™” på varenda en av deras valaffischer i höst. Det vore en underbar ironi. Om ”Verklighetens folk” blir en varumärkesskyddad fras bland andra, bredvid ”I’m lovin’ it” (ni vet vem), ”Probably the best beer in the world” (Carlsberg), ”Vorsprung durch Technik” (Audi) och ”There’s only one” (Jeep, inte gud) blir det tydligt hur artificiellt och inskränkt Kristdemokraternas populistiska prat om ”verklighetens folk” egentligen är. Kort sagt, hur lite verklighet den där frasen innehåller.

Om de sedan började stämma skiten ur alla andra som använde frasen ”Verklighetens folk™” skulle skadeglädjemätaren slå i taket. Kd har dock meddelat att de inte störs av att frasen ”verklighetens folk” även används av RFSL, och det är ju synd.

Jag har börjat bli botad från mina fördomar om modern arkitektur. Men kanske skriver alla som besökt Berlin förr eller senare sådana här artiklar:
Minnets arkitektur på egen risk (UNT).

Under 1700-talet förändrades vår föreställning om djävulen: han gick från att vara ett behornat, illaluktande monster till dandy. Han blev elegant, rebellisk, konstnärlig, intelligent, modern, charmerande. Den här nyväckta fascinationen för djävulen innebär inte att vi började sympatisera med ondskan, men genom den får man tag i en av trådarna till de mentalitetshistoriska förändringar som pågick under samma tid: övergången till ett modernt, individualistiskt samhälle.  Individerna blir allt mer disciplinerade och välanpassade, samtidigt som de lockas att identifiera sig med den gestalt som står längst bort från det välordnade samhället.

(Publicerad som essä i DN 25 april 2010)

_____

(Forts.)

Debatten om nätet, journalistiken och framtidens medielandskap liknar till stor del en uppfostringskampanj: vi ska uppfostras att välja sida i ett falskt val. Jag skriver i GP om de falska motsättningarna mellan bloggare och yrkesskribenter: De falska motsättningarna.

En liten twittrad nyhet fick all irritation och allt ointresse att försvinna: från och med nu kommer jag att följa förberedelserna inför det där bröllopet med stigande, skadeglad förtjusning, för nu har jag förstått vad det är som håller på att hända. Prinsessbröllopet är på väg att förvandla Sverige till den gamla goda dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kakanien, here we come!

Vad var det som äntligen fick mig att förstå det? Folktårtan! En Robert Musil eller en Karl Kraus hade inte kunnat hitta en bättre symbol för sommarens stora giftermål mellan kommersialism och folklig rojalism. Just det småaktiga i idén: vilken perfekt tonträff.

”Vi hoppas att tårtan ska gå hem hos svenska folket och att de ska tänka att de är med på bröllopet”, sade konditormästare Günther Koerffer till SvD, medan han sträckte fram en Folktårta mot kameran. Ja, vilket utmärkt sätt att få alla att känna sig delaktiga. Låt dem äta Folktårta, liksom.

Koerffer är inte ensam om den goda idén. Vad är det samtliga svenska medier, från public service till skvallerpressen, har bjudit oss på de senaste månaderna om inte just Folktårta? Och mer lär det bli. Tryck i dig en bit till.

Från Musil och Kraus till Bernhard och Jelinek har österrikiska författare beskrivit sitt land med ett alldeles särskilt, svetsande hat; kanske kan man hoppas att bröllopet leder till en liknande litterär nytändning här uppe i Nordens Kakanien. Eller åtminstone att vi snart får se löpsedeln ”Han slängde en Folktårta i ansiktet på kungen”.