Richard Dawkins är uppenbarligen den ende som är sarkastisk på Twitter. Han blir tillfrågad om det så ofta, senast i ”Skavlan”, som om ingen hade stött på något liknande förut. Dawkins talar som idealbilden av en Oxfordprofessor – rörligt, smidigt, beläst och med en ständigt antydd, men sällan infriad humor. Livligheten i hans sätt kontrasterar mot det mekanistiska i hans budskap. För honom är det ingen väsentlig skillnad på dataprogram och levande organismer. Det ger mig lust att säga emot. Men först blir det ett par snälla frågor …

Jag har intervjuat Richard Dawkins för SvD. Läs intervjun här.

En av de saker jag ville fråga honom är om de senaste årens utveckling inom epigenetiken har förändrat hans syn på kroppen som genernas överlevnadsmaskin. Är det – utifrån det vi vet nu – fortfarande relevant att tala om själviska gener? För att förstå en organism räcker det inte med att kunna läsa organismens DNA. Man måste också förstå det reglersystem som styr vilka gener som läses och vilka som inaktiveras – detta kallas epigenetik.

Mer om epigenetik kan man läsa i min understreckare ”Generna och kroppen – vem använder vem?”

Så här kan globalisering också se ut. I mitten av 1770-talet skrev en japansk läkare ett brev till en svensk vetenskapsman på deras gemensamma språk holländska. När jag såg ett foto av brevet stelnade rummet till ett ögonblick, som det gör när världen blir en liten aning större. Vi har varit globala betydligt längre än vi tror. Mottagaren, Carl Peter Thunberg, tilltalades ”Mijn heer” (min herre) – särskilt svårläst är det inte ens idag. (Forts.)

Bilden visar ett poesialbum från ett sovjetiskt fångläger i Mordvinien, inbundet i björknäver. Jag har besökt utställningen ”Samizdat im Gulag” på litteraturhuset i Berlin. För Dixikon har jag skrivit om den handskrivna, ofta hemliga, litteratur som höll folk vid liv i fånglägren.  Artikeln kan läsas här.

Det är som om Stridens skönhet och sorg har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt.

Titelns romantiserande ord ”skönhet” och ”sorg” passar dåligt som beskrivning på det krig vi lär känna. Med två lika klumpiga ord skulle jag kunna säga att det är både banalare och grymmare.

Jag har recenserat Peter Englunds Stridens skönhet och sorg 1916 för UNT. Läs recensionen här.

De som inte tror att identitetspolitik är det bästa svaret på rasism och aggressiv populism hamnar i ett besvärligt tvåfrontskrig. De måste dels argumentera mot identitetspolitik, dels slåss mot rasism och populism.

– Ja, men rasism och populism är också identitetspolitik! Att använda identitetspolitik för att bekämpa rasism eller populism är kontraproduktivt. Då förstärker du bara samma tänkesätt.

Kenan Malik är en av Storbritanniens mest intressanta samhällsdebattörer. Han skriver lugnt, intelligent och principfast om samtidens hetaste frågor, som identitet, multikulturalism och yttrandefrihet. Jag har intervjuat honom för SvD. Läs intervjun här.

Fler texter av Malik hittar man på hans blogg Pandaemonium.

Jag recenserar John Ajvide Lindqvists Rörelsen i SvD.

För mig är John Ajvide Lindqvist inte skräckförfattare utan en sällsynt effektiv Sverigeskildrare. Han konstruerar inga representativa Svenssons, han gör tvärtom: han skriver om udda och avvikande personer. Genom dem får han det här landet att framträda mycket tydligare än det någonsin har gjort i vårt sopberg av påstått samhällsskildrande deckare. Han är suverän på att frammana stämningar och atmosfärer, på att tillverka personer som är bekanta trots att jag aldrig har träffat någon som liknar dem. I hans böcker kan jag känna hur luften smakade på 80- och 90-talen – det är den tiden, inte nuet, som är hans specialitet.

Hans skräck, när den är som bäst, är inga importerade och påklistrade Hollywoodeffekter. Den är ett koncentrat av något som redan finns här, i landskapet och i människorna. Du rundar en kurva på skogsvägen och där kommer Morrisseygrabbarna på sin flakmoped, fullkomligt självklara. Det påminner om när Simon Stålenhag placerar en robot eller något annat gåtfullt maskineri i sina målningar av ett eftermiddagstrist 80-talssverige. Samma bild utan robot hade varit mindre realistisk, inte mer. Med roboten är det på samma sätt som med Ajvide Lindqvists övernaturliga inslag: något som redan fanns i luften har kristalliserats och antagit synlig skepnad.

Den här gången har Ajvide Lindqvist tagit två stora risker. Dels använder han sig själv som huvudperson. Dels skriver han om Palmemordet.

Läs fortsättningen i SvD.

