I Dixikon skriver jag om Belarus, landet där polisen är så skarpsinnig att den till och med kan höra ljudet av ”one hand clapping”. Och arrestera den skyldige.

För mig kom det som en överraskning: jag hade ingen aning om att Sverige hade en lag som kriminaliserar tecknade fantasier. När jag undersökte saken visade det sig att vi har haft en sådan lag (i olika versioner) sedan 1980. Den 13 oktober 2009 fick den här lagen äntligen ett fall att bita i. Då gjorde polisen husrannsakan hos mangaöversättaren Simon Lundström (han har bland annat översatt One piece och Naruto). I hans dator hittade de 51 amatörteckningar av seriefigurer som bedömdes vara barnporr. Lundström dömdes för barnporrbrott i Tingsrätten och Hovrätten. Fallet är nu uppe i Högsta Domstolen, som kommer att meddela sitt beslut efter årsskiftet.

Hur fick Sverige en lag som gör att tecknade fantasier jämställs med barnporr? Vem låg bakom den – lagar skriver sig ju inte själva? Expressen har gett mig stort utrymme att berätta historien bakom lagen.

De teckningar Lundström är dömd för får ingen se. Tolv av teckningarna friades dock av Hovrätten. Några av dem illustrerar artikeln – teckningar som Tingsrätten alltså ansåg vara jämförbara med fotograferade sexuella övergrepp på barn.

_____

Till sist vill jag önska alla läsare ett gott nytt år! Jag är alltid lika glatt överraskad över att ni kommer tillbaka trots att jag skriver så oregelbundet här. Jag tänker fortsätta i samma stil under 2012.

Alla kristallkronor är nog inte gamar av glas, tänker jag. De som hänger över den sorlande publiken i Börssalen ser inte ut att vilja livnära sig på oss, i motsats till kristallkronorna på den onda festen i Det vilda torget.

Sist av alla rullar Ständige sekreteraren Peter Englund in Tomas Tranströmer mellan bänkraderna. Med rufsigt vitt hår och en hand på käppen mellan knäna tittar han sig omkring, minst lika intresserad av oss som vi av honom. Han ser mycket nöjd ut. I sin rullstol är pristagaren Tranströmer lägst av alla i rummet, den sittande publiken skymmer honom.

– Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst Tranströmers poesi, säger Englund i sitt korta hyllningstal. Sedan ger han oss något att fundera över:

– För den som läst Tranströmer är det också omöjligt att älska världen av fel skäl. (Forts.)

Montaigne fördömde koloniseringen av Sydamerika medan den pågick (och träffade indianer – globalization enough for ya?), Seneca ansåg att slavar var människor som han själv – och många andra exempel på att mänskliga rättigheter inte är ett modernt eller ens ett västerländskt påfund i min recension av Ove Brings De mänskliga rättigheternas väg i GP.

Jag fick också in ett av mina favoritcitat: Ciceros beskrivning av hur våldet i gladiatorspelen bara gör honom deprimerad och hur han till sist drabbas av medkänsla med de elefanter som slaktas på arenan: ”… en känsla av att det finns något slags släktskap mellan detta stora djur och mänskligheten”.

(Tidigare publicerad i DN Boklördag; något längre version här)

Det är utopiskt att vänta sig att muslimer skulle protestera mot stening, sade en av talarna under en Islamic awareness week på Simmons College utanför Boston. En av de muslimska studenterna i publiken höll inte med henne. ”Det är inte utopiskt”, svarade han. ”Det är vår skyldighet.” Episoden återges i Irshad Manjis bok Allah, liberty and love. Vi verkar aldrig få nog av att diskutera islam, så varför är vi så dåliga på att uppmärksamma dess dissidenter? Manji är en av dem, en kanadensisk muslim som vill reformera islam till en religion för moderna, självständigt tänkande individer. (Forts.)

Så har man sett ännu en nordisk film som skildrar hur folk häruppe håller på att tappa talförmågan fullständigt. Antingen förstår folk varandra intuitivt, telepatiskt, som gamla makar efter ett livslångt äktenskap, eller så är den tigande oförståelsen total. Däremellan finns ingenting. Aldrig några samtal som öppnar ett gemensamt, nyanserat, verbalt rum.

1.

”All intelligent text är i en mening suspense fiction” – Kerstin Ekman under ett litteratursamtal på Kulturhuset i helgen.

