Turingtestet är uppe i rubrikerna igen. Som Mike Masnick skriver på Techdirt: det stämmer inte att en ”superdator” för första gången klarade Turingtestet. Istället var det media som än en gång misslyckades med att klara källkritikstestet.

Men det verkar också som om testet har missförståtts. Poängen med testet är inte att bevisa att maskinen har fått ett medvetande, poängen är att bortdefiniera frågan om vem som är medveten och vem som inte är det – att lösa alla besvärliga frågor om intelligens, medvetande, människa och maskin med ett elegant alexanderhugg. Jag skrev en understreckare om det för ett par år sedan och det verkar vara läge att länka till den igen: Mannen som avskaffade medvetandet.

Genetikern Craig Venter vill skapa syntetiskt liv – och förbättra de organismer som redan finns. Om vi förstår hur celler fungerar, skriver han, kan vi ”förändra och förbättra dem genom att skriva ny cellprogramvara.” Hur levande celler har klarat sig 3,5 miljarder år utan hjälp av mänskliga förbättringar är en gåta som vetenskapen förhoppningsvis kommer att svara på någon gång.

Jag har recenserat hans bok Liv i ljusets hastighet för GP.

Informationsteknologin har kommit att bli den metafor genom vilken vi förstår biologin. Generna är programvaran, cellen eller kroppen är hårdvaran. Venters bok sitter fullständigt fast i denna metafor, samtidigt som det verkar som om forskarsamhället är på väg att överge den. Ju mer vi lär oss om genetik, desto tydligare blir det att gener, organism och miljö befinner sig i ett ständigt, ömsesidigt påverkande samspel som inte har särskilt stora likheter med förhållandet mellan en dator och dess operativsystem.

Kvinna med tomma ögon som om de var utstansade med hålslag. En riktigt tjärsvart replik i pratbubblan. Så känner man igen Nina Hemmingsson.

Jag recenserar Nina Hemmingssons nya seriealbum Snyggast på festen i UNT.

”Snälla, kan du inte skynda dig lite”, säger en tjej. Och hennes svarthåriga kompis, hon med de utstansade ögonen, svarar: ”Kan och kan, problemet är att om jag rör mig snabbare kan jag luras att tro att jag lever. Och vore detta ett liv så skulle det vara minst sagt jäkligt deprimerande.”

När jag läste ”Snyggast på festen” funderade jag över varför Hemmingssons teckningar fungerar bättre än många andra serier som vill uppnå samma effekt. Det svar boken ger mig är att svarta serier kräver lika mycket exakthet som när en musiker ska få en levande ton ur sitt instrument eller när en skådespelare hittar det rätta röstläget på scen. Det hon gör kan se grovt ut, men det är ett precisionsarbete.

Putins folk är ett rysslandsreportage som är så färskt att annekteringen av Krim i februari nämns på första sidan. Efter Krim steg förtroendet för Putin till 80 procent. Putin har varit Rysslands populäraste politiker i alla opinionsmätningar sedan han fick makten 1999, skriver Kalle Kniivilä. Han har rest runt i landet för att försöka förstå varför så många ryssar stöder Lill-Stalin. Förlåt, Putin menar jag.

Jag recenserar hans bok Putins folk i UNT.

Läs också Kalle Kniiviläs rysslandsblogg Glasnost.se.

Lasse Berg (han med Kalahari-böckerna) har sagt: ”Det är så kul att ha fel, för då upptäcker man att man kan tänka nytt.” Jag trodde att den svenska tillitsfulla mentaliteten var modern, att den uppstod tillsammans med folkhemmet, men den senaste boken jag läste gav en helt annan bild av vår historia. Read all about it i dagens understreckare: Den svenska tilliten har bestått i tusen år.

Eller läs boken själv: Den svala svenska tilliten.

Jag har recenserat Dave Eggers googlekritiska roman The circle för GP.

