Och nu en liten saga från Landet där resurserna finns. Jag citerar från ett pressmeddelande som kom i mail nyss. ”Flera hundra personer har varit involverade i arbetet …” med att ta fram en ny kollektion flaskor för Absolut vodka.

Här kan ni se resultatet.

Idag skriver jag i SvD:s Under strecket om en återupptäckt klimatkatastrof som verkar ha lämnat spår i Eddan och Kalevala. Borrkärnor ur grönländsk is, årsringar i träd, senantika texter och arkeologiska fynd i Norden tyder på att en stor klimatförsämring inträffade år 536 e. Kr., med svält och social kollaps som följd. Vad var det som orsakade klimatkrisen? Ett vulkanutbrott, sannolikt det största under historisk tid.

Länk: Katastrofen år 536 visar sig i myterna

Nu har Lyra Ekström Lindbäck skrivit två artiklar som handlar om att vi måste titta närmare på internet som litterärt medium – utan att säga något specifikt om detta medium (På spaning efter den kritiker som inte flyr framtiden, DN 23/3 och Tekniken förändrar vår upplevelse av världen, 20/4). Vad är karaktäristiskt för internet jämfört med andra medier? Att det inte finns något arkivbeständigt sätt att lagra digitalt material. Vad det innebär är det tydligen fortfarande för tidigt att diskutera – vi ska snällt tindra med ögonen inför den stora floden av digital kreativitet utan att fråga oss om något av detta kommer att vara läsbart om femton år.

Vi ska vara lydiga små nätrebeller som fortsätter att mata storföretagen med den kreativitet de är beroende av – gratis. Fast nu pratar jag om fel internet, eller hur? När någon säger att vi måste prata om nätet menar de alltid fantasiversionen av nätet.

(Forts.)

En debatt om Myrdalsällskapets Leninpris har pågått i Göteborgs-Posten. Jan Myrdal försvarade priset den 18 april. Övriga deltagare i debatten har varit Bo Rothstein och Stefan Lindgren. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och skrev en kommentar (publicerad 22 april). Eftersom den inte ligger på nätet hos GP har jag lagt upp den här, i en något längre version.

(Forts.)

De vill satsa på fördjupning, analys och långläsning. De ska inte jaga samma klicknyheter som alla andra, utan ge sina medarbetare stor frihet att skriva om sina intresseområden. Det har man hört förr. Ändå finns det en anledning att hålla ett öga på det holländska tidningsprojektet De correspondent. De correspondent ska bli en nyhetstidning helt utan reklam.

För att de skulle kunna starta krävdes det att femton tusen läsare ställde upp och betalade 60 euro för en årsprenumeration. Det har gått över förväntan: målet nåddes på åtta dagar och nya prenumeranter fortsätter att strömma till.

(Forts.)

Säkerhetsexperten Bruce Schneier behåller lugnet efter bomberna i Boston.

What should policymakers do in the aftermath of this kind of event?
Schneier: Nothing. This is a singular event, and not something that should drive policy.

Läs intervjun i Washington Post.

Idag recenserar jag Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar i UNT: Vilken tidningsägare skulle ge rodret åt en Tingsten idag?

Hur stor var egentligen skillnaden mellan Tingsten och Lagercrantz? Fast det kanske är att svära i kyrkan nu när Tingsten ska återupprättas. Båda var maniskt produktiva, belästa, skrev till 110 procent när de var övertygade till 49, intresserade av såväl litteratur som politik. Båda ändrade sin politiska uppfattning rätt rejält – Tingsten från socialdemokrat (ett tag var han på väg att få en karriär inom partiet, skriver Wirtén) till liberal, Lagercrantz från liberal till kinavänlig vänster. Och båda hade ett ego som var ett par våningar högre än DN-skrapan.

Bonusanekdot som inte rymdes i artikeln (och som inte finns i Wirténs bok). När Tingsten växte upp bodde de i Lövsta väster om Stockholm, där hans far var chef för sopstationen. Bland arbetarbarnen i Lövsta fanns en pojke som mättade sin läshunger genom att plocka böcker på soptippen – den blivande finansministern Gunnar Sträng.

Vetenskapligt korrekta modeller av virus gjorda av glas. Mer säger jag inte; det borde räcka för att ni ska förstå hur läckert det här är.

Jag recenserar Henrik Arnstads Älskade fascism i dagens UNT.

