I boken Moralens landskap påstår Sam Harris att neurobiologin snart kan ta hand om moralfrågorna åt oss. ”Ju mer vi förstår om oss själva på hjärnnivå” skriver han, ”desto tydligare kommer det att framgå att det finns rätta och felaktiga svar på frågor om mänskliga värderingar” – och att naturvetenskapen är det enda vi behöver för att hitta de där rätta svaren.

Jag skriver om Moralens landskap för GP. Harris är inne på ett stort ämne, och mer kunde sägas om det här än vad som ryms i artikeln.

Min artikel om digitaliseringen av museernas kulturarv, och om Rolf Källmans (som ska leda samordningssekretariatet för digitaliseringen) något märkliga syn på kunskapernas värde (”digital råolja”?) har lett till en debatt i Göteborgs-Posten.

Källman svarade 23 augusti (samt i en kommentar till blogginlägget ”Digital råolja?”).

Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket, svarade 24 augusti.

Jag har svarat dem idag.

Deras svar säger inte mycket, men av olika anledningar. Rolf Källman svarar som en ämbetsman som tror att han kan släta över alla konflikter och olösta frågor som digitaliseringen för med sig genom att använda den lilla frasen ”positiva effekter”. Positivt för vem? Vilken sorts effekter – kommersiella eller kulturella?
Snickars, å andra sidan, pratar bara känslor. Det är karaktäristiskt för en viss sorts professionella svenska nätevangelister. Hans svar är fullt av trumpna känslouttryck: ställer man konkreta frågor om villkoren för digitaliseringen tycker man att ”arkiv ska vara gamla och trista” – helst borde allmänheten inte få tillgång till dem alls.

I senaste numret av The new statesman skriver Jaron Lanier* att den första beskrivningen av något som liknade internet förmodligen var E. M. Forsters novell ”The machine stops” från 1909. ”It might still be the most accurate description”, tillade Lanier. Jag blev förstås nyfiken på ”The machine stops” och hittade texten här: The machine stops.

*) Vem är det? (Forts.)

är att de har lyckats få oss att tro att vi är deras kunder. Deras verkliga kunder är de företag som köper annonser för 29 miljarder dollar om året. Vad är vi? Deras råvara.

Eller som en nätkommentator uttryck det, citerat ur Eli Parisers The filter bubble: ”If you are not paying for it, you’re not the customer; you’re the product being sold.”

Zygmunt Bauman, 86 år gammal, är en föredragshållare av det slag som innebär ett lyft för varje seminarium. Tempot höjs ett par snäpp så fort han kommer upp i talarstolen, den intellektuella nivån likaså, de lärda citaten haglar utan att han behöver släppa publiken med blicken, all överflödig artighet är bortblåst, och samtidigt är han underhållande. Jag ska inte dölja att det finns vissa saker jag skulle vilja gräla med Bauman om, som hans påstående att moderniteten bara handlade om en enda sak, en vision om renhet som syftade till utplåning av alla avvikare, men hans samhällsfilosofiska tänkande handlar om mycket mer än så, och han skriver inte svårare än att en intresserad allmänhet kan läsa honom. (Forts.)

(Publicerad i Göteborgs-Posten 10 augusti 2011; nu finns den även på nätet hos dem. Något längre version här.)

Rolf Källman verkar ha en lite märklig syn på kunskap. Det har viss betydelse, eftersom Källman, idag informationschef på Riksantikvarieämbetet, har fått regeringens uppdrag att lägga fram en plan för hur de stora statliga museerna ska digitalisera vårt kulturarv. Källman kommer att leda det nyinrättade Samordningssekretariatet för digitalisering, placerat i Krigsarkivets lokaler i Stockholm. Sekretariatet startar sin verksamhet i höst. (Forts.)

Ihågkom blott att stå på intet,
och att stödja dig vid intet.
Då skall intet röra dig, och du
sjelf skall ega intet, men du skall
få makt med allt.
Du skall ej få makt till att ega
det, ty du skall intet besitta och
på intet stå. Men du skall få den
bästa af makt, som är att leka.

– C. J. L. Almqvist, ur Skaldens natt

”Gjennom små kontaktannonseliknende tekster om «min personlighet» («ekstremt tålmodig og positiv») og min «favorittparfyme» («Chanel Egoiste») får den antiislamske ideologien følge av en annen ideologi: ideologien om meg.”

Ane Farsethås skriver läsvärt om Behring Breiviks manifest i Morgenbladet. (Forts.)

Jag recenserar Jan Holmbergs mediehistoriska essäbok Slutet på filmen O.s.v. för GP.

