För litteratursajten Dixikon har jag skrivit om Svetlana Aleksijevitjs framträdande på Stockholm Literature: länk.

Under hösten kom Tiden second hand, den senaste boken i Svetlana Aleksijevitjs stora dokumentära projekt ”Utopins röster” (översättning Kajsa Öberg Lindsten). Med ”utopin” menar hon förstås Sovjetunionen: sedan början av 1980-talet har hon specialiserat sig på långa, litterärt bearbetade intervjuer med människor som berättar om livet i Sovjet och i det nya, korrupta Ryssland. Hittills har det blivit fem böcker (varav fyra på svenska).

Till dem som har undrat var hennes egen röst och hennes egna åsikter finns gav hon en viktig ledtråd under sitt besök på festivalen Stockholm Literature den 27 oktober. Intervjuad av Frankfurter allgemeine Zeitung tidigare i år betygade hon sin vördnad för Solzjenitsyn, men förklarade att hon för egen del föredrog en annan lägerförfattare – Varlam Sjalamov (20/6 2013). I Stockholm utvecklade hon sin syn på Sjalamov och på Sovjetunionen.

skriven av den 23-årige Georg Büchner är en fantastisk pjästext, full av sällsynt nerviga repliker. Jag lyssnade på regissören Michael Thalheimer när han berättade om vad han ville göra med pjäsen och skrev sedan om premiären för UNT.

(Valfläsk? Fråga mig inte om rubriken; hur rubriksättare associerar är ett av universums outgrundliga mysterier.)

Varför man ska klaga på Twitter har jag inte förstått. Som så mycket annat är det vad man gör det till. Den 26–27 augusti följde jag med extra noga. Då använde sig Teju Cole av Twitter för att skriva något jag länge hoppats få se: en uppdaterad version av Flauberts Dictionnaire des idées reçues. Flaubert samlade tidstypiska klichéer, de automatiskt upprepade, halvt missförstådda kunskapsbitar som gällde som bildning och vältalighet i 1850-talets Frankrike. Cole återskapade hans torra, lexikaliska ironi med perfekt tonträff. (Uppslagsordet Television: ”Bättre än romaner. Om någon säger ’The Wire’, säg ’Sopranos’ och vice versa.”)

(Forts.)

… en oro, osynlig som lågan från ett spritkök, brinner bakom hans kött-sås-å-potatis-prosa. Jag har läst Leif GW Perssons Den sanna historien om Pinocchios näsa. Recension i GP.

Om ni har hört talas om bonobon, den sympatiska, sociala och sexfixerade apan, beror det till stor del på den hollänske primatforskaren Frans de Waal, som studerat apors sociala liv sedan 1970-talet. Hans nyutkomna bok Bonobon och tio guds bud handlar främst om altruism bland apor, men innehåller tillräckligt många exempel från andra djur (elefanter, råttor) att den förändrar ens syn på hela djurvärlden en aning.

de Waals iakttagelser passar perfekt in i vår tid. Lika perfekt som beskrivningarna av naturen som de starkas krig mot de svaga passade den tidsanda som rådde vid förra sekelskiftet. När krig, konkurrens, manlig aggressivitet och strikta hierarkier var idealet, beskrevs apornas liv i liknande termer. Idag, när social kompetens värderas högre, upptäcker vi plötsligt att naturen fungerar efter samma princip. Bonobon är så socialt begåvad att dess psyke verkar ha byggts ihop av de vanligaste fraserna från svenska platsannonser. Den ignorerades länge av biologerna eftersom den uppförde sig fel, skriver de Waal: en apa skulle vara aggressiv, så att man kunde peka på den och säga: ”Titta, sådan är människans natur!” Nu är det den empatiska och samarbetande bonobon vi pekar på.

I söndagens SvD skrev jag en understreckare om de Waals bok: Apan som alltid följer med sin tid

Ni som bor i Stockholm – gå och se den fantastiska lettiska fotografen Inta Ruka på Fotografiska (intaruka.wordpress.com). De senaste åren har jag sett en hel del odrägliga foton av typen ”kuf från glesbygden”. Hennes porträtt är något helt annat. Jag förstår inte hur det kan finnas så mycket närvaro i en bild. Inte medömkan eller exotism utan just total mänsklig närvaro.  Som en rysk roman om en människas slitsamma arbete, svagheter och styrkor i ett enda foto.

_____

Innan jag blev intresserad av foto brukade jag teckna. Ingenting garanterade att handen klarade av att avbilda det som framstod så tydligt för ögat – eller att synsinnet begrep sig på de former som handen skulle återge. Att hålla i en kamera och trycka på utlösaren, däremot, det kopplar direkt in i hjärnans system för snabba belöningar. Kopplingen är så omedelbar som om belöningssystemet var gjort för kameran och har väntat ett par hundratusen år på att någon skulle uppfinna den.

