När vi använder en dator eller en mobiltelefon klickar vi på ikoner som föreställer kuvert, kugghjul, förstoringsglas eller skiftnycklar, det vill säga symboler av fördigitala föremål. Den moderna tekniken har förlorat förmågan att generera användbara bilder av sig själv. Och det lustiga med det är att Karl Kraus  formulerade detta redan 1917. (Artikeln skrevs för GP, men är inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp den här)

_____

För ett tag sedan bytte jag dator och skaffade den senaste versionen av Word: Word 2010. Jag hade läst att Word hade fått ett radikalt nytt utseende jämfört med mitt gamla Word 2000, men längst upp till vänster kände jag genast igen en gammal bekant. Ikonen för ”spara” är fortfarande en diskett, trots att det inte på länge har gått att köpa en dator som tar emot disketter (Apple introducerade sin första dator utan diskettfack 1998). (Forts.)

I dagens SvD har jag skrivit en understreckare om turingtestet – som inte säger någonting om maskinens medvetande, utan avskaffar frågan om människans och maskinens medvetande med samma alexanderhugg.

Mannen som avskaffade medvetandet

Människan vill ha dialog till vilket pris som helst, och vi kommer att suggerera fram en dialog när den inte finns där. För den sortens suggestioner behövs ingen avancerad teknologi. Är situationen tillräckligt desperat kommer volleybollen som den skeppsbrutne Tom Hanks pratar med i filmen ”Cast away” att vinna turingtestet.

DN:s stort uppslagna granskningar av myndigheternas festvanor är kvittojournalistik helt enligt ”Dom dricker ALKOHOL för DINA SKATTEPENGAR”-mallen, skriver jag i Journalisten.se.

Är det inte allvarligt att Tillväxtverket festar upp sju miljoner? Jo. Samtidigt är sju miljoner pisspengar jämfört med de summor de här personerna har makt över, men det ska jag inte bry mitt lilla huvud med. Jag ska snällt hetsa upp mig över en chokladprovning för 7 000 spänn utan att ha en aning om vad som händer med de 3,4 miljarder som Tillväxtverket fördelar (summan nämndes inte ens i den första artikeln). Som någon har sagt: en demokrati förutsätter kunniga medborgare. Kvittojournalistik gör oss till motsatsen.

Den 20 juni granskades AP-fonderna på samma sätt i DN. AP-fonderna förvaltar ”800 miljarder kronor av våra pensioner”, sades det, men hur väl de hanterar pensionspengarna gav artiklarna en högst oklar bild av. Fotot som DN valde att sätta på förstasidan har däremot etsat sig in i mitt minne (och det var förstås avsett att etsa sig in). En lagerhylla full med ALKOHOL som köpts för MINA SKATTEPENGAR. Jag räknade flaskorna: det måste ha varit vin och öl för ett par tusen!

Den sedvanliga kritiken mot Hollywoodfilmer går ut på att de utger sig för att vara lagom uppkäftig underhållning medan de gör oss känslomässigt bundna till etablissemanget, till Ordningen och Familjen, men filmer som The dark knight rises är publikfriande på mer än en nivå, skriver jag i UNT.

Det krävdes en mask för att jag skulle upptäcka det. Närmare bestämt en fladdermusmask. Upptäcka vadå? Något som vi kan kalla ”den trefaldiga flirten”.

Jag skriver om kulturtidskriften Karavan i UNT. [Felaktig länk fixad]

Mer om tidskriften kan man läsa på karavan.se.

Jekaterina Samutsevitj avslutar Pussy Riot-rättegången med en skarp analys av Putins förhållande till kyrkan. Här hörs det att Pussy Riot är smartare än de medier som har framställt gruppen som något slags uppror-som-kitsch: länk.

Update: en ännu bättre länk till den amerikanska kulturtidskriften n+1, som översatt alla tre åtalades slutanföranden.

Varieties of disturbance? Mer variation och mer störning, tack. Säger jag om Lydia Davis novellsamling, som på svenska fått titeln Samarbete med fluga. Recension i UNT. 

Vill man känna sina egna språkliga begränsningar ska man pröva att översätta någonting, gärna något som inte verkar särskilt knepigt i original. Hur hittar man rätt? Genom ett mångsidigt, flerdimensionellt avvägningsarbete: originalets betydelse ska med, liksom meningsbyggnadens retoriska effekter och det tonfall som uppstår mellan raderna. Resultatet ska bli levande svenska, men å andra sidan ska man inte släta ut uttryck som var avsiktligt konstiga eller egensinniga på originalspråket. (Forts.)

(Publicerad i UNT 30 juli 2012; något längre version här)

Hans namn har dykt upp rätt ofta de senaste åren, och de som skriver om honom brukar göra det med ett intresserat tonfall: här är en samtida filosof värd att kolla upp. Sitt första manifest skrev Alain Badiou 1989, i ett läge när han tyckte att filosofin riskerade att försvinna. Idag är filosofin lika hotad av motsatt skäl, menar han: vad som helst kallar sig ”filosofi”.

(Forts.)

Sonen Christopher Tolkien, nu 87 år, förvaltar J. R. R. Tolkiens litterära arv. Han uttalar sig i princip aldrig, men Le Monde fick en intervju med honom. En engelsk översättning finns här.

Johan Wennströms Dygdens glädje låter som om den var skriven av två personer, en Jekyll och en Hyde. Först skriver han inlevelsefullt om växande depressioner och att allt fler mår psykiskt dåligt – sedan att depression inte bör förstås som en reaktion på missförhållanden, den är bara en ”sjukdom”. Det blir inte bättre av att den moderna konsten föraktar glädje och hyllar människans sämsta sidor, fortsätter han.