The Circle är det enda internetföretag du behöver ha att göra med. De är sökmotor, socialt nätverk och sköter dessutom alla nätbetalningar. Romanen är lika träigt övertydlig som svensk TV-dramatik, men på sidan 175 får man äntligen ana järngreppet inuti företagets silkesvante. Där börjar en alldeles utmärkt scen …

The Circle mäter och rankar allting. Annonskunderna som huvudpersonen Mae pratar med betygsätter henne. Högsta betyg är 100. Om hon skulle få 98 bör hon höra av sig till kunden och fråga hur hon kan förbättra sitt resultat. (Förlåt, säger en av de första kunderna, jag menade förstås 100.) Bakom företaget finns en idé om perfektion som aldrig ifrågasätts. Man kunde kalla det för den kaliforniska ideologin: allting ska vara ”great”. Hur mår du i dag? Great! Så fort någonting inte är ”great” uppfattas det som ett problem. Värre än så: det uppfattas som ett lösbart problem.

Läs hela artikeln i GP. (Nu fungerar länken.)

Tillägg: Facebook har 1,3 miljarder användare, det vill säga om Facebook var ett land skulle dess befolkning ligga någonstans mellan Indien och Kina. Nu vill Facebook ha …  en egen armé? Nej, men en egen valuta.

Den mängd digitala data som genereras av oss (och om oss) växer dramatiskt. 2009 uppskattade Library of Congress att lika mycket text, bild och ljud som de samlat in under sina första 200 år genererades varje kvart. Ett passagerarplan som Boeing 737 kan generera 240 terabyte data under en flygning – fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år (en terabyte är tusen gigabyte). Det är så mycket data att det börjar likna digitala avgaser.

Har vi inget bra sätt att hitta relevant information i dessa databerg är de i praktiken skräp. Jag har skrivit understreckaren Välkommen till datasopornas planet.

Beräkningarna av hur mycket data som finns lagrat i världen skiljer sig åt, men alla diagram över utvecklingen visar samma sak: de pekar rakt uppåt. Diagram från Vasant Dhars artikel ”Data science and predictions”.

Tycker man att Pussy Riot spelar för dåligt för att duga som punkare har man inte förstått någonting. Deras ilskna textrader kan låta fumliga och amatörmässiga, men när de hamnar i rättssalen och får tillfälle att argumentera befinner de sig i sitt rätta element. Då är det domaren och åklagaren som framstår som bortspelade amatörer. I sina slutanföranden hänvisar de till Solzjenitsyn, Pythagoras, Bibeln, Montaigne och några klassiker till. De är intelligenta, belästa, egensinniga och har en släng av ett närmast rättshaveristiskt självförtroende, som nog är nödvändigt om man ska överleva i en hård omgivning.

Jag recenserar Masha Gessens Ord kan krossa betong i Göteborgs-Posten.

”1900-talets andra hälft var troligen det bästa halvseklet för mänskligheten sedan vi lämnade samlarstadiet”

Lasse Berg fortsätter att vara optimistisk i sin tredje Kalahari-bok. När han efter drygt 40 års resande i Afrika och Asien säger ”titta här, det blir bättre” har det större tyngd än om en ledarskribent skriver samma sak utan att lämna redaktionens åsiktsbubbla. Jag har recenserat Ut ur Kalahari för UNT: Jordens snällaste apa

Joseph Roth gjorde en lång reportageresa i Sovjetunionen 1926 och skrev en serie artiklar där hans känsliga, egensinniga iakttagelseförmåga fick fritt utlopp. Jag fångades av den här texten när jag läste ett urval av hans tidningsartiklar (Ich zeichne das Gesicht der Zeit) och ville översätta den eftersom han beskriver vinter så sällsynt bra. Det var som att bli barn och på nytt upptäcka vad snö gör med en stad. Översättningen har nu publicerats på litteratursajten Dixikon.

Läs den här: Vinter i Leningrad

Vem var författaren Joseph Roth? Se Wikipedia.