(Forts.)

Den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank testar ”the god helmet” – en hjälm som stimulerar hjärnan magnetiskt och som kan ge sina försökspersoner religiösa upplevelser. En katolik som provade hjälmen sade sig känna jungfru Marias närvaro i rummet, en indian kände sina förfäders närvaro. Frank, som inte är troende, kände att Någonting, inte helt välvilligt inställt, befann sig tätt intill henne.

The god helmet på Wikipedia. Min recension av Lone Franks bok Neurorevolutionen finns här.

De senaste åren är det någonting med satirens grundvillkor som har förändrats. Jag har haft det på känn – och när jag lyssnade på lördagens diskussioner på Kulturhuset gick det upp för mig vad som har hänt.

Kulturhuset i Stockholm har fått kritik för att Hillersbergs judeteckningar inte finns med på utställningen Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör. Teckningarna kan bläddras fram på bildskärm, påminde curatorn Andreas Berg, men gör man en utställning om en av Sveriges mest kontroversiella konstnärer är det väl rätt konstigt att välja bort ett par av hans mest kända och kontroversiella teckningar? För att visa att man tar kritiken på allvar anordnade man två paneldiskussioner om personen Hillersberg och om läget för satir och politisk konst i vår tid.

Vad är det som har förändrats? Satirens huvudmotståndare brukade vara överheten – staten, borgerskapet, auktoritära och konservativa institutioner. De drog upp gränsen för vad som kunde sägas offentligt, och hotade dem som överträdde denna gräns med straff. Idag kommer kraven på att stoppa anstötlig konst underifrån, från personer som beskrivs som svaga och förtryckta.

(Forts.)

Om jag var mediekritiker på heltid skulle det här bli min specialitet: påståenden som låter lugna och insiktsfulla, men som snabbt visar sig vara absurda om man tar dem på allvar. Mårten Schultz artikel om Geir Lippestads bok Det vi kan stå för (DN 16/9; Lippestad var Breiviks advokat) bygger på ett sådant påstående. För säkerhets skull upprepar Schultz det både i början och i slutet. Breivik är ”mördaren med en medieplan”. Och ”vi är alla en del av Breiviks plan” – varje gång vi pratar om honom är det nämligen risk att vi hjälper honom att sprida sina idéer.

Det absurda upptäcker man om man snällt fortsätter att gå i den riktning Schultz pekar ut.

(Forts.)

– På persiska är ”diet” och ”regim” samma ord, sade Anna Lamsoo.

I en av sina texter gjorde hon en ordvits av det (ungefär: jag har fått nog av den här dieten), vilket passerade den iranska censuren. Däremot ströks raden ”guds kyss på dina läppar”. Inte ens gud får kyssa någon, konstaterade hon.

Tillsammans med fem andra unga kvinnliga iranska poeter – Aida Amidi, Fateme Ekhtesari, Rosa Jamali, Bahareh Rezaee och Roya Zarrin – besökte hon Författarförbundet i Stockholm i måndags. Därmed inleddes den iranska poesifestivalen En motståndsrörelse på mitt skrivbord, som kommer att pågå under veckan. Det som gjorde kvällens litteratursamtal så uppmuntrande var att det inte var ett officiellt författarbesök, utan att det tillkommit på initiativ av poeter som själva tagit kontakt med varandra. I våras reste Helena Boberg, Athena Farrokhzad, Linn Hansén, Hanna Nordenhök, Sofia Stenström och Jenny Tunedal till Teheran; de poeter de träffade då är nu i Sverige.

(Forts.)

En annons för en ny mobiltelefon får mig att fundera över vad som håller på att hända med fotografiet. ”Synchronise your smiles” står det. Två foton demonstrerar vad det handlar om. Du tar ett foto på ett par kompisar med mobilens kamera och då inträffar något katastrofalt – alla ler inte! En av dem ler, men den andra ser sur ut. Mobilen i annonsen befriar dig från den sortens besvikelser. Den tar en hel serie bilder när du trycker på kameraknappen. Med hjälp av telefonens ansiktsigenkänningsteknologi kan du sedan gå in och redigera varje ansikte separat, det vill säga välja den bästa minen åt varje person – och här är det underförstått att ”bäst” betyder den min som mest liknar det professionella leendet i en annons. Så har du fått ett gruppfoto där alla ler, fast de inte gjorde det. Vad man ska kalla sådana bilder vet jag ännu inte: frågan är hur länge till vi kan kalla dem fotografi.

