Det är klart att det är en förlust att det inte finns någon som han i dag, det tycker jag med. Jag vill också gå och se den där pjäsen, om det finns biljetter kvar. Men ändå. Det är som om ”Tingsten” har blivit ett varumärke för tyngd, integritet och intellektuellt ansvar – för egenskaper vi känner lust att äga eftersom vi har börjat sakna dem. Som om ett helt gäng skribenter drömmer om att dra på sig kavaj och fluga och – SHAZAM! – förvandlas till TINGSTEN. Det var ju tur att han inte hette Petterson eller något.

(Forts.)

Med sin senaste bok skänker Alexander Bard och Jan Söderqvist världen en ny religion. Synteism är deras fjärde gemensamma bok efter Nätokraterna, Det globala imperiet och Kroppsmaskinerna. Varje tidsålder, skriver de, ”måste ha en egen blind men likafullt relevant tro som grundläggande axiom”. Eftersom de har insett att det ligger till på det viset har de skapat ”en kollektiv andlighet för internetåldern” åt oss: synteismen, en ”ny metafysisk berättelse” där ”dystopismen ersätts av en ny trovärdig utopism”. Jag har inte märkt att världen ropat efter några nya religioner, men Bard och Söderqvist är kanske bara före sin tid.

Boken är inget annat än ett omständligt sätt att säga ”gilla läget”. Det är inget nytt budskap. Om man vill vara diplomatisk är det lika tidlöst som pyramiderna. Det är vad som brukar sägas av personer som identifierar sig själva med läget, och som är övertygade om att det alltid är några andra som får ta på sig en god min och stå för gillandet.

Jag har recenserat Synteism för GP.

John Ajvide Lindqvist är en författare av den kalibern att man genom honom skulle kunna upptäcka något om hurdana vi är. Han är inte bara den storsäljande skräckförfattaren, han är också, tror jag, en av våra främsta sverigeskildrare, möjligen med reservation för att det Sverige där han har sitt hjärta ligger tio eller tjugo år bort. I hans böcker är samhället ingen pliktskyldig bakgrundskuliss: han är suverän på stämningar och atmosfärer. De kommer så nära att man kan känna smaken av dem på nytt. Han beskriver inga normala, representativa Svenssons, han lyckas få Sverige att framträda med sällsynt tydlighet genom sina freaks och udda karaktärer.

Jag recenserar hans senaste bok Himmelstrand för UNT.

Kenan Malik har fått syn på en stor, försummad uppgift: vad ska vi grunda moralen på? När den frågan har ställts – det vill säga när vi har erkänt att vi saknar en någorlunda allmänt accepterad grund utifrån vilken vi kan börja formulera moraliska omdömen – är det svårt att föreställa sig en angelägnare uppgift.

Idag skriver jag en understreckare om hans nya bok The quest for a moral compass.

Om ni inte vet vem Kenan Malik är kan jag bara rekommendera er att läsa honom. Han skriver sällsynt klart, lugnt och skärpt om heta ämnen som invandring, identitet och yttrandefrihet. Dyk ner i artikelarkivet på hans blogg Pandaemonium, där man också kan läsa utdrag ur boken.

För ett par dagar sedan skrev jag i SvD om EU-domstolens misslyckade idé att göra sökmotorerna ansvariga för rätten att bli bortglömd – det vill säga i praktiken Google.

Inte minst bisarrt är att domstolen skriver att man har rätt att begära att sökträffar ska tas bort ”även om själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig”. Det betyder att vi har fått en gråzon mellan vad som är lagligt att publicera och vad en söktjänst är skyldig att radera.

Hela krönikan kan läsas här.

En katt har bara nio liv, men mediemyterna om internet är odödliga. Har du gjort ditt bästa för att vederlägga en av dem är det första du ser nästa dag att den poppar upp, glad och obekymrad som om ingenting hänt, hos en ny skribent – eller rent av hos samma som igår. Det är förstås ingen anledning att ge upp. Det ger mig bara lust att använda nätmyterna som min personliga bultbräda. Vem vet – i likhet med huvudpersonen i Erlend Loes roman Naiv. Super kan jag kanske hamra mig frisk.

