Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan har jag än så länge bara bläddrat i, men det är en bok som är så bra att den klibbar i händerna när man öppnar den. Det är sällan man läser svensk kulturjournalistik som är så klarsynt. Hon skär igenom så många välkända slentrianresonemang och visar därmed hur mycket luddighet och grumligt tänkande vi vant oss vid att läsa. Jag tar mig friheten att citera ett par stycken: (Forts.)

Nobelprisspekulationer, för att jag har tröttnat på dem. Inga poeter de senaste åren? Jaha, Akademien hatar poesi! En vänsterförfattare förra året? Jaså, Akademien har blivit politisk! En kvinna? Jaha, Akademien kvoterar! En man? Det var det fräckaste – Akademien kvoterar inte! En författare som skriver om äpplen? Jaså, Akademien hatar päron! En grönländare? Akademien hatar Afrika! Blev det inte jag? Då hatar Akademien mig! Jesus K. Reist.

Låt bli att ge priset till en 80-åring för något han/hon gjorde för 40 år sedan, så är jag nöjd. Det gäller förresten de naturvetenskapliga prisen också.

Det här har jag skrivit tidigare, men jag kommer inte ifrån tanken på att det har hänt något märkligt. Ända sedan mitten av 1800-talet har vi befunnit oss i en populärkulturell explosion – musik, böcker, tidningar, serier, film. Men de senaste tio åren har det hänt något märkligt – vi har inte längre råd att betala för populärkultur. Så vitt jag vet var det aldrig under hela 1900-talet något problem att man betalade för att gå på bio, spela en låt i jukeboxen, för Beatles nya LP, tidningar, tidskrifter, serier och böcker. Vi vill fortfarande ha allt det där och mer därtill, hela den populärkulturella floden har flyttat in på nätet, men det är otänkbart att betala för det. Hur fattiga har vi blivit? (Forts.)

Just nu kan jag bara säga att han är fantastisk. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle få se en stor utställning med honom i Stockholm (för några år sedan hörde jag talas om en utställning med honom i Norge och var beredd att åka innan jag förstod att den hade slutat någon dag tidigare; det är klart man åker till Norge för Roj Friberg). Atlantis har nu gett ut en ny bok om  honom (som jag kommer att recensera), men den som har möjlighet bör absolut ta sig till utställningen på Edsviks konsthall och se honom i original. Där finns gott om nyare verk, liksom några av hans starkaste bilder från 70-talet. Edsviks utställning med Friberg är allt som ”Figurationer” inte var: det här är hantverksskicklighet och romantik på allvar.

Det är sorgligt att Friberg fortfarande är så okänd, medan alla (enkätunderlag: 2 personer) känner till en clown som Peter Dahl. Peter Dahl målar som… som… tja, som Bob Dylan. Nog om honom. Här är några suddiga, underligt färgade närbilder från utställningen: (Forts.)

hoppas jag att Bergman kommer tillbaka och spökar skiten ur alla skådespelare som fått för sig att de ska sätta upp hans filmer som teaterpjäser. Är det någon som skulle kunna komma tillbaka är det väl han.

… hör jag de vanliga klagomålen på förlagen, politikerna, media, publiken, läget. Bara en enda gång händer det att någon kritiserar författarna för att skriva för dåligt, och det är när jag öppnar tidskriften Fantasin (nr 1-4 2009) och läser Björn Kohlströms artikel om de senaste årens svenska prosa:

Men det är inte hos förlagen de mest flagranta exemplen på feghet finns utan hos dess författare.

Tack för att någon spräcker gemytet. (Update: Nu ser jag att Jens Liljestrand har skrivit något liknande.) (Forts.)

”Temat som löper genom mina böcker”, säger den indiske författaren Nirmal Verma, ”handlar om människans försök att förmedla sin identitet till andra och hur det misslyckas, och sorgen som det leder till. Det är en ensamhet som är mycket mer än bara avsaknad av vänner. Det är människans öde.” (Ur tidskriften Karavans specialnummer om Indien.)

Jag tänker på honom under paneldiskussionen om litteraturens nytta. Gör den oss lyckligare, undrar Gunnar Bjursell, ledare för Göteborgsuniversitetets projekt Kultur och hälsa. Horace Engdahl svarar, och den som inte hör hur subversiv han är har misstagit sig på honom: (Forts.)

