Vetenskapligt korrekta modeller av virus gjorda av glas. Mer säger jag inte; det borde räcka för att ni ska förstå hur läckert det här är.

Jag recenserar Henrik Arnstads Älskade fascism i dagens UNT.

Fascism är som porr. Man känner igen den när man ser den, dess avsikter går liksom inte att ta miste på, men ber man en akademiker definiera den blir han aldrig färdig. Jag misstänker att det finns en annan likhet också: den kan aldrig tillfredsställa den frustration den lever av och parasiterar på.

Med sådana aforistiska formuleringar kommer man förstås inte långt. Henrik Arnstad vill fylla en kunskapslucka med sin bok Älskade fascism (Susan Sontag har lagt beslag på den bästa titeln: ”Fascinerande fascism”). Han har skrivit fascismens historia från dess ursprung – Italien 1919 – fram till i dag. Han börjar mycket grundligt. På sidan 17 har vi kommit fram till att ”fascism” kan vara a) ”ett skällsord” och b) ”en beteckning på en specifik politisk ideologi” (hans bok handlar om b), förklarar han).

Läs fortsättningen i UNT.

Sadomodernism – amerikanska kulturtidskriften n+1 om Michael Hanekes filmer och annat finvåld.

(Publicerat i UNT 27 mars; något längre version här)

I lördags ägnade DN ett uppslag åt de svenska tidningsskribenternas nuvarande älsklingskliché: litteraturkritikern som är livrädd för internet och kramar sin bok. Eller med Lyra Ekström Lindbäcks ord: ”författare och kritiker klamrar oroligt efter gamla och igenkännliga litterära värden” (”Litteraturkritikern måste ut i det nya textlandskapet”, DN 23 mars).

(Forts.)

En av Kinas mest kända dissidenter, Liao Yiwu, besökte Stockholm förra veckan. Jag intervjuade honom för GP. Eftersom intervjun inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.

_____

Det finns en fras som hela tiden återkommer när folk talar om Kina. Man kan höra den när folk berättar om dagens hyperkommersiella kinesiska samhälle likaväl som när de beskriver Maos diktatur. Frasen är: ”i Kina är ett människoliv ingenting värt”. En av personerna i Liao Yiwus intervjubok The corpse walker (2008) säger det – och på sitt sätt handlar var och en av de 27 intervjuerna i boken om vad det innebär att leva i ett sådant land.

Jag träffar Liao Yiwu några timmar innan han ska framträda på Kulturhuset i Stockholm, inbjuden av Svenska PEN och Lindskog förlag.

– Vad skulle krävas för att förändra den inställningen till människoliv?

– Jag ser det som min uppgift att skriva ner folks berättelser för att rädda dem undan glömskan, svarar Yiwu genom tolken Sheng Sun. I diktaturens Kina är ingen värd någonting. Det var mitt ansvar att se till att åtminstone några livshistorier inte gick förlorade. Om jag gör det kommer fler att göra samma sak, och det kommer att bidra till en förändring.

(Forts.)

Och det bästa är att han aldrig nämner vilket slags sinnessjukdom det rör sig om. Sjukdomen förblir oändligt avlägsen, samtidigt är den så nära att den när som helst kan sätta krokben för mannen som är på väg uppför gatan. Sjukdomen har blivit så stor och så allestädesnärvarande att man bara kan tala indirekt om den, genom ovidkommande detaljer. En läkare säger i förbigående att den sjuke inte får röka: ”Det kan sluta med en katastrof.” Och den sjuke blir tacksam för att man äntligen använder ordet ”katastrof” om honom. Det bekräftar allt som inte går att tala om. (Forts.)

(Publicerad i Ny Tid nr 8 2013)

Kertész skriver sina dagboksanteckningar med en elegant centraleuropeisk syrlighet. Han är pessimistisk, men enbart pessimism räcker inte för att göra det bra. Den rumänske författaren E. M. Cioran sägs också vara pessimist, men för mig har Ciorans aforismer aldrig varit verklig svärta utan svärta som kitsch. Det är precisionen i Kertész pessimism som gör att jag uppskattar honom. I texterna finns en precision och en nyansering som lyfter det han skriver till ett tonfall som är svårt att beskriva, men som jag genast tycker om att lyssna till, eftersom det är så sällsynt. Hans pessimism gör mig lättad och uppmuntrad just på grund av hans exakthet. (Forts.)

Bland alla tidskrifter inne på Eymundsson, den största bokhandeln i Reykjavík, är det en som formligen hoppar upp ur hyllan. Senaste numret av The Economist innehåller en fjortonsidig lovsång till den nordiska modellen. Efter de senaste årens finanskriser är den tydligen inne igen. ”Why the world should look at the Nordic countries” står det på förstasidan, under en stor bild av en skäggig kille som placerat en vikingahjälm på sitt nyduschade, ännu fuktiga hår.