En myt jag skulle vilja hamra ner varje gång den visar sig är den där om att nätet ger oss flera röster som ger oss direktkontakt med nyheternas källa. IDen kan till exempel låta så här. I en artikel om dagstidningarnas framtid skrev Anette Novak, tidigare chefredaktör på Norran, nu konsult och föreläsare: ”Likt enväldiga härskare bestämde nyhetsredaktörerna vad i vår värld som var viktigt eller inte. I dag kommer alla åt källorna och vi behöver inte längre förlita oss på någon annans filtrering.” (DN 29/10 2012)

(Forts.)

Glenn Greenwald är journalisten som Edward Snowden valde att läcka sitt material till. I Vagant skriver jag om Greenwalds nyutkomna bok Overvåket om Snowdens avslöjande (på svenska som Storebror ser dig).

Inget i Greenwalds bok antyder att någon på NSA har ägnat en intelligent tanke åt hur man identifierar terrorister innan de har gjort allvar av sina planer. Efter 9/11 har NSA slagit in på det mest naiva spår en underrättelsetjänst skulle kunna välja: Vi måste ha alla data, alla mail, alla telefonsamtal. Istället för att bli bättre på att hitta nålar har de övergått till att samla ihop världens största höstack, i hopp om att nålarna ska vara vänliga nog att följa med av sig själva. Man har tappat nålarna ur fokus och blivit besatt av att samla hö: inte ett enda strå får gå förlorat! Fokuserar man på fel sak bygger man en organisation som snart inte kan annat än att samla in hö. Att den är bäst i världen på det är en klen tröst när den missar nästa lilla nål.

Läs resten i Vagant – och missa inte bilderna som jag tog i Berlin förra sommaren, under en demonstration till stöd för Snowden.

Hur ska journalistiken finansieras när annonsörerna inte längre behöver tidningarna? En möjlig ledtråd: bredbandsbolagens intäkter. Telias kvartalsvinst är lika stor som hela den svenska kulturmarknaden. Annonsörerna har försvunnit, men en ny aktör har tillkommit: distributörerna. Kan de bidra till att finansiera det innehåll de är beroende av – journalistik, text, film, musik och annat som rinner genom deras kablar?

(Publicerad i SvD 10 juni 2014)

_____

Först nu, när dagstidningen håller på att gå sönder, blir det tydligt vilken märklig konstruktion en tidning är. I framtiden kommer äktenskapet mellan reportern och annonsören förmodligen att se lika surrealistiskt ut som mötet mellan ett paraply och en symaskin. Tidningarna har försörjts av annonsörerna, som var beroende av dem för att nå ut till en masspublik. Med internet hade inte annonsörerna något behov av tidningarna längre och den ekonomiska basen för journalistiken försvann.

I det läget behöver journalisten hitta en ny partner (som inte heller kommer att stanna för evigt). Istället för att slåss om en krympande kaka borde vi fråga oss vart de stora pengarna har flyttat. Ett svar är bredbandsleverantörerna. Medan hela världen har frågat sig hur man ska ta betalt för innehåll på nätet verkar vi ha missat att det går alldeles utmärkt att ta betalt för att distribuera innehåll. Kvartalsvinsten för ett enda telekomföretag, Telia Sonera, är lika stor som hela den svenska kulturmarknaden, det vill säga den samlade årliga försäljningen av böcker, dataspel, musik, biobiljetter och annat, skriver Pelle Snickars i den nyutkomna boken Digitalism.

Här borde vi stanna upp och tänka ett ögonblick. Vi betalar alltså redan för innehåll på nätet, men det lustiga är att hela summan tillfaller distributörerna.

(Forts.)

(Publicerad i norska Klassekampen 7 juni 2014. Eftersom artikeln inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.)

En fördomsfull och självbekräftande konflikt har börjat uppstå mellan de nordiska länderna. Först mellan Danmark och Sverige, och sedan något år tillbaka även mellan Sverige och Norge. Ni vet säkert vad jag syftar på. Danskar och norrmän tror att det råder politiskt korrekt åsiktsförtryck i Sverige och svenskar tror att danskar och norrmän är på väg att bli rasister. Det är som om konflikten finns färdig i folks huvuden redan innan det har hänt något, och varje liten debatt, varje liten irritation som uppstår ses omedelbart som en bekräftelse på en större, underliggande fiendskap.

