Laurel Ptak, curator vid Tensta konsthall, tog ett amerikanskt feministiskt manifest från 1974 – ”Wages against housework” av Silvia Federici – och varje gång ”hushållsarbete” förekom i texten bytte ut det mot ”Facebook”. Resultatet blev fortfarande meningsfullt, sade hon. Det blev mer än så, tyckte jag när hon läste upp sin text. Det var som att höra ett manifest från ett par år in i framtiden.

2012 hade Facebook 5,1 miljarder dollar i intäkter. Sajten har nu över en miljard användare som fyller den med innehåll. 250 miljoner fotografier laddas upp varje dygn. Om det vi gör på Facebook tar så stor andel av vår tid och om det genererar intäkter i den storleksordningen – borde vi börja kalla det arbete? Naturligtvis inte. Men idén fick mig att förstå varför jag hört och läst så mycket om ”sharing” de senaste åren …

I lördags skrev jag om ”Wages for Facebook” i SvD. [Länken rättad.]

… och till sist kommer min recension av den ryska novellantologin Cirkelns kvadratur i UNT.

”Utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917”, skriver redaktören Olga Slavnikova i förordet. Jag är inte riktigt lika imponerad.

(Publicerad i GP 9 maj)

Medan slavhandeln pågick skeppades över tolv miljoner slavar från Afrika till kolonierna i Nord- och Sydamerika enligt sajten Trans-atlantic slave trade database. Det betyder att slaveriet måste ha varit en storindustri. Ett antal personer måste ha blivit rika på slavhandeln. Intresserar vi oss för kolonialismens orättvisor borde det höra till allmänbildningen att veta vilka de var. Och vart tog deras förmögenheter vägen när slavtrafiken upphörde? Vilka av dagens storföretag och privatförmögenheter är grundade på slavpengar? (Forts.)

När nyheter om 3D-skrivare började bli vanligare undrade jag hur länge det skulle dröja innan någon fick den ljusa idén att skriva ut ett vapen. Jag behövde inte undra länge. Men man kan naturligvis också använda 3D-skrivarna till betydligt trevligare saker – som mat! Förutsatt att man definierar ”mat” som ”pulver med 30 års hållbarhet, förslagsvis framställt av proteinrika maskar”.

Läs mer här: The audacious plan to end hunger with 3-D printed food.

Från den inre, tidiga kretsen av nätvisionärer i Silicon Valley till digital dissident – Jaron Lanier fortsätter att tänka så självständigt att man förstår hur mycket osjälvständighet man annars omges av. I en understreckare i dagens SvD presenterar jag Lanier:

På väg mot cybernetisk totalism

”Om vi får den sorts värld som Google gillar, den värld som Google vill ha, kommer det att bli en värld där information kopieras så mycket på nätet att ingen längre vet varifrån den kom, så det kan inte finnas någon upphovsrätt. Man kommer att behöva en kraftfull sökmotor för att hitta den och för att överhuvudtaget förstå vad den är för något. De vill ha ett stort kaos som de kan erbjuda sig att reda ut.”

(Här är en länk till SvD:s mobilsajt om den ovanstående länken inte fungerar.)

Var finns en svensk humanist med ”humor, temperament och stilkänsla” undrade Jesper Högström i DN (4/5), besviken över bristen på akademiker som kan skriva lärt och underhållande. Men här är hon ju: Sara Danius, akademiledamot, professor i estetik vid Södertörns högskola, (och med ”utbildad croupière och card dealer” på sitt CV). Man har kunnat följa henne rätt länge i Högströms egen tidning.

Den blå tvålen är seriös litteraturvetenskap som inte är ett dugg akademisk. Sara Danius kan konsten att referera en till synes alldaglig scen ur en roman så att det blir spännande. ”Vi ska inte låta oss bedras”, skriver hon om porträttet av den självbelåtne apotekaren Homais i Flauberts Madame Bovary. Han kan se ut som en bifigur, enbart till för att författaren och läsaren ska kunna blinka till varandra över hans huvud, men ”vi befinner oss i själva verket nära kroppspulsådern i boken.” Det blir spännande även om man redan har läst de böcker hon skriver om, för hon öppnar dem ur en ny vinkel, man följer med henne som om hon var på väg att avslöja en hemlighet, ett nätverk av förbindelser och strömförande kablar under textens yta. (Forts.)

Google has great customer service. Problem is, you’re not the customer.
– Bruce Schneier

Utan förvarning blev Tienlon Ho, mat- och reseskribent i San Francisco, avstängd av Google för några veckor sedan. När hon försökte logga in på Gmail möttes hon av ett meddelande som förklarade att hennes konto var spärrat. På sajten The last word on nothing beskrev hon vad det innebar. Eftersom hon använde Google Calendar förlorade hon utöver sin e-post också uppgifterna i sin kalender. Det arbete hon sparat på Google Docs – inklusive uppgifter till årets deklaration – var borta, liksom hennes fotoalbum (Picasa ägs av Google). Hon kunde inte berätta vad som hänt på sin blogg – Blogger tillhör Google. Här, om inte förr, syns det hur beroende vi har blivit – inte av internet, men av ett enda företag. (Forts.)

