Elva år efter att jag började skriva på nätet kan man fortfarande få applåder för att dra upp den malätna kaninen ”på internet får alla göra sig hörda” ur hatten.

Tack vare nätet kan medborgarjournalister och vanligt folk komma till tals, och det kommer att förändra allt, sägs det. Den underförstådda föreställning vi förväntas köpa är att internet är ett rum där alla hierarkier plötsligt försvinner. Det är sällan någon granskar den här föreställningen närmare; Matthew Hindman, en amerikansk statsvetare, gjorde det i The myth of digital democracy, en bok som kom 2008 och som verkar ha passerat rätt obemärkt. (Forts.)

Den 9 mars framträdde Juli Zeh på Kulturhuset i Stockholm. I Hörsalen, som rymmer 450 personer, är det fullsatt. Det är säkert inte verklighetens folk som fyller stolsraderna. Förmodligen rör det sig om något slags hägring. Jag funderar på göra som Dupontarna i öknen och sparka lite på dem för att se vad som händer, men just då kommer Juli Zeh in på scenen tillsammans med sin svenske förläggare Svante Weyler och en tolk. Hon övertygar mig: hon är definitivt verklig. (Forts.)

Var det någon som tyckte att den raggningsteknik som Neil Strauss lär ut i The game lät lite mekanisk? Kanske lite bättre lämpad för något annat slags situationer än flirt och förälskelse? I sitt senaste mailutskick till sina fans berättar Strauss om något oväntat som hände honom nyligen. FBI hörde av sig. Nej, de ville inte arrestera honom, men han blev ändå chockad av vad de hade att säga, skriver han.

Den högt uppsatta agent som tog kontakt sig berättade att The game är obligatorisk läsning för hans män. De använder den som kursbok. De metoder för att hacka det sociala spelet – ta kontakt, vinna förtroende, få folk dit man vill – som Strauss beskriver är som gjorda för FBI:s arbete. Nu ville de lära sig mer, och agenten undrade om inte Strauss skulle kunna hålla en kurs för FBI-folk. Strauss ställde upp, och flögs iväg till en ort han inte får nämna.

”Den erfarenheten fick mig att inse någonting”, skriver Strauss. Men han drar inte den slutsats som borde ligga närmast till hands. Istället är han förtjust över att The game låter sig användas till så mycket. Möjligheterna är större än han anade. Även försäljare borde studera The game, skriver han, fångad av sin nyvunna entusiasm: metoden fungerar utmärkt för att snabbt sälja in vad som helst. Inte bara sig själv.

(Publicerad i GP 10 februari 2011)

Man blir naturligtvis inte en sämre skribent för att man testar ett dygn i Big Brother-huset: om man är en bra eller dålig skribent beror helt på vad man skriver när man klivit upp ur jacuzzin. När det gäller kultursidesartiklar kan jag ibland vara en obotlig optimist: trots att Big Brother är inne på sjunde säsongen är det väl inte omöjligt att det går att pressa någon insiktsfull droppe ur den gamla citronen. Kunde Roland Barthes skriva intelligent och underhållande om materialet plast eller om Citroëns nya bilmodell är det få ämnen som är uteslutna på förhand. (Forts.)

När den stora jordbävningen 1999 drabbade Istanbul reagerade Orhan Pamuk med att straffa sitt bibliotek. I essäsamlingen Andra färger beskriver han hur han ”med en märklig känsla av tillfredsställelse” kastade tvåhundrafemtio böcker: ”jag kände mig som en sultan som snabbt pekar ut de personer i en folkmassa som ska avrättas”. Det var en märklig reaktion, eftersom Pamuk är vad jag skulle vilja kalla en riktig bokmänniska. Hans böcker är hans liv – dem han har läst såväl som dem han skrivit själv. Ändå är de böcker han äger inte förknippade med någon större glädje: ”jag känner ingen stolthet över mitt bibliotek, det är snarare en källa till oro och motvilja”, skriver han.

Den motvilja Pamuk beskriver är ett tydligt exempel på bokmänniskornas karaktäristiska bokhat. (Forts.)

(Förbättrad version av den recension som publicerades i GP 25 februari 2011.)

Effekten av läckorna har förmodligen blivit mindre än gänget bakom Wikileaks föreställde sig. Istället visade sig Julian Assange vara som gjord för en roll i den kasperteater med pappfigurer som alltmer får ersätta verklig nyhetsförmedling (skratta åt khadaffidockan, bua åt berlusconidockan, känn sympati för castrodockan, han har ju varit med så länge). Därmed har Wikileaks fungerat som ett test för traditionella medier. Hur mycket utrymme har de ägnat åt frågor om sekretess kontra öppenhet eller åt Bradley Manning jämfört med vad de ägnat åt Assange som person? (Manning är källan bakom Wikileaks stora släpp av militärt och diplomatiskt material; sedan maj 2010 har han suttit i militär isoleringscell.) Wikileaks har också fungerat som ett test för rättssamhället. En påstötning från en uppretad senator räckte för att Amazon skulle stänga av dem från sitt serverhotell. (Forts.)

Något att tugga på tills jag uppdaterar bloggen.