(Forts.)

Turingtestet är uppe i rubrikerna igen. Som Mike Masnick skriver på Techdirt: det stämmer inte att en ”superdator” för första gången klarade Turingtestet. Istället var det media som än en gång misslyckades med att klara källkritikstestet.

Men det verkar också som om testet har missförståtts. Poängen med testet är inte att bevisa att maskinen har fått ett medvetande, poängen är att bortdefiniera frågan om vem som är medveten och vem som inte är det – att lösa alla besvärliga frågor om intelligens, medvetande, människa och maskin med ett elegant alexanderhugg. Jag skrev en understreckare om det för ett par år sedan och det verkar vara läge att länka till den igen: Mannen som avskaffade medvetandet.

Genetikern Craig Venter vill skapa syntetiskt liv – och förbättra de organismer som redan finns. Om vi förstår hur celler fungerar, skriver han, kan vi ”förändra och förbättra dem genom att skriva ny cellprogramvara.” Hur levande celler har klarat sig 3,5 miljarder år utan hjälp av mänskliga förbättringar är en gåta som vetenskapen förhoppningsvis kommer att svara på någon gång.

Jag har recenserat hans bok Liv i ljusets hastighet för GP.

Informationsteknologin har kommit att bli den metafor genom vilken vi förstår biologin. Generna är programvaran, cellen eller kroppen är hårdvaran. Venters bok sitter fullständigt fast i denna metafor, samtidigt som det verkar som om forskarsamhället är på väg att överge den. Ju mer vi lär oss om genetik, desto tydligare blir det att gener, organism och miljö befinner sig i ett ständigt, ömsesidigt påverkande samspel som inte har särskilt stora likheter med förhållandet mellan en dator och dess operativsystem.

Kvinna med tomma ögon som om de var utstansade med hålslag. En riktigt tjärsvart replik i pratbubblan. Så känner man igen Nina Hemmingsson.

Jag recenserar Nina Hemmingssons nya seriealbum Snyggast på festen i UNT.

”Snälla, kan du inte skynda dig lite”, säger en tjej. Och hennes svarthåriga kompis, hon med de utstansade ögonen, svarar: ”Kan och kan, problemet är att om jag rör mig snabbare kan jag luras att tro att jag lever. Och vore detta ett liv så skulle det vara minst sagt jäkligt deprimerande.”

När jag läste ”Snyggast på festen” funderade jag över varför Hemmingssons teckningar fungerar bättre än många andra serier som vill uppnå samma effekt. Det svar boken ger mig är att svarta serier kräver lika mycket exakthet som när en musiker ska få en levande ton ur sitt instrument eller när en skådespelare hittar det rätta röstläget på scen. Det hon gör kan se grovt ut, men det är ett precisionsarbete.

Putins folk är ett rysslandsreportage som är så färskt att annekteringen av Krim i februari nämns på första sidan. Efter Krim steg förtroendet för Putin till 80 procent. Putin har varit Rysslands populäraste politiker i alla opinionsmätningar sedan han fick makten 1999, skriver Kalle Kniivilä. Han har rest runt i landet för att försöka förstå varför så många ryssar stöder Lill-Stalin. Förlåt, Putin menar jag.

Jag recenserar hans bok Putins folk i UNT.

Läs också Kalle Kniiviläs rysslandsblogg Glasnost.se.

Lasse Berg (han med Kalahari-böckerna) har sagt: ”Det är så kul att ha fel, för då upptäcker man att man kan tänka nytt.” Jag trodde att den svenska tillitsfulla mentaliteten var modern, att den uppstod tillsammans med folkhemmet, men den senaste boken jag läste gav en helt annan bild av vår historia. Read all about it i dagens understreckare: Den svenska tilliten har bestått i tusen år.

Eller läs boken själv: Den svala svenska tilliten.