Hon sade också att det en författare framförallt behöver är anonymiteten. ”Jag behöver den som daggmasken behöver sin jord”, låter hon Babba säga i Grand final i skojarbranschen (Babba är den dolda person som skrivit den kända författaren Lillemor Trojs böcker). (Forts.)

Den stora framstegsmotorn stannade på 70-talet. Där började den stämning av uppgivenhet, missnöje och pessimism som präglar vår tid. Vad fick vi istället? Det har klarnat för oss nu: vi fick identiteten. Och i det ögonblicket blev vi populister och reaktionärer, vad vi än föredrar att kalla oss. Vårt identitetstänkande är nämligen inte särskilt progressivt. Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj.

Jag skriver i UNT om kriget mot moderniteten.

(Tidigare publicerad i UNT 26/10)

Jag vill ge er fyra citat. För ett par år sedan åkte Ann Heberlein finlandsfärja och fann sig omgiven av ”feta människor i illasittande kläder, människor som av allt att döma styrdes av sina allra lägsta begär” (Expressen 18/6 2008). ”De överviktiga är vandrande miljökatastrofer”, skrev hon, och undrade om det inte var dags att ”sparka också i det feta, slappa, ömkliga hullet? Även om det är äckligt.” (Forts.)

(Publicerad i GP 1 nov 2011)

”Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet”, skriver han. Ändå har Horace Engdahl tilldelats rollen som litteratursnobb i den mediala kasperteatern. Eller rättare sagt: man har missförstått vilken sorts snobb han vill vara, eftersom det är en sort som försvunnit ur det samtida typgalleriet. Inte en stroppig postmodern teorimagister, utan en litteraturens dandy, som bär sin bildning lätt som luft; en person med en överlägsen förmåga till ironi, men som är lite för elegant för att göra bruk av den, för det skulle vara att arbeta.

Han vill vara … men är han det? (Forts.)

Den amerikanska litteraturtidskriften Paris Review, berömd för sina långa, pålästa författarintervjuer, har träffat William Gibson.

Jag har intervjuat Irshad Manji för UNT: länk. Manji är en kanadensisk muslim som tagit på sig uppgiften att reformera islam till en religion för moderna, självständigt tänkande människor. Mycket mer kunde sägas än vad som rymdes i artikeln.

För en kort presentation av vem hon är och vad hon gör: besök hennes sajt irshadmanji.com och se henne på Skavlan (Youtube-länk).

Det här var det första jag såg när jag gick in på bokhandeln Norli i Oslo – en hel hylla Strindberg, inför det där jubileet nästa år, som våra politiker knappt verkar vilja satsa en krona på. Biografier, seriealbum, pocket och de där vita banden i nationalupplagan som jag var med om att rea bort när jag jobbade i bokhandel för några år sedan. Jag hade hört att det var lättare att få tag i svenska böcker i Norge än norska böcker i Sverige, men jag var helt oförberedd på vad jag fick se.

Hade jag vänt kameran åt andra hållet hade jag fångat en hel vägg med svensk och dansk pocket. De står där som om det var fullständigt självklart – men under tio år i en svensk bokhandel såg jag en bok på något annat nordiskt språk exakt en gång, när någon specialbeställt Peter Høeg från Danmark. Dessutom verkar titlarna tillåtas leva längre i de norska bokhandelshyllorna än de svenska.

Jag var i Oslo inbjuden av norska Kritikerlaget. Den kunskap om Sverige jag mötte bland norska kritiker – och viktigare, deras uppriktiga intresse för vad som händer i Sverige – överraskade mig. Något motsvarande intresse finns inte från svenskt håll.  Hur länge till kommer de andra nordiska länderna att ha tålamod med oss?

Jag recenserar Alain Mabanckous roman Black bazar i UNT.

Dagens tre WTF i tidningen. 1) Telia avvecklar det fasta telenätet i glesbygden trots att mobiltäckningen inte fungerar. 2) Vi har en lag som kräver att polisen ska ta betalt av den som arrangerar en konsert eller liknande. 3) Att vi inte har fått läsa mer om 1) och 2) – innan dessa saker blev ett faktum. Beror det på att media istället lade all kraft på att jaga nån politiker som tagit en STÖL på skattebetalarnas bekostnad?