Idag skriver jag om journalisten och den omättlige resenären Kipling i SvD: Motsatser är Kiplings nerv.

Menade vi allvar med vår uppgörelse med kolonialismen skulle vi minnas slavhandlare som McGarel i stället för diktraden ”the white man’s burden”. Samt: ”komplexa” författare beskrivs med förundran, som en sorts konstiga djur. Komplexitet är väl människans normaltillstånd. Mysteriet är de enkelspåriga författarna.

Kipling är fortfarande kontroversiell (alla artiklar om honom måste säga det). Men som väska duger han! Väskföretaget Kipling skriver på sin hemsida att man har lånat namnet från ”den välkände och bereste författaren”.

Jag recenserar David B.s seriealbum Epileptisk för GP.

”Det finns ett raseri inom mig som jag håller i schack genom att teckna oavbrutet” – så beskriver David B sig själv som barn. Helst ritar han anstormande mongoler. ”Jag har tillräckligt med ursinne i mig för hundratusen krigare.”

När brodern Jean-Christophe är i sjuårsåldern får han svårartad epilepsi med flera anfall om dagen. Sjukdomen tar över familjens tillvaro helt och hållet. Att döma av hur han tecknat dem är föräldrarna stramt normala sextiotalsmänniskor, men när läkare och specialister inte kan erbjuda någon bot börjar de prova japansk alternativmedicin, spiritism och alkemi. Familjen dras in i en malström av svart tusch och ockulta behandlingsmetoder.

Det kan väl inte bara ha varit jag som undrade varför ingen nämnde elefanten i rummet. Det var ju en ganska stor elefant. Den befann sig högst uppe i Kulturhusets överfulla kafé den 10 maj – det vill säga när Roland Paulsen diskuterade arbetslinjen med nationalekonomen Andreas Bergh och författarna Lena Andersson och Elise Karlsson.

(Forts.)

”Hitler ligger väl förmodligen och tuggar mattor nu ett slag igen”, kommenterar hon när Führern inte visade sig under det smått desperata tioårsfirandet av partiets maktövertagande 1943. Astrid Lindgrens krigsdagböcker från åren 1939–45 är skrivna med en blivande författares ivriga intresse för vad som pågår, som om hon törstade efter något att använda sin förmåga till. Några illusioner om vad ett modernt krig innebär har hon inte: sonen Lars ”skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa honom ut i kriget.”

Jag skriver om Astrid Lindgrens krigsdagböcker i UNT.

Egentligen borde vi leva i en lysande tid för satirtecknare. Alla är missnöjda och tror att vi är på väg åt helvete, de politiska motsättningarna blir allt hätskare, krig och konflikter dominerar nyheterna, de sociala orättvisorna växer. Klyftan mellan fattiga och rika är snart lika stor som vid förra sekelskiftet – alltså kunde man vänta sig att vår satir var i nivå med 1910-talets.

För mig är 1900-talets första årtionde satirtecknandets guldålder. Jag har periodvis hetsätit tecknad satir och varje gång jag bläddrar genom böcker med de senaste hundra årens teckningar händer något särskilt när jag passerar de där åren. Där och bara där finns en särskild elektricitet som får håren att vilja resa sig på armarna. En satir som var grafiskt elegant och befriande vass. (För att genast försvaga mitt resonemang lite: visst har det funnits utmärkt satir både förr och senare. Jag skulle vilja nämna Honoré Daumier, David Low under andra världskriget, tidningen MAD under dess bästa år och Robert Crumb.)

I jämförelse med 1910-talets tecknare ter sig den satir som görs idag alldeles för lam. Trots att förutsättningarna borde vara lika goda som för hundra år sedan lyckas vår tids tecknare inte fokusera sin satir till en liknande svetslågeskärpa. Vad beror det på?

(Forts.)

Jag har skrivit om Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand – ett enormt intervjuprojekt som skildrar rysk samtidshistoria från andra världskriget till idag – för den norska kulturtidskriften Vagant.

Nu finns texten på nätet: De ryska rösternas bok.

Illustration: Andreas Töpfer

Pappersläsning kan snart vara lika suspekt som viljan att betala med kontanter istället för kort – och det är inte svårt att föreställa sig en subkultur som föredrar pappersböcker för att de vill flyga under radarn. Jämfört med sociala medier har tryckta texter en mängd begränsningar, men begränsningarna kan snart framstå som deras stora fördel.

