– På persiska är ”diet” och ”regim” samma ord, sade Anna Lamsoo.

I en av sina texter gjorde hon en ordvits av det (ungefär: jag har fått nog av den här dieten), vilket passerade den iranska censuren. Däremot ströks raden ”guds kyss på dina läppar”. Inte ens gud får kyssa någon, konstaterade hon.

Tillsammans med fem andra unga kvinnliga iranska poeter – Aida Amidi, Fateme Ekhtesari, Rosa Jamali, Bahareh Rezaee och Roya Zarrin – besökte hon Författarförbundet i Stockholm i måndags. Därmed inleddes den iranska poesifestivalen En motståndsrörelse på mitt skrivbord, som kommer att pågå under veckan. Det som gjorde kvällens litteratursamtal så uppmuntrande var att det inte var ett officiellt författarbesök, utan att det tillkommit på initiativ av poeter som själva tagit kontakt med varandra. I våras reste Helena Boberg, Athena Farrokhzad, Linn Hansén, Hanna Nordenhök, Sofia Stenström och Jenny Tunedal till Teheran; de poeter de träffade då är nu i Sverige.

(Forts.)

En annons för en ny mobiltelefon får mig att fundera över vad som håller på att hända med fotografiet. ”Synchronise your smiles” står det. Två foton demonstrerar vad det handlar om. Du tar ett foto på ett par kompisar med mobilens kamera och då inträffar något katastrofalt – alla ler inte! En av dem ler, men den andra ser sur ut. Mobilen i annonsen befriar dig från den sortens besvikelser. Den tar en hel serie bilder när du trycker på kameraknappen. Med hjälp av telefonens ansiktsigenkänningsteknologi kan du sedan gå in och redigera varje ansikte separat, det vill säga välja den bästa minen åt varje person – och här är det underförstått att ”bäst” betyder den min som mest liknar det professionella leendet i en annons. Så har du fått ett gruppfoto där alla ler, fast de inte gjorde det. Vad man ska kalla sådana bilder vet jag ännu inte: frågan är hur länge till vi kan kalla dem fotografi.

Mobiltelefoner som synkroniserar leenden gör var och en till en liten Winston Smith. Var det den stora gåva som digitaltekniken skulle ge oss? Huvudpersonen i 1984 arbetar med att förfalska källmaterial – Sanningsministeriet ändrar innehållet i tidningsarkiv, böcker och foton, så att det förflutna alltid ser ut att bekräfta Partiets senaste beslut. Winston Smiths arbete blir fullt begripligt först när man föreställer sig att han arbetar med digitala media.

Läs fortsättningen i Fotografisk tidskrift.

Här har det varit dött länge – inte för att jag övergivit bloggen utan för att jag inte haft något att säga (don’t say nothin’ if you ain’t got nothin’ to say). Nu kan jag i alla fall länka till en nyskriven text för den norska kulturtidskriften Vagants sajt.

Cargo cult art

Under sommaren visades ”System und Sinnlichkeit”, en utställning med samtida teckningar på Kupferstichkabinett i Berlin (21 mars – 4 augusti). Teckningarna har grupperats efter motiv. Fyra typer av motiv med varsin rubrik – och när jag kliver in i salen får den första rubriken mig genast att känna att jag har hamnat rätt.

Rubrik nummer ett lyder ”Gitter- und Zellstrukturen” (galler- och cellstrukturer). Det är en rubrik som sträcker sig långt utanför utställningsväggarna. Så många bilder jag har sett och glömt det senaste decenniet – de har lagrats på varandra tills bara ett allmänt intryck återstår – faller på plats tack vare den rubriken. Nu förstår jag retroaktivt vad jag har sett: cellstrukturer.

Läs fortsättningen hos Vagant. Och läs mer i Vagant – Nordens elegantaste kulturtidskrift!

Nätskeptikern Evgeny Morozov angriper fenomenet ”digital solutionism” i sin senaste bok To save everything, click here.  ”Digital solutionism” är uppfattningen att det finns en teknokommersiell lösning på alla problem, en lösning som involverar internet. Jag hittade nyss ett perfekt exempel på digital solutionism: Hapifork, gaffeln som övervakar dina matvanor – för ditt eget bästa, givetvis (se videon här!). Hapifork kan låta som en skämtartikel, men Morozov har allvarligare exempel – och vad får vi för samhälle om en mängd sådana små smarta övervakande prylar kombineras med varandra?

Artikeln publicerades i GP 22 juni.

