Horace Engdahl i nya boken Cigaretten efteråt:

Innan man börjar skriva kritik bör man hitta på ett bra svar på följande yttrande av E. M. Cioran: ”Alla kommentarer om ett verk är förkastliga eller onödiga, ty allt som inte är direkt är utan värde.” Jag menar då: ett svar som skribenten själv tror på.

Vad sägs om ”Cioran var en posör”. Jag tror det duger åt mig.

Svärtan i Ciorans aforismer har aldrig övertygat mig; ställd mot så många andra, från La Rochefoucauld till Stanislaw Jerzy Lec, känns den som en poserande svärta.

På utställningen Peredvizjniki fastnade jag bland annat för den här målningen av Archip Kuindzji, Månsken i skogen (1876-90). Enligt väggtexten på utställningen mötte Kuindzji så mycket kritik för sitt okonventionella måleri att han slutade ställa ut och målade för sig själv. Klicka för större version; som alltid när man ser en fotograferad målning motsvarar färger och kontraster inte originalet särskilt väl. Och visst är Kuindzji ett fantastiskt namn.

En lång, läsvärd artikel om rysk inrikespolitik, om en säregen blandning av despotism och ironisk uppgivenhet, och om Vladislav Surkov, den okände strategen bakom Putin. I London Review of Books av alla tidningar.

I sit with Shakespeare and he winces not. Across the color-line I move arm in arm with Balzac and Dumas, where smiling men and welcoming women glide in gilded halls. From out the caves of the evening that swing between the strong-limbed earth and the tracery of the stars, I summon Aristotle and Aurelius and what soul I will, and they come all graciously with no scorn nor condescension. So, wed with Truth, I dwell above the Veil.

– W. E. B. Du Bois, ur The souls of black folk, 1903. Du Bois var den förste svarte amerikan som tog en doktorsgrad vid Harvard. Böckerna kom till honom utan det förakt och den nedlåtenhet han kunde möta på gatan. Citatet här ovanför säger allt som behövs.

Man kan ibland få för sig att Tranströmer är snäll, att han tuktat och balanserat sin poesi till oförarglighet, att han är en sorts poesins Astrid Lindgren. Vid sådana tillfällen tänker jag på rader som de här –

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret
in bland partygästerna som dansat sig varma.

Ur Preludier I-III

Att det skulle vara något särskilt med Lionel Shriver hade jag nog föreställt mig, men inte på vilket sätt. Det hade nog inte Peter Whitebrook heller, den brittiske journalist som intervjuade henne inför publik i en av Bokmässans största hörsalar. Han fick något annat än det rutinerat trevliga författarsamtal han verkade vara inställd på. Men låt oss ta det från början. (Forts.)

”Jag har ingen aning om vem den där poeten är.”

– Marcel Reich-Ranicki, tysk kritikermaestro. (Länk)

”… vi är utan bildning, ja än mer, vi är oförmögna till liv, till ett enkelt och riktigt seende och hörande, till att med ett lyckligt grepp fatta det närmaste och mest naturliga, och har hittills inte ens grunden till en kultur, eftersom vi inte själva är övertygade om att ha verkligt liv i oss. Splittrad och upplöst, halvt mekaniskt sönderdelad i ett inre och ett yttre, översållad med begrepp som med draktänder, själv alstrande begreppsdrakar, därtill lidande av ordens sjuka och utan förtroende för varje egen känsla som ännu inte stämplats med ord: som en sådan livlös och likväl spökligt rörlig begrepps- och ordfabrik har jag kanske ännu rätt att säga om mig själv cogito, ergo sum men inte vivo, ergo cogito. Det tomma ”varat”, inte det fullödiga och grönskande ”livet” har förunnats mig; min ursprungliga förnimmelse kan bara gå i god för att jag är ett tänkande men inte ett levande väsen, att jag inte är något animal utan på sin höjd ett cogital.”

Nietzsche, ur Om historiens nytta och skada

_____

Élisabeth Filhols roman Reaktorn visar att det fortfarande finns miljöer som inte har exploaterats sönder litterärt – den handlar om bemanningsarbetare som sköter underhållet av franska kärnkraftverk.

Jag har recenserat den i UNT.

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand.

– Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson.

Och längre kom de inte, trots att de drog över seminarietiden med en kvart. ”Varför gnäller männen” var rubriken, och det blev bara de vanliga fraserna ännu en gång.

Om man läser rubriken med ett tillräckligt öppet sinne hör man att det bakom ordet ”gnäll” finns något mycket större. Rubriken sätter fingret på ett molande missnöje som det kunde vara på tiden att undersöka närmare. Kanske, kanske kommer vi några steg närmare att förlösa det där missnöjet i ord i K3-salen på Bokmässan, tänkte jag, för när jag får ett seminarieprogram i händerna förvandlas jag lätt till obotlig optimist. (Forts.)

– Det finns ett helt annat intresse för tysk litteratur nu än för tolv år sedan, när Bokmässan senast hade tyskspråkig litteratur som tema, säger kritikern Jens Christian Brandt när jag träffar honom efter ett av mässans många seminarier om tyska författare.

Han har länge varit missnöjd med det svenska ointresset för tysk litteratur. Förlag och kultursidor har varit okunniga och likgiltiga, medan tyskarna översätter långt fler böcker av oss än vi av dem (2009 var siffrorna 205 titlar från svenska till tyska mot 60 från tyska till svenska).

Men så ser det inte längre ut. Sedan några år tillbaka finns det ett sug kring tysk litteratur; det har kommit en liten våg av översättningar från tyska, och inget tyder på att den kommer att mattas av. Man skulle kunna säga att det litterära utbytet har vänt till Sveriges fördel: vi exporterar pallvis av medelmåttiga deckare och i utbyte får vi författare som Juli Zeh och Herta Müller.

Det lustiga är att ingen jag träffar under fyra dagar på mässan verkar veta varför. (Forts.)

Jag återkommer förhoppningsvis snart med nya artiklar.

Hur ska IKEA hantera den imageförlust det innebär att vi har fått reda på att de använde sig av  straffångar i DDR? Det leder ju lätt till att folk börjar fråga sig under vilka förhållanden deras möbler produceras i Kina idag. Är fångarbetskraft inblandad där också?

Men jag vet hur de ska vända det till sin fördel! Har ni hört talas om ett jeansmärke som heter Prison Blues? Deras jeans sys av garanterat äkta fångar på fängelset i Pendleton, Oregon. En logga med mer street cred än så kan man inte ha på bakfickan. Prison Blues har förresten börjat tillverka möbler också: hemsidan listar skrivbord och hurtsar. Kan de så kan väl IKEA. Tänk er själva hur coolt det kunde låta: Förvaringslådan Flört, inte för vem som helst – gjord av riktiga, farliga straffångar på Fängelse Nr 13 i Guangzhou.

Hur svenska medier ska hantera frågan om varför det har varit tyst om det här ända tills ett tyskt TV-bolag gjorde ett reportage om saken är däremot svårare att svara på. Storyn om IKEA i DDR borde vi ju ha fått läsa för länge sedan.

Publicerad i GP 5 september 2011

Förra veckan gjorde fyra kinesiska poeter ett besök på Författarförbundet i Stockholm. Det blev ett helt vanligt litteratursamtal, tills en av dem tog fram kalligrafipenseln …

Läs artikeln om författarbesöket i UNT och se några bilder här nedanför. (Forts.)