Media har helt missat storyn när det gäller Wikileaks. Total personfokusering på Assange, som om han ensam hade offentliggjort hundratusentals dokument, medan Bradley Manning (se sist i detta inlägg) blir en fotnot. Att man skyddat och anonymt kan läcka material som bör komma till allmänhetens kännedom är en naturlig del i ett journalistiskt ekosystem, men rollen som brevlåda måste inte spelas av Wikileaks. (Om en sådan mängd filer läcker ut – tyder inte det på ett visst missnöje inom USA:s militär eller diplomatkår, och är det inte där den verkliga storyn ligger?)

Sajten är inte längre någon idealisk kanal för läckor, menade Rasmus Fleischer när Publicistklubben höll en paneldebatt om Wikileaks i Stockholm i måndags. (Forts.)

Anonyma nätkommentatorer säger det bäst: ”If you are not paying for it, you’re not the customer; you’re the product being sold.”

För samma tanke uttryckt med något fler ord, se min essä om Chris Andersons Free i UNT. Eller följande artikel, ursprungligen publicerad i GP, där du bland annat kan läsa om det svenska företaget som säljer nedladdad musik med ångerrätt och aftonbladetchefens ilska över läsare som blockerar tidningens annonser i sin browser. (Forts.)

En text om Wikileaks är på gång. Under tiden kan ni ju alltid… tja, läsa lite diplomatpost så länge. Till exempel Who is Carl Bildt.  Här ger Matthew Barzun, den amerikanske ambassadören i Sverige, sin karaktäristik i av Bildt inför dennes besök i USA. Jag har inte läst många diplomatmail hos Wikileaks, men mitt intryck är att diplomaterna inte har mycket att skämmas över. Deras brev är faktiskt bättre skrivna än jag väntat mig – formella, men ändå skarpsynt iakttagna och förhållandevis rakt på sak. Jag skulle hellre läsa dem än dagstidningarnas politiska kommentatorer. Här är ett klipp ur Barzuns brev om hur det är att umgås med Bildt:

He does not feign enthusiasm for topics that do not interest him, such as sport.

Nog är det våran Bildt, alltid!

Att studera åsikternas historia är ett nödvändigt första steg mot tankens frigörelse. (Forts.)

Jag har länge velat citera ett stycke av Sara Danius, där hon beskriver hur hon lade ner ett halvår på att skriva en av sina första recensioner. Jag tänker ofta på det; anledningen till att jag inte har lagt upp det tidigare är bara att jag är så hopplöst långsam. (Forts.)

Vilken sympatisk bok det här är! Sympatisk, sympatisk, sympatisk. Det skulle bli fyra kajor om UNT hade betygen kvar.

Sympatisk är dock inte det första ordet jag kommer att tänka på: i början av läsningen märker jag att jag vill skriva en smått irriterad recension. Jag försöker greppa om boken med det irriterande verktyget i verktygslådan, som när man greppar om en mutter med en skiftnyckel. Men den här gången passar inte verktyget. (Forts.)

är kul att leka med. Skriv in ett eller flera ord och få ett diagram över ordens förekomst över tid i Google Books inscannade texter. Exempel: tryck här för ett diagram över engelskans personliga pronomen från 1600 fram till idag. I och he har länge kämpat om förstaplatsen; efter 1970 har I dragit ifrån. Tredje vanligaste pronominet är they, som sjunker stadigt och nu är på väg att passeras av you.

Genom Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan får man, vid sidan av den debatt om prostitution och surrogatmödraskap som är bokens egentliga ärende, också syn på något annat: en underlig värdeförändring, en omvärdering av alla värden som är så genomgripande att den nog hade imponerat på Nietzsche. (Forts.)

Andy Warhols 15 minuter är över sedan länge. Ändå är han ständigt närvarande, som om han låg mumifierad som en sorts konstvärldens Lenin i ett centralt mausoleum där alla gick förbi för att betyga sin vördnad.

•

Den idiotiska föreställningen att det bara finns en enda sorts precision. Litteraturens precision är en annan än naturvetenskapens, men den hindras hela tiden från att utveckla sin egen form av precision fullt ut, antingen av folk som tror att naturvetenskapens precision är den enda som finns, eller av folk som föraktar och motarbetar all precision överhuvudtaget, som en protest mot naturvetenskapens.

Upsala Nya Tidning, som jag frilansar för, har på prov infört betyg i alla recensioner, alltså även litteratur. Tidningens betygssymbol är en kaja, därav rubriken. Försöket har lett till en livlig debatt på kultursidan, med skribenter som argumenterar för eller mot betyg. Jag har frestats svara betygsförespråkarna och mitt inlägg kan läsas här nedanför. (Forts.)

En av de lugnare och vettigare artiklarna om Wikileaks: Wikileaks and the long haul.

I en intressant text beskriver Magnus William-Olsson hur små språk gör sig till en osjälvständig provins i förhållande till centrum. Den som skriver på ett litet språk, som svenska, hänvisar – säkert omedvetet ibland – påfallande ofta till en utländsk auktoritet (Foucault, Agamben, Blanchot, Das Nuffa Dat¹ …). Man ser till att förankra sin position i det riktiga tänkandet, som alltid pågår någon annanstans, i Paris eller Berlin eller San Fransisco – bara inte här. (Forts.)

Vi är inte vana att tänka på Kierkegaard som mediekritiker, men han har skrivit en av de mest klarsynta texter om massmedier jag läst.  För två år sedan skrev jag en DN-essä om Kierkegaards mediekritik. Den finns fortfarande kvar på nätet och jag vill ge den en chans att bli läst på nytt – den har inte blivit mindre aktuell sedan dess. (Forts.)

Ni vet sådana där böcker med fåniga frisyrer, mustascher och skivomslag, ofta hämtade från 70-talet eller tidigt 80-tal, som man förväntas bläddra i med ett självbelåtet hostfniss? Jag vet något som skulle överträffa dem. Jag skulle vilja se en bok som samlade de bästa/värsta citaten från den där tiden när internet var något nytt, något närmast obegripligt, de allra första åren, när kunskapen att snickra ihop en enkel sida i HTML var alkemi, när man kunde påstå vad som helst och framstå som en budbärare från framtiden. Alla de där obetalbara, kosmiskt överdrivna förutsägelserna om vad nätet skulle föra med sig. Leta upp dem, samla ihop dem och ge oss en Best of. Vi har glömt dem lite för fort.

Några citat från självbiografin Från kart till fallfrukt.

När jag i en enkät i Ord och Bild tillfrågades vad konst är svarade jag ”Konst är som Albyl. Albyl är bra för några men det vore meningslöst om alla som inte har behov av det åt Albyl.” (Forts.)