Mobiltelefoner, läsplattor och datorer är informationsteknologi i en mycket bokstavlig bemärkelse – teknologi som är till för att samla information om dig. Det märks när man godkänner allt som en gratisapp måste ha tillgång till innan man kan använda den. En tryckt bok frågar inte efter dina vänners mailadresser och skickar inte rapporter om dina läsvanor till okända mottagare.

En annan fördel är att papperstexter inte kan ändras i efterhand. När en tryckt text är spridd befinner den sig utanför all kontroll. Ingen kan gripa in i böckerna i din bokhylla och på avstånd förändra texten på boksidan. Amazon kan däremot redigera texten i redan sålda e-böcker – eller vid behov radera dem från sina kunders läsplattor, eftersom man inte köper en e-bok på samma villkor som en fysisk bok. Praktiskt i många fall – tryckfel kan rättas automatiskt – men det betyder också att vi närmar oss det tillstånd av konstant föränderliga texter som Orwell beskrev i ”1984”. Sanningsministeriet sysslade med att redigera innehållet i dagstidningar och böcker. Utan pålitliga källtexter får vi ett minneslöst samhälle.

Jag skriver om Vakerie Solanas bortglömda pjäs Up your ass, som nu kommit i svensk översättning: Skruvar desperation till smarta repliker (SvD 15 april).

Ifall någon undrar om Solanas är manshatare skulle jag vilja svara retsamt: Nej, hon är amerikan. Hon har den där särskilda, amerikanska förmågan att skruva desperation och bitterhet till erfarna, streetsmarta repliker. En lättkonsumerad stöddighet som är till för att ta plats, men som också är noga med att underhålla sin omgivning, så att folk inte tröttnar och riktar sin uppmärksamhet någon annanstans.

… det jag uppskattar hos Tranströmer är den öppning mot skräck, sorg och osäkerhet som finns i hans dikter. Han befinner sig långt ifrån den fördomsfulla bilden av honom som den skicklige hantverkaren som skriver snäll metaforpoesi om naturen. I en av hans texter sticks en lång, grå båtshake in genom fönstret bland människorna på en nervig och glittrig fest (om jag minns rätt). Det är en av mina favoritrader.

När jag letar efter den där båtshaken hittar jag så mycket annat, alltför mycket annat. Till exempel det här, om hur han blir trött när han kör, lägger sig att sova i sin bil och inte känner igen sig själv när han vaknar.

Simon Stålenhag målar svensk 80-talstristess försedd med robotar, svävande fraktfarkoster och förfallna rester av stora, gåtfulla maskiner. Kombinationen är en fullträff av det där sällsynta slaget som verkar fullständigt självklar efter att den är gjord. Har man växt upp i liknande miljöer under ungefär samma tid är igenkänningen total. Ibland lägger han också till små dinosaurier med fågelpigga ögon. Bilderna har kunnat ses på hans sajt simonstalenhag.se och har väckt stor uppmärksamhet det senaste året, även utanför Sverige (bland annat i tidskriften Wired och på sajterna io9 och The Verge).

I höstas publicerade rollspelsstudion Fria Ligan en bok med hans målningar: Ur varselklotet. Jag skrev om boken för Göteborgs-Posten (25 dec. 2014) – recensionen kan nu läsas på nätet hos GP.

Jag har recenserat Bruno K. Öijers senaste diktsamling Och natten viskade Annabel Lee för Ny Tid.

Öijer började som en poet som fyllde sina dikter med en sorts romantisk rekvisita – spelkort, vinglas, cigaretter, lite som att kliva in i en punkig antikvitetsaffär – men har utvecklats till en poet vars huvudsakliga ämne är sorg. Han är aldrig så bra som när han skriver om sorg och förlust; här är hans precision i nivå med Tomas Tranströmers. Han kan göra metaforer som får en att känna att språket har sträckt på sig och växt en bit: plötsligt blev detta möjligt att säga. Tvivlar man på att det går att tala allvar på modern svenska (jag ska erkänna att jag gör det ibland) behöver man läsa någon av hans senaste diktsamlingar.

Den bangladeshiska författaren Taslima Nasrin kan beskrivas som en feministisk Rushdie. Sedan 1994 lever hon i exil, hotad till döds för sin roman Lajja och för sina åsikter om religion och kvinnors rättigheter. Jag träffade henne när hon besökte Stockholm i höstas och gjorde en intervju som kan läsas i Ordfronts litterära magasin.