_____

När Googles styrelseordförande Eric Schmidt talar om ”the future of search” kan det låta så här. ”Jag tror faktiskt att de flesta människor inte vill att Google ska svara på deras frågor”, sade han i en minnesvärd intervju i Wall Street Journal (14/8 2010). ”De vill att Google ska tala om för dem vad de ska göra härnäst.” Han är övertygad om att de kommer att kunna göra det eftersom ”vi vet hyfsat bra vem du är, vad du är intresserad av, vilka dina vänner är”. Vid det laget finns det nog lämpligare ord än ”sök” för att beskriva vad Google sysslar med.

(Forts.)

Neurobiologiska test som avgör om du är lämplig att anställa? ”Åh, ge det tio år så ska det nog finnas en färdig produkt”, säger Richard Peterson i Lone Franks senaste bok Neurorevolutionen. Här följer min recension för GP, publicerad 24 juni.

_____

”Det är en revolution som pågår omkring oss och den kommer att bana sig väg ut och göra sig gällande i samhället på sätt som vi ännu bara kan spekulera om”, skriver den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank (kursiveringarna är hennes). Det är hjärnforskningen hon syftar på. Efter genetiken blir neurobiologin nästa stora vetenskapliga omvälvning, tror hon. Den kommer att förändra vår inställning till ansvar och skuld, säger en av de personer hon talat med. Den kommer också att påverka socialpolitiken, juridiken och vår uppfattning om vad det är att vara människa. Därför är det viktigt att alla skaffar sig kunskap om vad som är på gång, fortsätter Frank, så att vi kan ”guida och korrigera forskningen”.

Neurobiologin gör sig redo att sluka psykologin och moralfilosofin, möjligen ett par andra områden också. Känslor, beslut och rättsmedvetande pågår i hjärnan – därför tillhör allt detta neurobiologernas specialområde, för vem kan vara bättre på att uttala sig om vad som pågår i hjärnan än de? (Mer om detta: se Sam Harris bok Moralens landskap, som jag recenserade i GP 29/8 2011.) Skanningsteknik som fMRI avbildar hjärnans aktivitet i realtid: vi kan se vilka områden som är aktiva när en försöksperson känner sig orättvist behandlad eller när hon väger känslor och förnuftsargument mot varandra.

(Forts.)

… bara inte just nu! Under tiden kan ni till exempel läsa de utmärkta Orwell-citaten på Björn Östbrings blogg.

Laurel Ptak, curator vid Tensta konsthall, tog ett amerikanskt feministiskt manifest från 1974 – ”Wages against housework” av Silvia Federici – och varje gång ”hushållsarbete” förekom i texten bytte ut det mot ”Facebook”. Resultatet blev fortfarande meningsfullt, sade hon. Det blev mer än så, tyckte jag när hon läste upp sin text. Det var som att höra ett manifest från ett par år in i framtiden.

2012 hade Facebook 5,1 miljarder dollar i intäkter. Sajten har nu över en miljard användare som fyller den med innehåll. 250 miljoner fotografier laddas upp varje dygn. Om det vi gör på Facebook tar så stor andel av vår tid och om det genererar intäkter i den storleksordningen – borde vi börja kalla det arbete? Naturligtvis inte. Men idén fick mig att förstå varför jag hört och läst så mycket om ”sharing” de senaste åren …

I lördags skrev jag om ”Wages for Facebook” i SvD. [Länken rättad.]

… och till sist kommer min recension av den ryska novellantologin Cirkelns kvadratur i UNT.

”Utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917”, skriver redaktören Olga Slavnikova i förordet. Jag är inte riktigt lika imponerad.

(Publicerad i GP 9 maj)

Medan slavhandeln pågick skeppades över tolv miljoner slavar från Afrika till kolonierna i Nord- och Sydamerika enligt sajten Trans-atlantic slave trade database. Det betyder att slaveriet måste ha varit en storindustri. Ett antal personer måste ha blivit rika på slavhandeln. Intresserar vi oss för kolonialismens orättvisor borde det höra till allmänbildningen att veta vilka de var. Och vart tog deras förmögenheter vägen när slavtrafiken upphörde? Vilka av dagens storföretag och privatförmögenheter är grundade på slavpengar? (Forts.)

