… skriver jag om i UNT.

Här är Strindberg på sitt bästa humör, det vill säga arg. Han hade en säregen förmåga att vara retligt självupptagen och samtidigt rejält underhållande. Det var när han skrev som han var som mest alkemist: då lyckades han med en sammansmältning som var minst lika sällsynt som om han framställt guld.

Så har man sett Prometheus … Inte lika dålig som jag fruktat, men rätt ojämn, som om manuset skrivits av en tonåring och en vuxen som inte kunnat samarbeta utan skrivit ungefär varannan scen. Framförallt de övertydliga religiösa anspelningarna är tonåringens verk, antar jag. De körs ner i halsen på åskådaren med samma subtilitet som när en facehugger befruktar sitt offer genom munnen.

Filmen är full av blinkningar till sådant man redan sett, från androider vars avkapade huvud fortsätter prata till – tyckte jag – scenen i Chaplins Diktatorn där Hynkel bollar med jordgloben, lätt som en såpbubbla. Filmen utspelar sig på 2090-talet; trots de många tekniska framsteg som har gjorts står bokstavsformgivningen för datorskärmar tydligen och stampar på samma fläck som i filmer gjorda på 1980-talet. Utplattade sansseriffer är fortfarande futuristiska 2093.

En liten framtidsfantasi helt utan verklighetsförankring. Vid det här laget har sökmotorerna just blivit röststyrda.

– Okej, sök på Walter Benjamin.
– Menade du … Bibeln?
– Nej, jag menade inte Bibeln. Jag sa Walter Benjamin. Sök.
– Är du säker på att du inte menade Bibeln?
– Ja. Benjamin, inte Bibeln.

(Forts.)

”Sedan när blev hatet en legitim intellektuell hållning” undrade Jens Liljestrand för någon vecka sedan (DN 28/4). Det har väl hatet alltid varit, för somliga intellektuella. Eller åtminstone legitim intellektuell underhållning.

Det klokaste Storebror gjorde i Orwells 1984 var att ge folk deras dagliga tvåminutershat. Så länge människan då och då får hata något annat mer än sig själv fogar hon sig snällt i nästan vilka förnedrande villkor som helst. Därför är hat minst av allt revolutionärt: hat konserverar. De stycken av Johan Jönson som Liljestrand citerade låter sig också läsas på det sättet. Jag hoppas att det jag vill säga om den sortens hat inte uppfattas som ett angrepp på författarnas rätt att skriva som de vill – en rättighet jag gärna försvarar. Det är en aning naivt att anklaga personen Johan Jönson för att ha gjort – eller velat göra – det han beskriver i sin bok. Bedriver man litteraturkritik på det sättet ligger våra deckarförfattare illa till, med alla sina pedofiler och styckmördare. (Forts.)

(Recension av Ord & Bilds kritiknummer, nr 4 2011, publicerad i Nutida Musik 3 2011–12, maj 2012)

Och just när det började bli spännande sätter man punkt, som inför en kärleksscen i en pryd roman. Efter en mening som slutar ”… vänder upp och ner på maktförhållandet och får oss att se och reflektera över vår position som betraktare” är det dags för blankrad och nytt stycke. Vad det där nya seendet skulle få oss att upptäcka eller vilka insikter reflektionen skulle komma fram till fick vi inte veta den här gången heller.

(Forts.)

Amazons senaste årsrapport (2010) inleds med en text där Jeff Bezos, grundare och vd, berättar för aktieägarna om all spännande spetsteknologi som ingår i företagets verksamhet: neurala nätverk, maskininlärning, självreparerande programvara. Finns inte den teknologi som behövs utvecklar Amazon den själva, vilket Bezos är uppenbart stolt över. Företagets datasystem kan överleva de hårdaste belastningar, skriver han. Men det är inte bara de självlärande dataprogrammen som utsätts för hårda påfrestningar hos Amazon. I en serie ambitiösa reportage har Seattle Times nyligen beskrivit hur Amazon ser ut bakom alla buzzwords (31 mars– 3 april). (Forts.)

