Ingmar Bergmans nattduksbord. Han har klottrat ner mardrömmar och ångestfyllda tankar direkt på bordsskivan. Fotograferat på bergmanauktionen 2009; klicka på bilden för att läsa den diskussion som uppstod när ett antal bergmanspöken hittade hit.

Jag recenserar antologin Tio skäl att älska Freud i UNT.

Vill man läsa Freud (istället för att älska honom; skulle ett gäng biologer skriva boken Tio skäl att älska Darwin som ett svar på samtidens misstro mot evolutionsläran?) kunde läget inte vara bättre: förra månaden kom sista delen i den svenska översättningen av hans samlade skrifter – ett ambitiöst projekt som resulterat i tolv band om allt från drömtydning till kulturhistoria. Han är inte svårläst, och om hans anseende som systematisk vetenskapsman krymper verkar han växa som essäist (när Horace Engdahl hyllade essäns väsen i Ärret efter drömmen valde han att lyfta fram just Freud).

Redan i titeln gör hon det. Sheila Heti går rakt på det ämne som jag just har tänkt att skönlitteratur på ett eller annat sätt alltid handlar om. Hennes roman heter How should a person be? Det är en fråga som får läshungriga sugkoppar att växa ut på fingertopparna, och med den sortens bläckfiskfingrar plockar jag upp den amerikanska litteraturtidskriften n+1 (nr 10, hösten 2010), som publicerat ett utdrag ur romanen. (Forts.)

För en tid sedan gjorde fotografen Pawel Flato något obehagligt på sin blogg. Han lade DN och Svenskan från samma datum bredvid varandra och fotograferade dem. Var de lika? Obehagligt lika. Man har förstås haft på känn att det är där vi har hamnat, men att se det på bild efter bild är något annat: båda tidningarna slår upp samma nyhet, med samma bild. (Forts.)

Det var alltför länge sedan sist!

För SvD har jag skrivit en understreckare om hur teknologin ständigt blir en metafor för världen med utgångspunkt i The information – James Gleicks 500-sidiga bok om informationsteknologins historia. Läs streckaren här.

I slutet av 1870-talet fångade en ny, spännande uppfinning människornas intresse: fonografen. Det dröjde inte länge förrän psykologer, filosofer och andra började förklara att människans hörselminne måste fungera ungefär som en fonograf. Ljudvibrationerna måste på något sätt graveras in i hjärnan, antog man, därefter kan de spelas upp ett obegränsat antal gånger. I dag vet vi förstås bättre. Hjärnan är inte en fonograf, den är en dator.

Eller rättare sagt: den är ett besynnerligt organ, som alltid liknar den apparat vi uppfunnit senast. Bland mycket annat har den jämförts med ett självspelande piano, ett hologram och ett tryckeri. Vi är märkligt förtjusta i att föreställa oss vårt eget intellekt som ett dött ting, som om det krävdes en övermänsklig ansträngning att tänka rörelse, processer, utveckling och relationer. Tekniska apparater har så ofta använts för att förklara eller beskriva minnet, skriver Douwe Draaisma i ”Metaphors of memory”, att en historik över människans föreställningar om minnet från medeltiden och framåt liknar en vandring bland utställningsföremålen på ett tekniskt museum.

Och det gäller inte bara minnet. Våra föreställningar om världen och människan har århundrade efter århundrade formats av den teknik som för tillfället var ny och suggestiv att tänka kring. När urverket var människans senaste, mest avancerade teknologi liknade man universum vid ett urverk (den förste som gjorde det lär ha varit den franske 1300-talsbiskopen Nicole Oresme). Vår tids stora metafor är naturligtvis ”allt är information”. [forts …]

Jag har recenserat Lászlo Földényis bok Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt för UNT. Länk här.

För det senaste numret av 10-tal har jag översatt en intervju med Michel Houellebecq. Originalintervjun, gjord av Susannah Hunnewell för Paris Review, en amerikansk litteraturtidskrift som är berömd för sina långa författarintervjuer, kan läsas här. Hennes intervju förändrade min fördomsfulla uppfattning om honom och fick mig att läsa två av hans böcker: istället för en sexfixerad provokatör hittade jag en lågmäld, deprimerad författare.

I sina båda böcker om människans ursprung, Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari, beskriver Lasse Berg san-folket i Botswana. De är de sista människorna vars liv ligger närmast urmänniskorna, menar han, och det hörs hur förtjust han är i dem när han beskriver dem: de är sociala, hjälpsamma, pratsamma. Men vad pratar de egentligen om? I radioprogrammet Filosofiska rummet (sänt 2010-12-19) berättade han äntligen lite mer om det: (Forts.)

Traditionella medias största problem är inte internet, det är att etablerade skribenter fortfarande får skriva krönikor som låter som om de hade upptäckt internet i går kväll. Berlinmuren har fallit! Alla kan själv nu! Jag är inte rädd! (Forts.)

Det behövs en death metal-film i Sverige som binder samman mystik och nyfattig verklighet, som uttrycker ett nytt slags moral med ett nytt slags bilder. ”Odjuret” hade kunnat vara den.

På det sättet avslutar Kerstin Gezelius sin recension av filmen Odjuret. Men finns inte redan den kombination av mystik och nyfattig verkliget hon önskar sig på ett annat håll, nämligen i John Ajvide Lindqvists romaner, inte minst Lilla stjärna? Ur min recension av boken för UNT:

När man för in något orealistiskt, ett element av skärpt fantasi, i en vardagsrealistisk berättelse påverkas också de vardagliga delarna av berättelsen: en resonans uppstår, den stumma vardagen svarar med att ge ifrån sig en egen ton, så att även den framträder skarpare, som när man får ett vinglas att klinga genom att sjunga den exakt rätta tonen. Den trista verkligheten är mycket kräsen på denna punkt: den frekvens som får den att svara är svår att hitta.

I mars skrev jag i GP om den ohederliga retoriken i Mattias Gardells bok Islamofobi.

Mattias Gardell har två ögon. Det ena ögat använder han när han skriver om islam. Det andra ögat använder han när han skriver om Väst. Det första ögat ser bara individer, det andra ser bara strukturer. Inget av synsätten är nödvändigtvis fel i sig, felet med Gardells retorik ligger i hur han växlar mellan dem. (Länk)

Gardell svarade här och jag svarade honom här.

”Our knowledge is like a house built on pilings driven into quicksand. No individual piling is absolutely secured, and any given piling may – and probably will – fail and be replaced, yet the pilings are sunk in ’reality’ and manage as a group and with our ongoing vigilance and repair to keep us in touch with ’reality’…”

– David E. Leary, ”Psyche’s muse” i Metaphors in the history of psychology, red. David E. Leary, Cambridge Univ. Press, 1990

Nya inlägg kommer snart! Titta på den här pausbilden från kulturkällaren Forums dadaistkväll så länge.

Det är märkligt hur vår föreställning om de första människorna alltid har skiftat i överensstämmelse med tidsandan. Lasse Bergs jämlika, sociala och samarbetande urmänniska prickar av så gott som samtliga önskvärda egenskaper i en platsannons från 2011, möjligen med undantag för färdigheter i Excel. (Forts.)