”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

(Forts.)

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

(Forts.)

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

(Forts.)

Det brittiska imperiet var inte poesi, det var business. Därför är det märkligt att alla kan citera de där raderna om den vite mannens börda – men hur många kan nämna en betydelsefull slavhandlare, eller en enda person som blev rik på kolonialismen? När det finns en författare eller filosof att skuldbelägga fungerar det allmänna minnet utmärkt, men affärsmän ska tydligen lämnas ifred. Viktigare än så är inte vår uppgörelse med det förflutna.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Philip Sterns Empire, Incorporated – en bok om företagen som byggde det brittiska imperiet. Stern börjar på 1500-talet och får läsaren att känna hur främmande denna nya typ av företag ursprungligen var. Han låter oss möta aktiebolag och papperspengar när dessa företeelser var så unga att de fortfarande var osäkra på vad de skulle bli.

Vad för slags djur är ett företag egentligen? Det kan låna pengar, äga fastigheter och föra sin egen talan i domstol som om det var en person; samtidigt kan det själv köpas, styckas och säljas som om det var egendom, och det kan inte dö, i alla fall inte särskilt lätt.

Ett aktiebolag kan dessutom byta skepnad som ett sagodjur. Firman Governor and company for making hollow sword blades in England bildades 1691 för att det just då gick att tjäna snabba pengar på svärd. Tio år senare hade den blivit en av de största markägarna på Irland; när det inte längre lönade sig förvandlades firman på nytt, och uppträdde som The Sword Blade Bank, som försäkringsbolaget Sword Blade, och rentav som kaféet Sword Blade Coffee House.

Normkritik är bara ännu en variant av vår tids populistiska rörelser, skriver jag i en understreckare i SvD idag. Därför kan normkritiken aldrig besegra populismen.

Politik har slutat handla om förändring och börjat handla om bekräftelse. Från alla partier kommer samma budskap: Rösta på den som bekräftar dina känslor, lilla vän! Då lovar vi att ingen ska få ta dina känslor ifrån dig, varken din känsla av att ständigt vara orättvist behandlad, eller den innersta, hemliga känslan av att egentligen vara överlägsen alla andra. Med andra ord: politik som status quo.

Politik som enbart handlar om känslor blir alltid destruktiv. När känner jag mig tillräckligt trygg, välkommen, delaktig, representerad eller sedd? Det rätta svaret är ALDRIG. En känsla, som att känna sig delaktig, är inte ett statiskt tillstånd som kan förlängas i det oändliga; känslor är reaktioner, och därför är de ständigt föränderliga. Vad som har hänt inom politiken, och inom den akademiska samhällskritiken, är att man har ersatt konstruktiva och realistiska mål med emotionella mål, som är garanterat omöjliga att uppfylla.

Varför är det kunskap när en mångfaldskonsult föreläser om vithetsnormen, och något helt annat när en röstfiskande missnöjespolitiker förmedlar samma konspiratoriska världsbild? Varför ska jag kalla det ena populism och det andra woke, cultural studies, postkolonialism, maktanalys eller normkritik när det rör sig om så likartade tankesätt?

Så här kan det låta på litteraturfestivaler nuförtiden: ”Kände du dig bekväm med att skildra en kvinnas känsloliv?” Det är viktigt att betona att det inte fanns ett spår av anklagelse i frågan, och den manlige författare som fick frågan, irländaren Tadh Mac Dhonnagáin, tog inte det minsta illa upp. Detta sätt att tala om litteratur har redan blivit normalt.

Eller så här. Jag skulle mycket väl kunna ha en svart person i någon av mina romaner, förklarade den brittiska författaren Kate Mosse. ”Men jag skulle inte, till exempel, skriva en berättelse i första person ur en svart sydafrikansk mans perspektiv. Jag tror inte att jag är tillräckligt skicklig, och inte heller att jag har rätt att göra det.”

Mosse citerade sedan författaren Kit de Wall, som har sagt att man ”aldrig ska doppa sin penna i någon annans blod”.

Har fiktiva personer blod? Jag trodde att de hade trycksvärta.

En segregerad litteratur har konsekvenser. Den kommer att få ett segregerat samhälle att framstå som det enda normala, skriver jag i tidskriften Fokus. Nu vet ni vad ni ska lyssna efter på Bokmässan, som börjar imorgon.

Polisen har inte tillgång till Migrationsverkets dataregister, skriver jag i senaste numret av tidskriften Fokus. Det är lika absurt som om du var tvungen att ringa en kollega för att söka på nätet, eftersom din arbetsplats inte låter dig använda Google själv.

Ibland har Polisen trott att de letar efter flera olika personer, men en sökning hos Migrationsverket kan avslöja att det rör sig om samma person med flera identiteter.

Gränspolisen, som bevakar flygplatser och hamnar, får använda Migrationsverkets databas Wilma, men på grund av den sekretess som råder mellan myndigheterna har resten av poliskåren inte full tillgång till Migrationsverkets data.

