Frasen ”litteraturens status” borde dö. Litteratur har inte status, den har ett värde. Det är inte samma sak. Status har man på skolgården.

Fascinerande text [rätt länk nu] på bloggen Maskinskrift om datoriserad aktiehandel och de fenomen som kan uppstå när datorerna börjar göra affärer på mikrosekundnivå.

När det verkligen tänder till är få saker lika spännande som grafisk design. För några veckor sedan hade studenterna på Berghs och Konstfack sina vårutställningar i Stockholm, och jag gick dit med viss förväntan. Ett besök på en sådan utställning ska vara som en osäker tjuvtitt in i framtiden: man kan få en aning om den grafiska värld vi snart kommer att få se i annonser, bokformgivning och typsnitt. Att döma av vad jag såg kommer vi tyvärr att känna igen oss alltför väl de närmaste åren. (Forts.)

Jag har recenserat Carl Bildts twitterflöde för UNT. Läs recensionen här.

(Sammanfattning på 140 tecken: en parodi, men sämre skrivet än @Queen_UK.)

Några fler citat. Läs och njut.

Ganz begreifen werden wir uns nie, aber wir werden und können uns weit mehr, als begreifen.
Novalis (Forts.)

Bonniers brände 800 miljoner på den misslyckade gratistidningen City. Det motsvarar det samlade statliga kulturtidskriftsstödet (2010 års nivå) i 43 år.

Ett par citat, bara, uppsnappade från olika ställen.

(Forts.)

Jag recenserar Georg Kleins essäsamling Jag återvänder aldrig i gårdagens UNT.

Få författare kan förena enkelhet med nyansering på samma sätt som Klein. Falsk nyansering fungerar som ett slags relativism: den suddar ut alla distinktioner och gör det svårare att se någonting alls. Georg Klein får läsaren att på samma gång se världen tydligare och mer sammansatt. Hans essäer är skrivna i ett sällsynt tonläge som inte gör läsaren stressad eller uppgiven – trots att världen framstår som än mer konfliktfylld och oöverskådlig när man läst honom – utan snarare upprymd och inspirerad. Bokens slutackord är en blandning av djup pessimism och en lika djupt rotad vilja att inte ge upp.

”Människor bildar ända från barndomen starka, varaktiga och för dem själva mycket viktiga sociala relationer med fiktiva varelser, fantasibilder av exempelvis avlidna släktingar, inbillade hjältar och fantasipartners. Den ständiga dialogen med inbillade eller frånvarande partners är ett av människans mest utmärkande drag.”

– Georg Klein, Jag återvänder aldrig

Frågan är om det inte var årtiondena runt förra sekelskiftet som var den tecknade seriens verkliga höjdpunkt. På den läckra om än svårnavigerade franska seriesajten Coconino-world.com och dess systersajt Coconino-classics.com kan man frossa i en försvunnen serievärld: vildvuxnare, fantasifullare, hantverksskickligare och mer grafiskt elegant än något som görs idag. Om du trodde att 1910-talet var en pryd tid kommer Heinrich Kleys teckningar att få dig att häpna. Och Winsor McCays ”Dream of the rarebit fiend” är 99 sidor ren, rå fantasifullhet. Direktlänkar: Kley och Rarebit Fiend. Missa heller inte sidorna om de tyska satirtidskrifterna Fliegende Blätter och Simplicissimus.

(Publicerat i UNT 4 juni)

Jag tror att det finns en osynlig sista rad i många romaner och dikter, kanske är den närvarande i alla konstverk överhuvudtaget, oavsett form och genre, en rad som svävar ett ögonblick i luften, outtalad, medan musiken klingar ut eller eftertexterna rullar  (kanske är det aldrig ens tal om ett konstverk om inte ett eko av den där sista raden finns där); en sista rad som säger det som Rilke skrev ut på den sista raden i dikten ”Arkaischer Torso Apollons”: Du musst dein Leben ändern. Du måste förändra ditt liv. (Forts.)

medieskribenter som upptäckt Folket först i det ögonblick som Folket blev synligt på internet. News flash: vi har alltid funnits här, gjort musik, diskuterat med varandra, kommenterat era nyheter och så vidare – allt det där som vi nu får beröm för. (”Tänk vad duktiga ni är som kan skriva, spela och diskutera alldeles själva nu när ni har fått internet!”)

att kungens polare Noppe Lewenhaupt deklarerar som en fattig frilans. Inkomst av tjänst 2009: 175.000. Du och jag, Noppe.

(jag har för mig att jag är född två veckor för sent) är mitt huvud fortfarande inte färdigt med den där DN Debatt-artikeln där två vältaliga filosofer argumenterade mot aborter. Varje gång jag läser något sådant gör det mig misstänksam. Jag tror nämligen att det inte handlar om aborter – åtminstone inte enbart. Aborträtten är snarare den spricka där man sätter in kofoten om man vill bända isär hela det sammanhängande system av rättigheter och friheter som vi har tillförsäkrat oss de senaste hundra åren. Det är vad man använder om man vill förändra hela samhällets regler och attityder i konservativ riktning. Det börjar med aborter, men det kommer inte att sluta där. (Forts.)