För ett par veckor sedan hände något som förmodligen är så ovanligt att jag hade skrivit ett blogginlägg om det, om jag hade varit någon annan. Jag köpte en skiva. Ni vet en sån där rund plastbit med ett hål i mitten, såna som det finns musik på, fast det inte syns. Ni har säkert hört talas om dem. Att köpa den var inte det minsta krångligt. Jag kunde till och med köpa den på nätet. Det finns fortfarande skivor till salu, fast det lär vara något fel med det, även om jag inte har lyckats förstå varför.*) (Forts.)

… och jag hoppas att filmen, The social network,  innehåller mina favoritcitat från Mark Zuckerberg. Zuckerberg är Facebooks grundare, och i en intervju som David Kirkpatrick gjorde för boken The Facebook effect sade han följande tänkvärda saker:

“The days of you having a different image for your work friends or co-workers and for the other people you know are probably coming to an end pretty quickly.”

”Having two identities for yourself is an example of a lack of integrity.” (Forts.)

Kan jag väl.

Överallt hör jag författare som protesterar, lågmält men envist, mot de kategorier de förväntas representera. Från somaliern Nuruddin Farah som berättar om den tyske förläggare som refuserade hans roman – det fanns ju inga afrikanska trummor i den – till schweizaren Lukas Bärfuss, som vägrar tala om en trend av provinsiallitteratur i ung tyskspråkig prosa. De vill representera något mycket mindre än ett land eller en trend, och samtidigt större. Jag har för mig att det kallas litteratur.

Update: bilder. (Forts.)

Borde inte författare engagera sig mer i samhället, undrar Sven Lindqvist i DN idag. Naturligtvis ska de göra det – om de vill. Men bara om de gör det så bra att alla partipolitiskt lojala skribenter skäms.

Update: Jag gillar för övrigt att Lindqvist, i den bok han nämner i artikeln, Reklamen är livsfarlig, tar föremålen i försvar mot kommersialismen. Den positionen hör man sällan nu. Här är några citat: (Forts.)

Anteckningar från källarhålet. Den är verkligen fantastisk. Skriven 1864 är den en kanske oöverträffad beskrivning av den situation där vi fortfarande befinner oss, av ett dilemma vi fortfarande inte har löst. Medvetandet som sjukdom: vi har utvecklat ett självmedvetande som löser upp allt och gör våra reaktioner meningslösa för oss själva.

Och var publicerades den först? Jo, i en tidskrift som Dostojevskij startade tillsammans med sin bror. Då som nu gällde samma sak: gör det själv.  (Forts.)

Det är en lättnad att få skriva något om kulturtidskrifter som inte är ännu ett klagomål på sakernas tillstånd! När en tidskrift gör något riktigt bra förtjänar den att uppmärksammas – desto mer som den i det här fallet nog är ganska väl dold. Man kunde rent av säga att den är kamouflerad. Det står nämligen inte ett ord om litteratur på omslaget, men nummer 30–31 av Psykoanalytisk tidskrift är den bästa litteraturtidskrift jag läst på länge  (Forts.)

Jag  tror att det var i det här valet som den svenska politiken definitivt jumpade över charken, so to speak. Butlers i tunnelbanan, Hägglund som försöker stirra ihjäl en buffel på valaffischen, sverigedemokraten som tros ha ristat in ett hakkors i pannan på sig själv för att sedan anmäla ett överfall, valvakan som verkar ha varit ett totalt haveri, och så vidare. . . Fortsätt uppräkningen själv. Den här affischen hör förstås också hit.

Dagens det var som …- artikel stod SvD för: Oskar Pastior samarbetade med säkerhetstjänsten Securitate. När man läst artikeln till slut visade det sig inte vara lika mycket av ett bombnedslag: samarbetet skedde på 60-talet, för att Pastior tvingades till det, och avslutades när han emigrerade till Västtyskland 1968 (länk).

Här följer en artikel om Herta Müller och Oskar Pastior som jag skrev för litteraturtidskriften Kritiker. Det som fångade mig var likheter och skillnader i deras sätt att hantera förnedrande erfarenheter. Även i det här fallet reagerade de alltså olika: Müller fick samma erbjudande om att samarbeta och stod emot säkerhetstjänstens tvång. (Forts.)