Fascism är som porr. Man känner igen den när man ser den, dess avsikter går liksom inte att ta miste på, men ber man en akademiker definiera den blir han aldrig färdig. Jag misstänker att det finns en annan likhet också: den kan aldrig tillfredsställa den frustration den lever av och parasiterar på.

Med sådana aforistiska formuleringar kommer man förstås inte långt. Henrik Arnstad vill fylla en kunskapslucka med sin bok Älskade fascism (Susan Sontag har lagt beslag på den bästa titeln: ”Fascinerande fascism”). Han har skrivit fascismens historia från dess ursprung – Italien 1919 – fram till i dag. Han börjar mycket grundligt. På sidan 17 har vi kommit fram till att ”fascism” kan vara a) ”ett skällsord” och b) ”en beteckning på en specifik politisk ideologi” (hans bok handlar om b), förklarar han).

Läs fortsättningen i UNT.

Sadomodernism – amerikanska kulturtidskriften n+1 om Michael Hanekes filmer och annat finvåld.

(Publicerat i UNT 27 mars; något längre version här)

I lördags ägnade DN ett uppslag åt de svenska tidningsskribenternas nuvarande älsklingskliché: litteraturkritikern som är livrädd för internet och kramar sin bok. Eller med Lyra Ekström Lindbäcks ord: ”författare och kritiker klamrar oroligt efter gamla och igenkännliga litterära värden” (”Litteraturkritikern måste ut i det nya textlandskapet”, DN 23 mars).

(Forts.)

En av Kinas mest kända dissidenter, Liao Yiwu, besökte Stockholm förra veckan. Jag intervjuade honom för GP. Eftersom intervjun inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.

_____

Det finns en fras som hela tiden återkommer när folk talar om Kina. Man kan höra den när folk berättar om dagens hyperkommersiella kinesiska samhälle likaväl som när de beskriver Maos diktatur. Frasen är: ”i Kina är ett människoliv ingenting värt”. En av personerna i Liao Yiwus intervjubok The corpse walker (2008) säger det – och på sitt sätt handlar var och en av de 27 intervjuerna i boken om vad det innebär att leva i ett sådant land.

Jag träffar Liao Yiwu några timmar innan han ska framträda på Kulturhuset i Stockholm, inbjuden av Svenska PEN och Lindskog förlag.

– Vad skulle krävas för att förändra den inställningen till människoliv?

– Jag ser det som min uppgift att skriva ner folks berättelser för att rädda dem undan glömskan, svarar Yiwu genom tolken Sheng Sun. I diktaturens Kina är ingen värd någonting. Det var mitt ansvar att se till att åtminstone några livshistorier inte gick förlorade. Om jag gör det kommer fler att göra samma sak, och det kommer att bidra till en förändring.

(Forts.)

Och det bästa är att han aldrig nämner vilket slags sinnessjukdom det rör sig om. Sjukdomen förblir oändligt avlägsen, samtidigt är den så nära att den när som helst kan sätta krokben för mannen som är på väg uppför gatan. Sjukdomen har blivit så stor och så allestädesnärvarande att man bara kan tala indirekt om den, genom ovidkommande detaljer. En läkare säger i förbigående att den sjuke inte får röka: ”Det kan sluta med en katastrof.” Och den sjuke blir tacksam för att man äntligen använder ordet ”katastrof” om honom. Det bekräftar allt som inte går att tala om. (Forts.)

(Publicerad i Ny Tid nr 8 2013)

Kertész skriver sina dagboksanteckningar med en elegant centraleuropeisk syrlighet. Han är pessimistisk, men enbart pessimism räcker inte för att göra det bra. Den rumänske författaren E. M. Cioran sägs också vara pessimist, men för mig har Ciorans aforismer aldrig varit verklig svärta utan svärta som kitsch. Det är precisionen i Kertész pessimism som gör att jag uppskattar honom. I texterna finns en precision och en nyansering som lyfter det han skriver till ett tonfall som är svårt att beskriva, men som jag genast tycker om att lyssna till, eftersom det är så sällsynt. Hans pessimism gör mig lättad och uppmuntrad just på grund av hans exakthet. (Forts.)

Bland alla tidskrifter inne på Eymundsson, den största bokhandeln i Reykjavík, är det en som formligen hoppar upp ur hyllan. Senaste numret av The Economist innehåller en fjortonsidig lovsång till den nordiska modellen. Efter de senaste årens finanskriser är den tydligen inne igen. ”Why the world should look at the Nordic countries” står det på förstasidan, under en stor bild av en skäggig kille som placerat en vikingahjälm på sitt nyduschade, ännu fuktiga hår.

(Forts.)