Juli Zeh har gett ut en ny roman, Nullzeit, ett triangeldrama som delvis utspelar sig under vattnet, med en dykinstruktör i ett av triangelns hörn. Det låter lovande, men inte ens på hundra meters djup uppstår något emotionellt tryck i historien. Recension i UNT.

I det näst sista stycket, om att hon bottnar i egna erfarenheter när hon skildrar en tentamen inför en skräckinjagande juridikprofessor, borde jag ha lagt till att hon själv är jurist.

Gå nu och läs de här litterära anekdoterna på Pressylta Redux.

I våras lyssnade jag på den rumänske författaren Andrei Plesu, som höll ett föredrag om begreppet tolerans, ett begrepp han menar att vi handskas alltför lättvindigt med. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men det visade sig vara det bästa jag hört på länge: Plesu hade den sällsynta förmågan att blanda filosofiskt skarpsinne med citatvänliga oneliners. Sent omsider fick jag tag på en tyska utgåvan av hans föredrag och skrev den här understreckaren i SvD:

Plesu och toleransen

Det har blivit vanligare än någonsin att möta folk från andra länder, börjar Plesu. Det betyder inte att vi har lärt oss förstå dem bättre. Vi har bara lärt oss glida på ytan: ”Vid ett första ögonkast ser det ut som om vi har att göra med ett framsteg för civilisationen. Kommunikation är möjlig även utan kunskap om den andre.” Han fortsätter:

”Djupare sett handlar det om en väsentlig betydelseförskjutning av begreppet ’tolerans’. Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnaden som skillnad.

Av det följer a) att jag inte behöver förstå dig för att acceptera dig och b) att jag inte behöver diskutera med dig för att ge dig rätt. Med andra ord är jag överens med något jag inte förstår, och jag är principiellt överens med något som jag inte är överens med. Du har rätt till din åsikt. Jag respekterar den. Jag har rätt till min åsikt och förväntar mig att den respekteras. Någon dialektik behövs inte. Den ömsesidiga toleransen slutar med ett universellt, fredligt, förhoppningsfullt leende tigande. Ett tigande inför vilket en dialog bara skulle innebära en oönskad störning.”

En gång, när han inte behöver gömma sig längre, sade Salman Rushdie för länge sedan, skulle han skriva boken om sina år på flykt, en bok där han skulle berätta allt han ännu inte kunde berätta. Jag har sett fram mot en sådan bok sedan dess. Nu är den här; jag har recenserat Joseph Anton i UNT.

_____

Av allt som har sagts om fatwan mot Satansverserna har det klokaste kommit från Rushdie själv, i essäer som Är ingenting heligt. Det är konstigare än det låter. Föreställ er att de bästa kommentarerna om elfte september – det vill säga de lugnaste och mest intelligenta – hade kommit från någon som satt i ett av de där tornen när de träffades av planen.

– är det kulturpolitikens uppgift att lappa ihop skadorna efter en misslyckad skolpolitik?

Jag har skrivit en kort kommentar till Litteraturutredningen i Expressen. [Nu går länken rätt!]

Nätet skulle ge oss ”the wisdom of the crowds”, sades det. Konsumentomdömen om varor och tjänster direkt från vanligt folk skulle demokratisera marknaden. I stället fick vi ”the best reviews money can buy”.

– jag skriver om betalda nätrecensioner i UNT.

Jag recenserar Daniel Goldbergs och Linus Larssons bok om Minecraft i GP. Länk

Ein
Kim Leine berättar om sin roman Tunu och om hur han flydde till Grönland

Zwei
Putins Ryssland  – korruption och vaghet med Anna Arutunyan

Drei
Suzanne Brøgger om ett Danmark utan kultur. Jan Stolpe nyöversätter 1.700 sidor Montaigne för tonfallets skull.

Vier
Men det nya, då? Var finns den nyskapande litteraturen?

Ofriserade tankar av Stanislaw Jerzy Lec är en av de bästa och mest mattsvarta aforismsamlingar jag känner till. Boken har nu kommit i nyöversättning – jag skriver om den i UNT. Två smakprov:

”Människorna stod varandra närmare förr. Vapnen hade inte samma räckvidd då.”

”Kolliderar en myt med en annan så händer något mycket verkligt.”

Andra gången jag blir påmind om den där övervakningsfilmen som visar en man som blir rånad efter att han fallit ner på tunnelbanespåret förstår jag vad den visar mig.

– Övervakningen gör att den upplevda tryggheten ökar, sade SL:s dåvarande vd Ingemar Ziegler när tidskriften Fokus frågade honom om kamerorna i tunnelbanan (mars, 2007). Trygghetskameror kallar SL dem. Idag sitter det över 4 000 i tunnelbanan. (Forts.)

Richard Dawkins höll ett föredrag i Stockholm den 7 september. Jag var där och lyssnade.