Snart finns inte rörlig film längre, snart finns bara digital video. Hur länge dröjer det innan vår dominerande biokedja SF har bytt ut projektorerna på samtliga biografer mot digitala? De har ingen överdriven brådska, säger SF Bios vd Jan Bernhardsson till Filmnyheterna.se (16/3 2011). Med det menar han att det knappast lär ske före 2013, alltså om ett och ett halvt år. Redigering och snart även inspelning sker digitalt, och då klarar sig den sista länken i kedjan inte länge till på egen hand. Varför frakta runt 2,5 kilometer långa filmrullar när digital video blir så mycket billigare och smidigare att distribuera?

Sedan 2009 har Google i tysthet övergått till att leverera individuella sökresultat. Google har blivit vår huvudsakliga portal till internet – finns det inte på Google existerar det inte. Därför har det viss betydelse vilka länkar de väljer att dölja för oss. Idag skriver jag i Expressen om Eli Parisers bok The filter bubble: Länk.

För en sammanfattning av det Eli Pariser vill säga med The filter bubble se hans TED Talk.

Det är också intressant att läsa om hur Google gör när de ska betala skatt. (Forts.)

Jag har skrivit en DN-essä om författare som föreställde sig framtidens medier flera hundra år i förväg: ljud som bevarats infrusna i is på 1500-talet; en närmast perfekt beskrivning av fotografisk emulsion från 1700-talet.

Långt före vårt överflöd av fotograferande, filmande och ljud­inspelande apparater har människor fantiserat om olika sätt att bevara ljud och synintryck. Vi drömde om fotografiet och fonografen långt innan vi försökte konstruera dem, i vissa fall flera hundra år tidigare. Att läsa om det här är som att hitta en spökbild av den teknologi som blivit välbekant för oss. Våra ljud- och bildmedier visar sig ha en okänd förhistoria, som är intressant inte minst för vad den avslöjar om människans föreställnings­förmåga.

Med viss tvekan lägger jag ut en ilsken artikel jag skrev för en tid sedan; publicerad i GP 5 juni.

Det är för sent att säga att jag har fått nog. Jag fick nog för mer än tjugo år sedan, men långt efter att det rätta ögonblicket att säga ”nu är det nog” gick förlorat har mer av samma sak fortsatt att prackas på mig, som när man trampar ner sopor i en överfull soppåse, och jag är nu så långt bortom avtrubbningen att jag hoppas att ni kan ursäkta att jag inte uttrycker mig med den fokuserade ilska som ämnet kräver. Vad är det jag har tröttnat på? Ett särskilt tonfall, som vi kan kalla det svenska pseudoallvaret. (Forts.)

mitt i en artikel bland DN:s utrikesnyheter, kan man läsa att USA:s pengar tar slut den 2 augusti. ”Enligt gällande regler får man inte låna mer. Kongressen måste därför godkänna en höjning av skuldtaket. Annars kan landet inte betala sina räkningar vilket vore katastrof för världsekonomin.” Nyss var det Grekland som var på väg att kollapsa, nu står alltså USA ett par veckor från bankrutt? Hur har vi hamnat i den situationen? Det är kanske dags att lära sig förstå lite ekonomi.

Alla älskar det som kallas användarskapat innehåll: kom till oss, blogga, kommentera, länka, tagga, berätta om ditt liv! Men nätet är inget arkiv. Samtidigt som de svenska museerna har upptäckt Flickr och Youtube och blivit lyriska över möjligheten att engagera nätbesökare genom att lägga ut sitt material där visar ett par stängningar av diskussionsforum vad det användarskapade innehållet egentligen är värt – och på vems villkor det läggs upp, skriver jag i UNT. Länk här.

”Det är häpnadsväckande att kommersiella sajter med ena änden av munnen kan berömma ett community för dess energi, intelligens och vitalitet”, löd en av nätkommentarerna till Table talks stängning, och sedan ”får man ett ’Tre veckor, sen är det borta’ som bara kunde komma från någon som uppriktigt sagt inte bryr sig ett skit.”

… Sveriges långsammaste skribent har äntligen kommit sig för att recensera Fredrika Spindlers nietzschebok, som utkom förra året. Recensionen kan läsas här (UNT).

Läs också Jenny Diski i London Review of books om hur Nietzsches syster Elisabeth Förster manipulerade hans kvarlåtenskap i nazivänlig riktning. Hon överlevde honom med 35 år; när hon dog 1935 kom Hitler till hennes begravning.

Eller läs här nedanför vad Nietzsche hade att säga om en viss sorts populistiska politiker, som spelar på massans föreställning om vad som utgör ”styrka”; skrivet 55 år före Hitlers maktövertagande: (Forts.)