För att rädda översättarseminariet krävs inte mer än två miljoner kronor. Ingen stor summa jämfört med Södertörns högskolas totala utgifter på 659 miljoner (2010). (Forts.)

Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet är en bok där de verkliga godbitarna ofta ligger gömda i fotnoterna. (Hitlercitatet här nedanför har jag hämtat från honom.) Boken kom första gången i svensk översättning 1972, men den fortsätter att vara aktuell – förakt för svaghet råder det ingen brist på. Jag skriver om återutgivningen av boken i UNT idag.

Påfallande ofta finns det en särskild synskärpa hos författare som beskriver en teknik som är så ny att den fortfarande är lite ovan för dem. Den mest skarpsynta text om massmedier jag någonsin läst skrevs 1846, av en person som är känd för något helt annat, nämligen Søren Kierkegaard.

Mediekritik nu och då: jag recenserar Sara Danius bok om Proust, Benjamin och fotografin i UNT. Länk.

En dikter, som én gang for alle er det, flykter ikke fra virkeligheten; han bare utvider den ved sin flukt.

– Olaf Bull

”Det hör till en stor ledares genialitet att kunna få också varandra helt olika motståndare att se ut som om de hörde till samma kategori, ty insikten om att man står inför många olika fiender leder alltför lätt hos svaga och osäkra karaktärer till tvivel om den egna sakens rättfärdighet.”
– Hitler, ur Mein Kampf.

Hur många skribenter har inte följt hans råd sedan dess?

Jag recenserar Clarice Lispectors novellsamling Familjeband i UNT. Länk.

Och nej, man skriver inte sina ingresser själv. Jag tycker inte att vi har varit ”dåliga” på att uppmärksamma Lispector i Sverige. Sena, möjligen. Hon avled 1977 och så vitt jag vet började den lilla lispectorboomen i den svenska litteraturvärlden någon gång efter år 2000. Men bättre sent än aldrig: det är värdefullt att hennes noggranna och säregna texter nu finns att läsa på svenska.

Trött på alla svenska debattörer som slår varandra i huvudet med Breivik och Merah gick jag och köpte Die Zeit för omväxlings skull. Och jo, där stod verkligen något som jag inte hade fått läsa annars. Europeiska högerextremister har blivit allt mer förtjusta i Iran, berättar Stephan Grigat (”Mein Feind und Freund” 29/3). (Forts.)

Jag hade kunnat lista alla samtalsämnen och ändå missat poängen. En recension ska vara något annat än ett referat, och det värdefulla med Tony Judts och Timothy Snyders samtalsbok är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs. Judt hade den där sällsynta förmågan att beskriva en ideologi eller en intellektuell miljö – helt oavsett om han själv sympatiserar med den – så tydligt att läsaren tycker sig upptäcka hur det kändes att vara en del av den.

Jag skriver om Judts och Snyders Thinking the twentieth century i Expressen.

I fjol skrev jag om Judts båda böcker Illa far landet och Minneshärbärget i UNT.

Journalisten Joshua Foer hade tänkt sig att han skulle hitta ”världens smartaste människa”. Det visade sig vara svårt, och när han fick höra talas om Ben Pridmore, regerande världsmästare i minnessport, bytte han ämne och blev i stället fascinerad av minnet. Minnesmästerskapen går ut på att memorera slumpmässiga tal eller korten i en kortlek. Deltagarna skärmar av sig med hörselskydd medan klockan tickar.

De tillhör en subkultur som verkar ha en hel del gemensamt med de nördiga raggningsproffsen i Neil Strauss The game: deras bedrifter handlar bara om att lära sig rätt teknik, förklarar de för Foer. (Om folks ansikten kunde översättas till sifferserier skulle det vara lättare att komma ihåg dem, tycker Pridmore.) Ett par av dem övertalar Foer att ställa upp i nästa amerikanska minnestävling. Han börjar träna enligt deras metod och kan snart memorera en kortlek på en minut och 52 sekunder. Har det gett honom bättre minne?

Jag recenserar Jonathan Foers Moonwalk med Einstein i UNT.