När jag får höra att Richard Dawkins kapat en 747 och flyger mot Peterskyrkan i Rom ska jag också börja tala om de nya, aggressiva ateisterna. Tills dess nöjer jag mig med att säga att det är få ämnen som får folk att tappa sitt sinne för proportioner lika snabbt som religion.

Fyra personer – Dawkins, Hitchens, Dennett och Harris – som inte gjort något annat än skrivit böcker beskrivs som en våg av religionsfientlighet, så hätsk att den inte riktigt hör hemma i det offentliga samtalet. Var Bertrand Russell lika hätsk när han skrev Why I am not a Christian? Var Freud mindre aggressiv när han skrev En illusion och dess framtid?

Läs fortsättningen i UNT.

Om jag var en lydig liten mediekonsument skulle jag inte förstöra den trevliga stämningen. Vi har haft en sommar full av avslöjanden om en urspårad festkultur hos den ena myndigheten efter den andra, vi har fått se en generaldirektör få sparken och en näringsminister som snubblat på sina egna fötter när hon försökte markera mot slöseriet. Vad mer kunde man begära? Jag vet att jag ska bli upprörd, att jag förväntas blogga och fikarumsgnälla så saliven stänker, men fullt så lydig har jag aldrig varit. Har vi fått en ny ämbetsmannaadel är det inte deras festande (gå på Grand – och beställa Pripps Blå?) jag skulle vilja läsa reportage om. Utan deras makt.

”Dagens Nyheter har Sveriges mest välinformerade läsare” skrev reportern Mattias Carlsson när han summerade sommarens avslöjanden (DN 1/9). Kanske det, men i hans första artikel om att Tillväxtverket festat upp 428 000 på Grand Hotel (30/7) stod det inte ens hur mycket pengar tillväxtverkarna hade makt över. Att det handlade om 3,4 miljarder fick jag leta upp själv.

Läs fortsättningen i Göteborgs-Posten.

Jag läser ett par stycken fin, skandinavisk novellprosa och ser bara förbuden. Den sortens text kräver så många förbud, och de har börjat ropa till mig från boksidan.

Skriv inte om det där! Nämn inte det där! Gå inte på djupet! Där kunde du ha sagt … men det ska du inte säga! Dra inga slutsatser! Fäll inga omdömen! Show don’t tell! Och förresten: don’t show för mycket heller! Var lagom vag – det ger en fin Gåtfull Stämning™! Skämta inte! Var inte allvarlig! Behärskning, kontroll, kontroll, så får du nog ditt litteraturpris till sist!

Det har nått dithän att jag bara ser Reglerna i den sortens prosa. Även om det är show don’t tell är det framförallt ett väldigt strängt reglerat showing. Titta dit! Det där är Rätt Sorts Detalj! Ta med den! Försök inte beskriva det där – det är FEL synintryck! Titta inte dit! Akta dig för att förlänga den där scenen – bryt innan något blir sagt! Och så vidare.

Jag har gjort ett kort besök på Louisiana literature – litteraturfestivalen på det danska konstmuseet Louisiana.

Vilken lättnad när de inledande högtidstalen om litteraturens betydelse är slut och en författare får ta över mikrofonen. Författare talar sällan om Litteratur med stort L, de föredrar små, konkreta detaljer. Jonathan Safran Foer inleder Louisiana literature med att berätta om ”die cutting” – att tillverka saker genom att stansa ut dem, som en bildörr ur plåt. Att han är författare märks på att han genast lyckas få die cutting att betyda allt som de litteraturälskande fraserna misslyckades med att säga.

Läs fortsättningen i GP.

Jag hade också velat höra Kim Leine. , vars roman Tunu jag skrev om i GP.

Trött på alla envisa myter om internet skrev jag det här i UNT:

Din dagliga avprogrammering finns på den här webbadressen: whimsley.typepad.com. Tom Slee, en kanadensisk författare som bloggar under rubriken Whimsley, är den bästa mediekritiker jag hittat på länge. I långa, pålästa och torrt ironiska texter plockar han sönder de fraser och myter om nätet som sprids av visionärer som Chris Anderson och Clay Shirky. Hans artikelarkiv är fullt av fynd (leta upp texten ”Wikibollocks: the Shirky rules” och gå vidare därifrån).  Det här, inser jag, är just vad jag törstat efter medan jag bläddrat mig igenom alla svenska förståsigpåare som år efter år upprepar samma storögda internet-förändrar-allt-krönika som hade börjat lukta redan vid millennieskiftet.

Det som gör vår diskussion om nätet och det förändrade medielandskapet så dum är att den i så hög grad förs i emotionella termer. En klichébild av en föråldrad murvel som är ”rädd” för att förlora sin ”status” och liknande karikatyrer får ersätta både fakta och analys. Vi matas med känsloargument som en sjuåring hade genomskådat om man använde dem för att locka honom att lämna ifrån sig en glasspinne, men när det handlar om att övertala en hel generation att lämna ifrån sig sin upphovsrätt och sin framtida försörjning tar vi dem tydligen på allvar.

Läs fortsättningen i UNT.