Wennström räknar upp ett antal dygder han tycker att vi borde återvända till för att må bättre: självkontroll, rättrådighet, vishet och liknande. ”Dygder bygger starkare och dugligare individer”, skriver han. Platon, som också var förtjust i ordet ”duglighet” hade inte låtit honom komma undan så lätt. Han hade genast frågat: ”Duglighet för vilket syfte?” Duglighet i militärstaten Sparta var inte samma sak som i det medborgerliga Aten.

Jag recenserar boken i UNT.

Tillägg: Wennström skriver på Twitter att jag missförstått boken: den (dåliga) moderna konsten är inte orsaken till att människor mår psykiskt dåligt, den är bara ett symptom på ett djupare fel. När jag tittar på boken och recensionen igen håller jag med om att jag hade kunnat skriva bättre – men om konsten bara är ett symptom, varför ge den ett helt kapitel, medan andra chief suspects inte får något utrymme alls? Konsten och den egoistiska konsumismen får var sitt kapitel; de försämrade förhållandena på arbetsmarknaden är helt frånvarande.

Efter att ha tittat på boken på nytt skulle jag också vilja tillägga att den blandar ihop två saker. Alienationen i 50-60-talens välfärdssamhälle med dess materiella överflöd och trygghet (var det inte på 50-talet det skrevs bekymrade studier av typen ’vi har det bättre än någonsin och ändå mår vi dåligt’?) blandas ihop med missnöjet och de växande depressionerna i vårt nyfattiga, förslummade, konfliktfyllda och osäkra samhälle. Det här är två skilda saker och Wennström hade tjänat på att hålla dem isär. Vi har bara staplat de depressioner och den pessimism som det nyfattiga osäkra samhället ger upphov till ovanpå överflödssamhällets känslomässiga problem – utan att ha löst ett enda av dem.

Det senaste numret av litteraturtidskriften 10-tal har tema ansvar. Jag skriver om det i UNT.

_____

Det är inte länge sedan jag lärde mig att det finns människor, till och med politiskt engagerade människor, som inte längre tål ordet ”ansvar”. Det får dem att tänka på självbelåtna nyliberaler, eller kanske på Försäkringskassan som tycker att cancersjuka kan jobba heltid. Vad de hoppas uppnå genom att avstå från ordet ”ansvar” förstår jag inte. Utan ansvar är ingen politik möjlig, åtminstone ingen rättvis politik. Och, vilket är lika viktigt, ingen självkritik. Mot den bakgrunden läser jag litteraturtidskriften 10-tals senaste nummer med tema ansvar. [forts.]

På litteratursajten Dixikon har jag skrivit en essä – eller kanske snarare ett slags skiss – om ett outtalat moraliserande som jag tycker mig höra ibland när människor diskuterar litteratur. Som exempel använder jag ett samtal mellan Horace Engdahl och den danske kritikern Niels Frank. Inte för att jag vill beskylla dem för den här sortens moraliserande, utan för att deras samtal gav mig impulsen att skriva.

Att vi inte längre skriver avslutat eller aforistiskt beror inte på att vi inte kan, intalar vi oss, utan på att vår moral är lite bättre än föregående generationers: vi har minsann förstått att avslutade texter är auktoritära.

Dixikon är en sajt för utländsk skönlitteratur. Texterna är ofta skrivna av kunniga och kända medarbetare (Richard Swartz, Ulf Eriksson, Jan Henrik Swahn, Ingrid Elam med flera), ändå verkar sajten leva sitt liv i det fördolda. Ge dem en chans – gör ett besök och gräv i deras artikelarkiv!

Simon Lundström frias av Högsta Domstolen, men lagen som jämställer serieteckningar med fotograferade övergrepp har vi fortfarande kvar. Jag kommenterar lagen i Expressen.

Justitieminister Beatrice Ask har antytt att någon översyn av lagen inte är aktuell. Hennes lilla snäsighet inför den frågan hör till det ohederligaste av allt som sagts runt mangamålet. Porrlagstiftningen är nämligen ett område som våra politiker inte har kunnat hålla fingrarna borta från. De senaste 40 åren har lagen ändrats och justerats ett flertal gånger.

Bakgrund: jag skrev tidigare en utförlig artikel i Expressen om historien bakom barnporrlagen, en lag som kriminaliserat teckningar sedan 1980.

Jag recenserar Lennart Pehrsons biografi om Martin Luther King för UNT. Jag läste boken medan klasshatsdebatten pågick som bäst, och kunde inte låta bli att länka ihop ett par repliker därifrån med medborgarrättsrörelsens framgångsrika ickevåldstänkande. Hur ska man reagera på orättvisor och förnedring? Intressant nog har den muslimska reformatorn Irshad Manji valt att använda medborgarrättsrörelsen som inspirationskälla.

När King sade icke-våld menade han det. Ett exempel som ströks ur artikeln på grund av utrymmesbrist: vid ett tillfälle slängdes en molotovcocktail eller liknande in i hans hus (motståndet mot medborgarrättsrörelsen var groteskt). Hans fru och då två månader gamla dotter flydde in i ett annat rum och klarade sig. När King kommer hem har en upprörd folkmassa samlats framför huset. Att i det läget argumentera för fortsatt fredligt motstånd kräver en viss karaktärsstyrka.