(Forts.)

I somras läste jag en bok av den tyske sociologen och journalisten Christoph Kucklick. Han har frågat sig: När blev mannen det onda könet? Det började redan år 1800, menar han – och han har hittat mängder av citat som överraskade mig. Om han har rätt behöver vi revidera vår föreställning om de senaste 200 årens historia en aning.

Jag har skrivit en dubbel understreckare om Kucklicks bok Das unmoralische Geschlecht.

Del 1

Del 2

Det här är en filosofisk artikel och den börjar i en lampaffär. När du gått in i en lampaffär är du omgiven av ett myller av former. Många av dem kan vara modeller du aldrig sett förut, former som inte har någon motsvarighet i ditt inre lampregister. Ändå förstår du att de alla är lampor. För en filosofiskt lagd person öppnar sig ett problem här: hur kan du känna igen att alla dessa föremål är lampor om du inte kan formulera någon generell regel för hur en lampa ska se ut?

Författare till filosofiböcker brukar illustrera samma problem genom att prata om bord. Det beror på att de inte vågar gå in i lampaffärer.

Den lärdom vi förväntas dra – förutom att sådana resonemang ska få oss att känna oss smartare – är att begrepp som vi inte klarar av att ge någon strikt definition är ihåliga och i grunden meningslösa. I alla fall bör vi handskas misstroget med dem. (Men om vi inte kan definiera ”bord” och ”lampa” – vad gör vi då med ”demokrati” eller ”omdöme”?) Jag skulle vilja göra rakt motsatt poäng. Att vi genast förstår att alla dessa olika föremål av glas, plast och metall är lampor ger en antydan om hur vårt tänkande fungerar.

Läs fortsättningen i UNT [rättad länk]

I fredags bemötte programdirektören Björn Löfdahl farhågorna om att SR:s grammofonarkiv ska läggas ner (om farhågorna, se Henrik Sahl Johansson, SvD 29/12). Hans text är ett fullständigt underbart stycke retorik. ”Vi stänger inte våra arkiv. Vi öppnar dem”, skrev han. Vem kan väl ha något emot det positiva ordet ”öppna”?

Samtidigt, bara sådär i förbigående, fick han mig att börja undra om SR kanske tänker kasta LP-skivorna på soptippen efter att man ”öppnat”, det vill säga digitaliserat grammofonarkivet: ”En fråga som uppträder är vad som sker med de fysiska arkiven när innehållet väl är digitaliserat.” Den frågan lämnade han snyggt hängande i luften. Som exempel på genren ”oroa genom ett lugnande besked” var det riktigt bra gjort. (Forts.)

(Publicerad i UNT 28 januari)

Information går att väga i gram. Den upptäckten gör huvudpersonen i Stanislaw Lems novell ”Professor A. Donda”. Det är en rätt intetsägande titel, som inte avslöjar något om vad som ska komma.

Novellen är skriven 1978; redan då var Lem i färd med att fundera över konsekvensen av människan samlar och koncentrerar tidigare oanade mängder information. Library of Congress 130 miljoner katalogposter – böcker, film, ljudinspelningar och annat – har tagit två hundra år att samla in. I dag beräknas världen generera lika mycket material i digital form varje kvart.

Under förevändning att göra något helt annat – novellen börjar mycket omständligt – skaffar professor Donda en stor dator och börjar fylla den med information. Innehållet är inte viktigt, det är själva mängden han vill åt. Datorn har han placerat på en specialbeställd våg. Efter tre månader har den ökat i vikt med 0,01 gram. Hans misstanke har bekräftats. Vad det betyder förklarar han för sin assistent (min översättning från tyskan):

”Att information har massa skulle inte vara en upptäckt om det inte hade konsekvenser. Det finns en kritisk massa när det gäller information liksom det finns en kritisk massa när det gäller uran.”

Läs fortsättningen i UNT

Leninpriset är tydligen på tapeten igen. Då kunde det kanske vara läge att påminna om hur Lenin behandlade de intellektuella när han satt vid makten. Gå till läggen, ty om detta har jag skrivit: DN Essä – Filosofskeppen.

Världens största konflikter (räknat i antal döda) är osynliga i media. Jag har skrivit en understreckare om Virgil Hawkins bok Stealth conflicts:

Världens största krig är osynligt i medierna

Gensvaret har blivit större än jag någonsin kunde tro. Jag har fått mer läsarmail än för något annat jag skrivit (samtliga positiva, ta i trä). Artikeln har i två dagar varit den mest lästa på SvD Kultur och den är nu uppe i 11.000 facebookrekommendationer.

Se även Hawkins blogg om fenomenet stealth conflicts.

That’s all I’m gonna say. Läs den.