När nyheter om 3D-skrivare började bli vanligare undrade jag hur länge det skulle dröja innan någon fick den ljusa idén att skriva ut ett vapen. Jag behövde inte undra länge. Men man kan naturligvis också använda 3D-skrivarna till betydligt trevligare saker – som mat! Förutsatt att man definierar ”mat” som ”pulver med 30 års hållbarhet, förslagsvis framställt av proteinrika maskar”.

Läs mer här: The audacious plan to end hunger with 3-D printed food.

Från den inre, tidiga kretsen av nätvisionärer i Silicon Valley till digital dissident – Jaron Lanier fortsätter att tänka så självständigt att man förstår hur mycket osjälvständighet man annars omges av. I en understreckare i dagens SvD presenterar jag Lanier:

På väg mot cybernetisk totalism

”Om vi får den sorts värld som Google gillar, den värld som Google vill ha, kommer det att bli en värld där information kopieras så mycket på nätet att ingen längre vet varifrån den kom, så det kan inte finnas någon upphovsrätt. Man kommer att behöva en kraftfull sökmotor för att hitta den och för att överhuvudtaget förstå vad den är för något. De vill ha ett stort kaos som de kan erbjuda sig att reda ut.”

(Här är en länk till SvD:s mobilsajt om den ovanstående länken inte fungerar.)

Var finns en svensk humanist med ”humor, temperament och stilkänsla” undrade Jesper Högström i DN (4/5), besviken över bristen på akademiker som kan skriva lärt och underhållande. Men här är hon ju: Sara Danius, akademiledamot, professor i estetik vid Södertörns högskola, (och med ”utbildad croupière och card dealer” på sitt CV). Man har kunnat följa henne rätt länge i Högströms egen tidning.

Den blå tvålen är seriös litteraturvetenskap som inte är ett dugg akademisk. Sara Danius kan konsten att referera en till synes alldaglig scen ur en roman så att det blir spännande. ”Vi ska inte låta oss bedras”, skriver hon om porträttet av den självbelåtne apotekaren Homais i Flauberts Madame Bovary. Han kan se ut som en bifigur, enbart till för att författaren och läsaren ska kunna blinka till varandra över hans huvud, men ”vi befinner oss i själva verket nära kroppspulsådern i boken.” Det blir spännande även om man redan har läst de böcker hon skriver om, för hon öppnar dem ur en ny vinkel, man följer med henne som om hon var på väg att avslöja en hemlighet, ett nätverk av förbindelser och strömförande kablar under textens yta. (Forts.)

Google has great customer service. Problem is, you’re not the customer.
– Bruce Schneier

Utan förvarning blev Tienlon Ho, mat- och reseskribent i San Francisco, avstängd av Google för några veckor sedan. När hon försökte logga in på Gmail möttes hon av ett meddelande som förklarade att hennes konto var spärrat. På sajten The last word on nothing beskrev hon vad det innebar. Eftersom hon använde Google Calendar förlorade hon utöver sin e-post också uppgifterna i sin kalender. Det arbete hon sparat på Google Docs – inklusive uppgifter till årets deklaration – var borta, liksom hennes fotoalbum (Picasa ägs av Google). Hon kunde inte berätta vad som hänt på sin blogg – Blogger tillhör Google. Här, om inte förr, syns det hur beroende vi har blivit – inte av internet, men av ett enda företag. (Forts.)

Två personer har börjat göra en tecknad serie av Karl Kraus skådespel Die letzten Tage der Menschheit (”Mänsklighetens sista dagar”). Skådespelet beskriver första världskrigets vansinne i ett slags collage av citat ur tidningstexter, uppblåsta nationalistiska fraser och korta, ironiska scener. Det är cirka åttahundra sidor långt i tryck och Kraus skrev själv i förordet att det var avsett för en marsteater eftersom ingen mänsklig teaterpublik skulle stå ut med det. Det har förstås inte hindrat några av alla dessa teatergalna tyskar från att sätta upp det, helt eller i förkortade versioner. Enligt tyska Wikipedia gjordes en uppläsning av hela pjästexten år 2000. Det tog sex dagar.

De första sidorna i serien (när jag skriver det här har de kommit till sid. 24) kan läsas här. Jag önskar att jag kunde säga att det är ett vansinnesprojekt av det underbara slaget, men serien är så trist tecknad att resultatet bara är vansinnigt tråkigt.

Och nu en liten saga från Landet där resurserna finns. Jag citerar från ett pressmeddelande som kom i mail nyss. ”Flera hundra personer har varit involverade i arbetet …” med att ta fram en ny kollektion flaskor för Absolut vodka.

Här kan ni se resultatet.