I början av pandemin stod flygplatserna nästintill tomma, och några gränspoliser som hade blivit sysslolösa flyttades ut till vanliga polisstationer. Det som sedan hände fick deras kollegor att tappa hakan. När gränspoliserna gjorde en sökning rasslade det fram personuppgifter som deras kollegor aldrig hade sett. ”Vad jobbar ni med för system”, undrade de poliser som samlats runt datorn. Gränspoliserna var lika förvånade: ”Det här är Wilma, Migrationsverkets databas. Har inte ni tillgång till den?”

Jag gör upp med AI-ideologin i senaste numret av tidskriften Axess (nr. 6/2023).

Snart finns det tio miljarder mänskliga medvetanden att umgås med. Vi kan läsa deras romaner, ta del av deras idéer, lyssna på deras musik, men det duger inte åt oss. Vi lockas mer av att ett litet gäng företag försöker få sina dataprogram att simulera att de kommunicerar med oss – att de besvarar frågor, gör research eller producerar skönlitteratur.

Har ni förresten märkt vilket argument som har försvunnit från offentligheten? När internet skulle introduceras var tidningarna fulla av artiklar som talade om för oss att vi inte längre behövde vara passiva konsumenter. Du kan skapa själv, lilla vän! Du ska vara journalist, filmare, musiker …  Nu uppmanas vi, lika entusiastiskt, att sluta vara kreativa och börja konsumera AI-producerad kultur, eftersom det är den typen av teknologi som man för tillfället hoppas tjäna pengar på. Skriv tre ledord, och programmet genererar en sång, en illustration eller en universitetsuppsats åt dig – är det inte fantastiskt!

Det var det här som Steve Jobs pratade om för 40 år sedan, när han presenterade de datorer som skulle förändra alltihop. Finns det någon som kommer ihåg vad han sade? ”Vi konstruerar verktyg som ska utveckla människans förmåga.” På den tiden handlade förhoppningarna om att vi hade fått ett fantastiskt verktyg för att utvidga människans egen intelligens och kreativitet. Jämför med hur det låter idag. Visionerna har krympt rejält. Du slipper lära dig något, slipper vara kreativ, utveckla ditt omdöme eller göra det intellektuella grundjobbet – allt det där kan en app göra åt dig.

Det finns förhoppningsvis en mängd spännande teknologier – som fördjupar vår intelligens, som stimulerar vår krea­tivitet i nya riktningar, som gör oss mer mänskliga, inte mindre – och som fortfarande återstår att utveckla. Vi kommer aldrig att börja föreställa oss dem så länge vi sitter fast i en fantasi om tänkande maskiner.

Kommer det att sluta illa? Det kommer alltid att sluta illa så länge vi förblir duktiga konsumenter som ställer den enda tillåtna frågan: ”Hur ska jag anpassa mig till AI?” Ingen frågar hur de företag som utvecklar AI ska anpassa sig efter människans behov.

Säger jag att gasmask är obligatoriskt tror jag att ni kan gissa i vilket slags framtid vi befinner oss. Dmitrij Gluchovskijs Utpost utspelar sig i ett kollapsat samhälle efter en miljökatastrof och ett förlorat krig – det vill säga på en populärkulturell spelplan som vid det här laget är lika välbekant som läsarens eget badrum.

Gluchovskij är känd för Metro 2033, en serie böcker om de mikrosamhällen som har uppstått i Moskvas tunnelbana efter ett kärnvapenkrig. Han lever numera i exil och hotas av 10 års fängelse för sin kritik av Ukrainakriget. Jag recenserar Utpost i SvD idag.

Kierkegaard skrev 1846 en lång essä där han kommer ut som en skarpögd massmediekritiker, vars slutsatser fortfarande är giltiga. Du kommer aldrig att se på ordet ”publik” på samma sätt igen efter att ha läst honom.

(Forts.)

Praha objektivem tajné policie (Prag genom hemliga polisens objektiv) är en fotobok med gatufoto av ett särskilt slag. Den innehåller bilder som den tjeckoslovakiska säkerhetspolisen har tagit i smyg när de övervakade dissidenter och utländska besökare under 1970- och 80-talen. Att bläddra genom dem i efterhand är en märklig upplevelse, som jag har försökt beskriva i en artikel för Fotografisk tidskrift: Prag genom den hemliga polisens lins.

På bilden ovan syns Milan Kundera i samtal med dissidenten Božena Lisová. Säkerhetstjänstens medarbetare fångade ibland varandra på bild; mannen i bakgrunden är en av dem. Hans kamera är dold i portföljen, det är därför han håller den så onaturligt. Boken har getts ut av det tjeckiska Institutet för studiet av totalitära regimer (ÚSTR) och finns gratis tillgänglig som pdf här (klicka på länken ”Publikace je volne ke stazení zde”).