Mobiltelefoner som synkroniserar leenden gör var och en till en liten Winston Smith. Var det den stora gåva som digitaltekniken skulle ge oss? Huvudpersonen i 1984 arbetar med att förfalska källmaterial – Sanningsministeriet ändrar innehållet i tidningsarkiv, böcker och foton, så att det förflutna alltid ser ut att bekräfta Partiets senaste beslut. Winston Smiths arbete blir fullt begripligt först när man föreställer sig att han arbetar med digitala media.

Läs fortsättningen i Fotografisk tidskrift.

Här har det varit dött länge – inte för att jag övergivit bloggen utan för att jag inte haft något att säga (don’t say nothin’ if you ain’t got nothin’ to say). Nu kan jag i alla fall länka till en nyskriven text för den norska kulturtidskriften Vagants sajt.

Cargo cult art

Under sommaren visades ”System und Sinnlichkeit”, en utställning med samtida teckningar på Kupferstichkabinett i Berlin (21 mars – 4 augusti). Teckningarna har grupperats efter motiv. Fyra typer av motiv med varsin rubrik – och när jag kliver in i salen får den första rubriken mig genast att känna att jag har hamnat rätt.

Rubrik nummer ett lyder ”Gitter- und Zellstrukturen” (galler- och cellstrukturer). Det är en rubrik som sträcker sig långt utanför utställningsväggarna. Så många bilder jag har sett och glömt det senaste decenniet – de har lagrats på varandra tills bara ett allmänt intryck återstår – faller på plats tack vare den rubriken. Nu förstår jag retroaktivt vad jag har sett: cellstrukturer.

Läs fortsättningen hos Vagant. Och läs mer i Vagant – Nordens elegantaste kulturtidskrift!

Nätskeptikern Evgeny Morozov angriper fenomenet ”digital solutionism” i sin senaste bok To save everything, click here.  ”Digital solutionism” är uppfattningen att det finns en teknokommersiell lösning på alla problem, en lösning som involverar internet. Jag hittade nyss ett perfekt exempel på digital solutionism: Hapifork, gaffeln som övervakar dina matvanor – för ditt eget bästa, givetvis (se videon här!). Hapifork kan låta som en skämtartikel, men Morozov har allvarligare exempel – och vad får vi för samhälle om en mängd sådana små smarta övervakande prylar kombineras med varandra?

Artikeln publicerades i GP 22 juni.

_____

När Googles styrelseordförande Eric Schmidt talar om ”the future of search” kan det låta så här. ”Jag tror faktiskt att de flesta människor inte vill att Google ska svara på deras frågor”, sade han i en minnesvärd intervju i Wall Street Journal (14/8 2010). ”De vill att Google ska tala om för dem vad de ska göra härnäst.” Han är övertygad om att de kommer att kunna göra det eftersom ”vi vet hyfsat bra vem du är, vad du är intresserad av, vilka dina vänner är”. Vid det laget finns det nog lämpligare ord än ”sök” för att beskriva vad Google sysslar med.

(Forts.)

Neurobiologiska test som avgör om du är lämplig att anställa? ”Åh, ge det tio år så ska det nog finnas en färdig produkt”, säger Richard Peterson i Lone Franks senaste bok Neurorevolutionen. Här följer min recension för GP, publicerad 24 juni.

_____

”Det är en revolution som pågår omkring oss och den kommer att bana sig väg ut och göra sig gällande i samhället på sätt som vi ännu bara kan spekulera om”, skriver den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank (kursiveringarna är hennes). Det är hjärnforskningen hon syftar på. Efter genetiken blir neurobiologin nästa stora vetenskapliga omvälvning, tror hon. Den kommer att förändra vår inställning till ansvar och skuld, säger en av de personer hon talat med. Den kommer också att påverka socialpolitiken, juridiken och vår uppfattning om vad det är att vara människa. Därför är det viktigt att alla skaffar sig kunskap om vad som är på gång, fortsätter Frank, så att vi kan ”guida och korrigera forskningen”.

Neurobiologin gör sig redo att sluka psykologin och moralfilosofin, möjligen ett par andra områden också. Känslor, beslut och rättsmedvetande pågår i hjärnan – därför tillhör allt detta neurobiologernas specialområde, för vem kan vara bättre på att uttala sig om vad som pågår i hjärnan än de? (Mer om detta: se Sam Harris bok Moralens landskap, som jag recenserade i GP 29/8 2011.) Skanningsteknik som fMRI avbildar hjärnans aktivitet i realtid: vi kan se vilka områden som är aktiva när en försöksperson känner sig orättvist behandlad eller när hon väger känslor och förnuftsargument mot varandra.

(Forts.)

… bara inte just nu! Under tiden kan ni till exempel läsa de utmärkta Orwell-citaten på Björn Östbrings blogg.