Det som gör att jag litar på Yahya Hassan är att det finns så lite provokation i boken. Jag recenserar hans diktsamling i UNT idag.

Vill jag ha en bruksanvisning för hur man läser nyheter kritiskt brukar jag vända mig till den gamle österrikaren Karl Kraus. Kraus var en av 1900-talets elakaste och egensinnigaste skribenter, besatt av att strimla dagstidningar. Hans texter om reklam, språk, massmedier och krig har inte åldrats; det är först om man läser dem idag, tror jag, som man upptäcker hur insiktsfulla och allmängiltiga de är.

Mediekritik har funnits lika länge som det funnits massmedier – och ibland är det den äldsta kritiken som hjälper oss att se skarpast. I en recension från 1846 beskriver Kierkegaard vad som händer när ett massmedium uppstår, klarare än någon annan jag har läst. Massmedier ger upphov till ett slags hägring som man kan kalla ”den allmänna meningen”. Den är inte samma sak som majoritetens åsikt – den är en spökåsikt. Ingen känner sig som en representant för den allmänna meningen, men alla vet var normalnivån ligger och alla förhåller sig till den, gärna lite lagom ironiskt eller avståndstagande. Denna abstraktion har redan blivit mäktigare än en armé, skrev Kierkegaard, men den kan inte ställas till svars för någonting.

När populärfilosofen Alain de Botton kommer med sin The news – a user’s manual har han en hel del att leva upp till. Hur står han sig mot Kraus och Kierkegaard? I förordet skriver han att han vill få vanan att läsa nyheter ”att framstå som något mycket konstigare än den gör för närvarande, ja närmast som något riskfyllt.”

(Forts.)

Jag läste ett par av Milan Kunderas romaner – Varats olidliga lätthet, Skrattets och glömskans bok – på den tiden när man skulle läsa dem, eller något efteråt, men hans böcker hade en bismak av något jag inte blev klok på. Ett buttert, lite passiv-aggressivt positionerande som var svårt att förstå eftersom det han positionerade sig mot förblev osynligt, underförstått. I essäsamlingen Ett möte tror jag att jag hittar en förklaring till den undvikande ton som störde mig i hans romaner.

Jag recenserar Ett möte för UNT.

Varför omslaget till Lars Åke Augustssons intervjubok ser ut som en löpsedel från en kvällstidning förstår jag inte. Visst, Arne Ruth var tidningsmänniska, men de associationer hans namn väcker går snarare till långa, internationellt utblickande kultursidestexter än till löpsedlar av typen känd person talar ut. Och förresten, vadå ”talar ut”? Han har väl aldrig gjort någon hemlighet av vad han står för. Var de så angelägna om att rimma får man väl vara tacksam för att det inte blev ”Arne Ruth och hans stora trut”.

En av de första DN-artiklar som gjorde djupt intryck på mig var den intervju som Ruth och Maciej Zaremba gjorde med den polske dissidenten Adam Michnik (senare redaktör för Gazeta Wyborcza). ”Jag kommer varken från vänster eller höger, utan från cellen vid Rakowieckagatan”, sade Michnik. Därmed visade han att moraliska ställningstaganden kan grundas på andra saker än den svenska debattens höger-vänsterskala: ”Mitt framgångskriterium är inte segern, utan att jag förblir mig själv trogen. Att jag varje gång jag rakar mig skulle kunna se mig själv i spegeln utan större vämjelse.”

Det var 1990. Inte särskilt länge sedan, men den värld där Arne Ruth gjorde karriär tillhör redan det förflutna. DN Boklördag inledde 2014 med rubriken ”Är jag en mindre fin författare om jag skriver snabbt än om jag skriver långsamt?” – en redaktionell idé som bara kan ha kläckts av personer som inte vet något mer om litteratur än att den är ”fin” och för vilka författare inte är något annat än en sorts kändisar vars status rankas efter lite snårigare regler än de vanliga.

Jag recenserar Arne Ruth talar ut i UNT.