Två personer har börjat göra en tecknad serie av Karl Kraus skådespel Die letzten Tage der Menschheit (”Mänsklighetens sista dagar”). Skådespelet beskriver första världskrigets vansinne i ett slags collage av citat ur tidningstexter, uppblåsta nationalistiska fraser och korta, ironiska scener. Det är cirka åttahundra sidor långt i tryck och Kraus skrev själv i förordet att det var avsett för en marsteater eftersom ingen mänsklig teaterpublik skulle stå ut med det. Det har förstås inte hindrat några av alla dessa teatergalna tyskar från att sätta upp det, helt eller i förkortade versioner. Enligt tyska Wikipedia gjordes en uppläsning av hela pjästexten år 2000. Det tog sex dagar.

De första sidorna i serien (när jag skriver det här har de kommit till sid. 24) kan läsas här. Jag önskar att jag kunde säga att det är ett vansinnesprojekt av det underbara slaget, men serien är så trist tecknad att resultatet bara är vansinnigt tråkigt.

Och nu en liten saga från Landet där resurserna finns. Jag citerar från ett pressmeddelande som kom i mail nyss. ”Flera hundra personer har varit involverade i arbetet …” med att ta fram en ny kollektion flaskor för Absolut vodka.

Här kan ni se resultatet.

Idag skriver jag i SvD:s Under strecket om en återupptäckt klimatkatastrof som verkar ha lämnat spår i Eddan och Kalevala. Borrkärnor ur grönländsk is, årsringar i träd, senantika texter och arkeologiska fynd i Norden tyder på att en stor klimatförsämring inträffade år 536 e. Kr., med svält och social kollaps som följd. Vad var det som orsakade klimatkrisen? Ett vulkanutbrott, sannolikt det största under historisk tid.

Länk: Katastrofen år 536 visar sig i myterna

Nu har Lyra Ekström Lindbäck skrivit två artiklar som handlar om att vi måste titta närmare på internet som litterärt medium – utan att säga något specifikt om detta medium (På spaning efter den kritiker som inte flyr framtiden, DN 23/3 och Tekniken förändrar vår upplevelse av världen, 20/4). Vad är karaktäristiskt för internet jämfört med andra medier? Att det inte finns något arkivbeständigt sätt att lagra digitalt material. Vad det innebär är det tydligen fortfarande för tidigt att diskutera – vi ska snällt tindra med ögonen inför den stora floden av digital kreativitet utan att fråga oss om något av detta kommer att vara läsbart om femton år.

Vi ska vara lydiga små nätrebeller som fortsätter att mata storföretagen med den kreativitet de är beroende av – gratis. Fast nu pratar jag om fel internet, eller hur? När någon säger att vi måste prata om nätet menar de alltid fantasiversionen av nätet.

(Forts.)

En debatt om Myrdalsällskapets Leninpris har pågått i Göteborgs-Posten. Jan Myrdal försvarade priset den 18 april. Övriga deltagare i debatten har varit Bo Rothstein och Stefan Lindgren. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och skrev en kommentar (publicerad 22 april). Eftersom den inte ligger på nätet hos GP har jag lagt upp den här, i en något längre version.

(Forts.)

De vill satsa på fördjupning, analys och långläsning. De ska inte jaga samma klicknyheter som alla andra, utan ge sina medarbetare stor frihet att skriva om sina intresseområden. Det har man hört förr. Ändå finns det en anledning att hålla ett öga på det holländska tidningsprojektet De correspondent. De correspondent ska bli en nyhetstidning helt utan reklam.

För att de skulle kunna starta krävdes det att femton tusen läsare ställde upp och betalade 60 euro för en årsprenumeration. Det har gått över förväntan: målet nåddes på åtta dagar och nya prenumeranter fortsätter att strömma till.

(Forts.)

Säkerhetsexperten Bruce Schneier behåller lugnet efter bomberna i Boston.

What should policymakers do in the aftermath of this kind of event?
Schneier: Nothing. This is a singular event, and not something that should drive policy.

Läs intervjun i Washington Post.

Idag recenserar jag Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar i UNT: Vilken tidningsägare skulle ge rodret åt en Tingsten idag?

Hur stor var egentligen skillnaden mellan Tingsten och Lagercrantz? Fast det kanske är att svära i kyrkan nu när Tingsten ska återupprättas. Båda var maniskt produktiva, belästa, skrev till 110 procent när de var övertygade till 49, intresserade av såväl litteratur som politik. Båda ändrade sin politiska uppfattning rätt rejält – Tingsten från socialdemokrat (ett tag var han på väg att få en karriär inom partiet, skriver Wirtén) till liberal, Lagercrantz från liberal till kinavänlig vänster. Och båda hade ett ego som var ett par våningar högre än DN-skrapan.

Bonusanekdot som inte rymdes i artikeln (och som inte finns i Wirténs bok). När Tingsten växte upp bodde de i Lövsta väster om Stockholm, där hans far var chef för sopstationen. Bland arbetarbarnen i Lövsta fanns en pojke som mättade sin läshunger genom att plocka böcker på soptippen – den blivande finansministern Gunnar Sträng.