Jaron Lanier gör diskussionen om artificiell intelligens lite mindre artificiell och lite mer intelligent: The myth of AI.

Se också Daniel Dennett om samma ämne.

Hur många osanningar är nödvändiga när man dramatiserar en ”true story”? Alex von Tunzelmann om de många felaktigheterna i The imitation game, filmen om Alan Turing.

Och eftersom Turing är aktuell på grund av filmen (han är alltid aktuell) länkar jag till min understreckare om honom: Mannen som avskaffade medvetandet.

Den tyska bokhandelsbranschens prestigefyllda fredspris (tidigare pristagare har bland andra varit Svetlana Aleksijevitj, Liao Yiwu, Orhan Pamuk och Susan Sontag) gick i år till … Jaron Lanier. Ett djärvt och oväntat val!

Lanier är en virtual reality-pionjär som har utvecklats till ett slags cyberdissident, allt mer kritisk till vår tids idéer om internet, digitalisering och artificiell intelligens, idéer som har blivit en underförstådd ideologi. Jag presenterade honom i en understreckare förra året.

Femton miljoner mindre till kulturtidskrifterna är ingen besparing. Det är en svindlande dyr lobotomering. Så mycket av landets intellektuella liv pågår i tidskrifterna – oavsett om man är intresserad av litteratur, musik, film, reportage eller något annat. Kulturtidskriftsstödet är en minimal budgetpost, men på ett sätt är den unik: ingenting annat i statens budget ger lika stor mänsklig utdelning per skattekrona som stödet till landets tänkande, fantiserande, samhällskritiska och experimenterande tidskrifter. Går förslaget att förstöra kulturtidskriftsstödet igenom är det ett av de dummaste beslut som någonsin har fattats i Riksdagshuset. Och ett av de skadligaste.

Inför den massiva kritiken har Kulturutskottets ordförande Per Bill (m) svarat att budgeten ska hållas. Hans påstående att det bland Kulturdepartementets 12,7 miljarder kronor inte går att hitta femton miljoner till tidskrifterna kan bara tolkas som ren illvilja.

Samtidigt kommer spännande nyheter från den krisande tidningsbranschen. Det finns fortfarande pengar – om man är ägare eller styrelseordförande. Journalistförbundets tidskrift Journalisten har listat de tio personer som tjänat mest i branschen de senaste fem åren. Listan toppas av Peter Hjörne, ordförande och huvudägare i Stampen Media Group (Göteborgs-Posten med mera), som 2009–13 tjänade sammanlagt 77.924.551 kronor.

Listan visar något viktigt: att dagstidningarnas allvarligaste kris inte är ekonomisk. Den är intellektuell och moralisk. Tidningsägarna har ingen aning om vad de håller på med. De vet inte längre vad en dagstidning är eller varför den är viktig. Till skillnad från dem vet kulturtidskrifternas medarbetare vad de gör och varför – eftersom de gör något som de är intresserade av. Därför förtjänar de allt stöd.

_____

På Kunstkritikk.se förklarar Horace Engdahl, Sara Danius, Peter Englund och många fler varför kulturtidskrifter är nödvändiga för ett lands intellektuella liv.

Audiatur et altera pars, som det heter. Här är ett argument från motsatt håll: ”Kulturtidskrifter kan fanimig stå för sina egna kostnader”, skriver tre personer från Centerns ungdomsförbund. I sammanhanget kan det väl påpekas att (etablerade) politiska partier får statsstöd i det här landet. Centern fick senast 14 miljoner i partistöd trots att partiet har 1,7 miljarder på banken.

_____

Tillägg

Kulturtidskrifterna klarade sig (för den här gången!). Här är ett exempel på varför kulturtidskrifter är värdefulla: Vagant har översatt och spritt en text som gör mer än bara upprepar de vanliga fraserna om digitaliseringen, en text som försöker komma åt innebörden i det som pågår. (Texten trycktes först i Frankfurter Allgemeine Zeitung, så den som vill kan också se den som ett argument för att dagstidningarna behöver ge plats åt den här sortens essäistiska texter.) Nog med inledande prat, här kommer Neelie Kroes armbånd av Frank Schirrmacher.