En gång så obskyr att den som upptäckte honom tyckte sig ha hittat en riktig svartkonstbok. Hans noveller fick alla andras att blekna – andra skräckförfattare hade inte sett någonting. Nu sönderälskad – du kan köpa en Cthulhu som mjukisdjur för 18,99 dollar. Och allt ska ges ut: Ellerströms har gett ut hans skisser (Anteckningsbok, 2009) och hans självbiografiska texter (Självbiografiskt, 2011). Med Mardrömsboken kommer ett urval av hans brev på svenska.

(Forts.)

Jag recenserar Herta Müllers nyöversatta artikelsamling Alltid samma snö och alltid samma farbror i UNT.

_____

Personer som lättvindigt upprepar frasen att det personliga är politiskt borde läsa Müllers essäer för att se hur suveränt hon blandar det lilla och det stora perspektivet, barndomsminnen och diktatur, familjeförtrycket i byn och det opersonliga förtrycket i staden, rädsla och integritet – utan att landa i någon försonande och förenklande slutsats, utan att foga in detaljerna i något annat mönster än det som rädslan och integriteten har gett henne.

I On the eve skildrar den brittiske historikern Bernard Wasserstein de europeiska judarnas liv de sista tio åren före andra världskrigets utbrott. Jag recenserade hans bok i somras; nu har texten till sist kommit i tryck i UNT.

Kapitel för kapitel går Wasserstein igenom olika aspekter av det judiska mellankrigslivet :sport, skolor, kvinnornas situation. Wasserstein målar upp en kreativ och livlig tid. Som läsare kan man i början få för sig att de europeiska judarna aldrig hade det bättre än ögonblicket före Förintelsen. Sedan bryter han metodiskt sönder den positiva bilden. Judehatet växte överallt under 1930-talet – inte bara i Tyskland. Wasserstein kartlägger rasistiska lagar, yrkesförbud, hets och trakasserier i land efter land

Akademibokhandeln kommer inte att byta namn till ”Books ’Я’ Us” – det är bara ett illasinnat rykte. Ett namnbyte till ”Hitler & kokböcker” är inte heller aktuellt.

China Miévilles roman handlar om två städer, det framgår redan av titeln: The city & the city. Städerna heter Besźel och Ul Qoma. Det som gör boken till den mest tankeväckande berättelse jag läst på länge är att de båda städerna ligger på samma plats. Invånarna i den ena staden är förbjudna att tala med invånarna i den andra och vice versa. De får inte ens låtsas att de ser dem på gatan. För att släcka ut den andra staden ur medvetandet har de utvecklat ett avancerat system av icke-seende, av mentala blockeringar, en hel terminologi. Städerna har varsitt språk, varsin valuta, men gemensamt gatunät. Bor du på en blandad gata i Ul Qoma får du inte se de hus som ligger i Besźel.

Jag skriver om The city & the city på litteratursajten Dixikon.

Skräckförfattaren Dean Koontz har skrivit en roman om en ond litteraturkritiker. Den heter – håll i er nu – Kritikern. En sådan bok vill man naturligtvis recensera. (Publicerad i UNT 10 november; något längre version här.)

Bokens onde kritiker, Shearman Waxx, är en person som inte anser att pennor är effektivare än skjutvapen – och det tycker uppenbarligen inte Koontz heller.

(Forts.)

Fyra korta texter från Kontrast, årets stora svenska science fiction- och fantasykongress, som denna gång hölls i Uppsala 5-7 oktober.

Hur ska man göra för att bryta mot schablonerna inom fantasy?

Med huvudet i en kryogenisk torkhuv

Science fiction i en värld utan framtidstro

Därför gillar vi att läsa om att världen går under

Juli Zeh har gett ut en ny roman, Nullzeit, ett triangeldrama som delvis utspelar sig under vattnet, med en dykinstruktör i ett av triangelns hörn. Det låter lovande, men inte ens på hundra meters djup uppstår något emotionellt tryck i historien. Recension i UNT.

I det näst sista stycket, om att hon bottnar i egna erfarenheter när hon skildrar en tentamen inför en skräckinjagande juridikprofessor, borde jag ha lagt till att hon själv är jurist.

Gå nu och läs de här litterära anekdoterna på Pressylta Redux.

I våras lyssnade jag på den rumänske författaren Andrei Plesu, som höll ett föredrag om begreppet tolerans, ett begrepp han menar att vi handskas alltför lättvindigt med. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men det visade sig vara det bästa jag hört på länge: Plesu hade den sällsynta förmågan att blanda filosofiskt skarpsinne med citatvänliga oneliners. Sent omsider fick jag tag på en tyska utgåvan av hans föredrag och skrev den här understreckaren i SvD:

Plesu och toleransen

Det har blivit vanligare än någonsin att möta folk från andra länder, börjar Plesu. Det betyder inte att vi har lärt oss förstå dem bättre. Vi har bara lärt oss glida på ytan: ”Vid ett första ögonkast ser det ut som om vi har att göra med ett framsteg för civilisationen. Kommunikation är möjlig även utan kunskap om den andre.” Han fortsätter:

”Djupare sett handlar det om en väsentlig betydelseförskjutning av begreppet ’tolerans’. Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnaden som skillnad.

Av det följer a) att jag inte behöver förstå dig för att acceptera dig och b) att jag inte behöver diskutera med dig för att ge dig rätt. Med andra ord är jag överens med något jag inte förstår, och jag är principiellt överens med något som jag inte är överens med. Du har rätt till din åsikt. Jag respekterar den. Jag har rätt till min åsikt och förväntar mig att den respekteras. Någon dialektik behövs inte. Den ömsesidiga toleransen slutar med ett universellt, fredligt, förhoppningsfullt leende tigande. Ett tigande inför vilket en dialog bara skulle innebära en oönskad störning.”

En gång, när han inte behöver gömma sig längre, sade Salman Rushdie för länge sedan, skulle han skriva boken om sina år på flykt, en bok där han skulle berätta allt han ännu inte kunde berätta. Jag har sett fram mot en sådan bok sedan dess. Nu är den här; jag har recenserat Joseph Anton i UNT.

_____

Av allt som har sagts om fatwan mot Satansverserna har det klokaste kommit från Rushdie själv, i essäer som Är ingenting heligt. Det är konstigare än det låter. Föreställ er att de bästa kommentarerna om elfte september – det vill säga de lugnaste och mest intelligenta – hade kommit från någon som satt i ett av de där tornen när de träffades av planen.

– är det kulturpolitikens uppgift att lappa ihop skadorna efter en misslyckad skolpolitik?

Jag har skrivit en kort kommentar till Litteraturutredningen i Expressen. [Nu går länken rätt!]

Nätet skulle ge oss ”the wisdom of the crowds”, sades det. Konsumentomdömen om varor och tjänster direkt från vanligt folk skulle demokratisera marknaden. I stället fick vi ”the best reviews money can buy”.

– jag skriver om betalda nätrecensioner i UNT.

Jag recenserar Daniel Goldbergs och Linus Larssons bok om Minecraft i GP. Länk

Ein
Kim Leine berättar om sin roman Tunu och om hur han flydde till Grönland

Zwei
Putins Ryssland  – korruption och vaghet med Anna Arutunyan

Drei
Suzanne Brøgger om ett Danmark utan kultur. Jan Stolpe nyöversätter 1.700 sidor Montaigne för tonfallets skull.

Vier
Men det nya, då? Var finns den nyskapande litteraturen?