”Det finns tusentals tecken som visar att vår tids människor sedan länge varit utsvultna på lydnad. Men detta har man begagnat sig av för att bjuda dem slaveri.”

– Simone Weil, ur Att slå rot

Resereportaget Vinteranteckningar om sommarintryck är nyckeln till Dostojevskijs källarhål – och till alla de verk som skulle följa efter att han skrivit Anteckningar från källarhålet. Åtminstone är det så vi uppmanas läsa boken när den för första gången kommer på svenska, översatt av Kajsa Öberg Lindsten. (Forts.)

Kultureliten har tydligen blivit lika mäktig och förtryckande som den var före första världskriget, modernismens genombrott och rösträtten. Alla känner sig kränkta av den, från den bästsäljande författaren Jan Guillou till den handfull sverigedemokrater som sjöng Kungssången i protest mot Stockholms poesifestival.

Lustigt nog har alla andra eliter blivit osynliga i samma ögonblick som de börjar ta tillbaka sin gamla makt. Vår tids stora ironi är att en anti-elitistisk retorik används för att göra samhället mer elitistiskt. Jag skriver om föraktet mot ”kultureliten” i Expressen.

Förklaring här.

Jag skriver om Tony Judts båda böcker Illa far landet och Minneshärbärget i dagens UNT.

… ser man böckerna på lite längre håll kan man säga att de båda, mellan raderna, beskriver två mentaliteter som håller på att gå förlorade, om de inte försvann med 1900-talet: den samvetsgranne, bildade politikern och den lika samvetsgranne, bildade intellektuelle. Det har plötsligt blivit så svårt att beskriva den sortens personligheter, även om man genom Judts böcker förstår hur de var. Jag får på ett oroväckande sätt söka efter adjektiv, som ändå blir meningslösa, som om tidsandan aktivt hindrade oss att tänka i den riktningen. Rada upp ord som ”självkritisk”, ”hederlig”, ”ansvarskännande”, ”idealistisk” … De är redan livlösa, och nästa generation skulle bara läsa en sådan uppräkning och tänka ”Vad var det där för sorts djur?”

Hans generation, uppväxt efter kriget och universitetsutbildad under 60-talet, fick det bästa av båda världar, skriver Judt: det nya samhällets friheter och ett äldre samhälles självsäkra bildning – en bildning som hans generation avskaffade när de själva hade kommit till makten. Judt, gammal akademiker som han är, är mycket kritisk till nedrustningen av utbildningsväsendet, eftersom den har lett till ett mindre jämlikt samhälle, där den sociala rörligheten har minskat. Det starkaste och intressantaste kapitlet i Minneshärbärget, där han beskriver det här, kan också läsas gratis som en artikel i New York Review of Books: Meritocrats. (Jag vet inte om artikeln är identisk med kapitlet i boken, men den är värd att läsa.)

Framtidsvisionären Ray Kurzweil sticker upp huvudet igen, denna gång i Time. Det ger mig lust att åter lägga upp den artikel jag skrev för Ord & Bild för några år sedan. Varsågoda: Kurzweil tänker smått.

______

På sidan 291 i framtidsvisionären Ray Kurzweils senaste bok, The Singularity is near, finns en teckning av en svettig man som sitter vid ett bord och skriver ner vilka egenskaper som ännu skiljer människor från datorer. Han tejpar upp sina påståenden på väggen, men ett efter ett faller de ner allt eftersom datorerna erövrar nya områden. ”Bara människor kan förstå tal” och ”Bara människor kan komponera som Bach” har redan fallit. ”Bara människor kan spela baseball” och ”Bara människor håller presskonferenser” hänger dock med ett tag till. Man förstår vartåt det lutar, och avsikten är att läsaren, liksom Kurzweil själv, ska småle åt det hopplösa i mannens situation. (Forts.)

Om man googlar på en nyhet man vill veta mer om kan man på köpet få en aning om något oroväckande. Snabbt får man upp en mängd artiklar om samma nyhet från olika internationella medier – själva mängden ser ut att ge storyn ökad trovärdighet, men när man börjar läsa dem ser man att varje ny artikel inte innehåller någon ny information. Det är samma saker som upprepas, referat som bygger på andra referat, vilket betyder att källorna bakom alla dessa artiklar är skrämmande få. (Forts.)

– Jag skurade Hitlers toalett en gång…
– Ka-ching! Här är ditt bokkontrakt!

Jag har bläddrat igenom Vårens böcker, även känd som Hitler & kokböcker, och börjat tröttna. Får ni aldrig nog av hitleratur? Snart har alla skrivit sin bok om Hitler. Utom de som röstade på honom.

Jag har sällan saknat följdfrågor så mycket som när kulturministern fick tillfälle att förtydliga vad hon menade med sin kritik mot kultursidorna i radions Studio Ett i fredags. Den som har missat det roliga kan lyssna på inslaget, där DN:s kulturchef Björn Wiman bemötte kritiken, på Studio Etts webbsida. Särskilt mycket tydligare blev det nu inte: Lena Adelsohn Liljeroth kom bara med fler lika vaga påståenden som formligen ropade efter preciserande följdfrågor. (Forts.)