Vår tid är djupt och innerligt förälskad i en enda sak: maffian. Vilket slags framtid kommer det att ge oss? En recension av Anna Politkovskajas bok Sanningen – inget annat. (Forts.)

Kanske kommer vi snart att behöva ett ord för en särskild klass av företeelser som befinner sig någonstans mellan organiskt liv och död materia. Som en stad – den är inte levande, men man kan heller inte riva och röja bland kvarteren i en gammal stad utan att ge en känsla av att man river något som är organiskt framvuxet, som ett korallrev.

Den 30 juli i år fick Mona Hatoum Käthe Kollwitz-priset. Kollwitz och Hatoum – vilken perfekt kombination! (Forts.)

Länk till min intervju med Juli Zeh i Axess nr 8/2010.

Se också Lena Andersson om den falska motsättningen mellan förnuft och känsla

Diskussion om Corpus delicti på Salongen.de

Tidigare intervju med Juli Zeh om Leklust

Zooma ut och se efter. (Forts.)

”… I stort sett är emellertid konsten fri, skamlös, oansvarig och som sagt: rörelsen är intensiv, nästan feberaktig, den liknar, förefaller det mig, ett ormskinn fyllt av myror. Ormen själv är sedan länge död, uräten, berövad sitt gift, men skalet rör sig, fyllt av beskäftigt liv.”

ur Ingmar Bergmans essä ”Ormskinnet”. Den har ni väl läst? Om inte, voilà le länk.

Idag serverar bloggen några bortklippta stycken från en intervju med Juli Zeh. (Intervjun kommer i nästa nummer av Axess). (Forts.)

Det koncentrerade tänkandet har alltid behövt skyddas mot sin urfiende – majoriteten. Just nu kan vi iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Nicholas Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit.

Recension av Nicholas Carrs The shallows (publicerad i GP 30 oktober). (Forts.)

Idag serverar vi ett citat av Karl Kraus, som var suverän på att analysera förbindelserna mellan förstelnade fraser och modern teknik, inte minst militär teknik. (Forts.)

Just nu läser jag Aischylos Orestien. Vilka bilder kan man hitta i dessa 2.500 år gamla texter? Till exempel denna: (Forts.)

(Recension publicerad i UNT 18 oktober)

Det finns i alla fall en riktig konstnär kvar: de allvarligaste och hantverksskickligaste konstverk som gjorts i det här landet sedan Bergman och Sven Nykvist slutade filma uppstår i all tysthet på en liten gård utanför Veddige i Halland. Där har Roj Friberg sedan fyrtio år tillbaka suddat fram sina drömlikt fotografiska bilder. (Forts.)

ska föreställa ett proffs. När alla hyllar honom med anledning av hans självbiografi skulle jag vilja påminna om hans samtal med Polanski på Stockholms filmfestival 1999. (Forts.)

Roj Friberg, Dags igen för Nebukadnessar (utsnitt). Klicka på bilden för större version.

Jämför med William Blakes krypande Nebuchadnezzar. Öppna inlägget för några fler bilder från Fribergutställningen på Edsviks konsthall. (Forts.)

skriver egentligen alltid om samma sak. När jag läser så många av hans artiklar i följd framträder ett mönster, ett olösligt problem som Gladwell hela tiden kretsar kring, utan att själv nämna det. Han är den intelligentaste killen i klassen som dras till situationer där det inte hjälper att vara intelligent, åtminstone inte på det sätt han lärt sig. Han är besatt av omdömets problem: hur fattar man rätt beslut utifrån en flod av skräpinformation?

Jag recenserar artikelsamlingen What the dog saw för UNT.

I vår tid utgör alla kvalitetsskillnader en störning.