Varje gång tidningsbranschens problem diskuteras brukar någon säga: ”Vore inte mikrobetalningar en bra idé?” Holländska Blendle.com har gjort allvar av idén. Ingen trodde att de skulle överleva, skriver grundaren Alexander Klöpping på sajten Medium.com, men efter ett drygt år är de uppe i 350 000 registrerade användare och har just expanderat till Tyskland.

Genom Blendle kommer man åt betalartiklar utan reklam och utan ytterligare inloggningar. Urvalet omfattar ett nittiotal tyska och holländska tidningar och tidskrifter, inklusive tungviktare som Die Zeit, samt ett par engelskspråkiga storsäljare som The Economist och The Wall Street Journal. Snart ingår också New York Times. Enstaka artiklar kostar mellan 0,15 och 0,89 euro. Är du inte nöjd med en artikel får du till och med pengarna tillbaka.

(Forts.)

2013 skrev jag en lång essä i Vagant om Aleksijevitj och Tiden second hand. Den kan läsas här: De ryska rösternas bok.

”Många skulle vilja få Sovjetunionen tillbaka om det bara fanns tillräckligt med korv”, säger en av hennes hundratals intervjupersoner. Ryssarnas kunskap om Sovjetunionen håller på att blekna bort. På tjugo år har det kollektiva minnet förvandlat en nyckfull diktatur till ett ”då var det minsann ordning och reda”. Sovjetåren blir rent av en källa till stolthet. På den tiden hade vi i alla fall något att känna oss stolta över, säger så många av dem hon talar med. Ständigt denna förbannade stolthet! Stoltheten är alltid tvungen att kompensera så mycket, tills den ensam bär upp en tillvaro som ingen egentligen står ut med. Få böcker har lärt mig lika mycket om kopplingen mellan stolthet och förtryck som Tiden second hand.

För litteratursajten Dixikon (upptäck den om ni inte redan har gjort det!) har jag skrivit två texter om Aleksijevitj och Vitryssland. De kan läsas här och här.

Översättaren Kajsa Öberg Lindsten, som har gjort ett beundransvärt arbete med de fem böcker av Aleksijevitj som kommit på svenska, skriver om henne i GP: Att söka sig till de sanna, exakta orden.

Det mest intressanta med Ulrika Kärnborgs Klickokratin är påståendet att vana internetanvändare har svårt att söka information. Enligt Kärnborg börjar det först nu visa sig vad nätet är: inte ett informationsmedium, utan ett socialt medium. När folk blir vana vid nätet blir de bättre på det som tekniken uppmuntrar dem att göra, nämligen bygga relationer i sociala nätverk, men de blir inte bättre på källkritik eller kunskapssökande.

(Forts.)

Under Sigtuna litteraturfestival intervjuade jag Masha Gessen. Intervjun publicerades i GP lagom till Bokmässan, där hon fick den ungerska delegationen att lämna scenen. Läs intervjun här.

Idag skriver jag i GP om Stefan Zweigs novellsamling Amok. Någon sorts kontakt har uppstått mellan vår tid och Zweigs, som om nerver har funnit varandra och förkortat avståndet, men helt övertygad blir jag inte av Zweigs noveller.

Bakom den här recensionen finns ett sammanträffande av det slag man bara måste ta vara på. En kompis jag inte träffat på länge berättade om en bok som gjorde stort intryck på honom när han var ung. Den innehöll en mening som grep honom omedelbart: ”Ivan Iljitjs liv var enkelt, vardagligt och fasansfullt.”

Det var en fantastisk mening tyckte jag också, och sökte upp boken: Tolstojs Ivan Iljitjs död. Det visade sig att den just har kommit i svensk nyutgåva. Nu har jag skrivit om den för GP.

”Den plats dit ’de’ aldrig når och aldrig skulle kunna nå, som du periodiskt återfinner och där du vistas ensam, det är din plats som du aldrig ska byta bort för en plats i språket, bilden, musiken, samhället. Det är din äga, reserverad för dig, ändå nästan ändlös, platsen för ditt bestånd.”

Om den här lilla boken fick det öde den förtjänade skulle den skjutas in i vår tid som när en kadmiumstav skjuts in i en överhettad kärnreaktor, skriver jag om nyutgåvan av Henri Michaux Vinkelben. Recension i SvD.

Det var märkligt att skriva om en författare som jag upptäckte för mer än tjugo år sedan och som har varit en del av mina tankar sedan dess, som jag har läst, återvänt till och tröttnat på, som har varit där även när jag har låtit hans böcker ligga i träda, mer en kroppsdel än en författare …

Passa också på att göra ett besök hos förläggaren och översättaren Roger Fjellström, som ensam har gjort mer än någon annan för att introducera Michaux i Sverige.

Lars Jakobson skriver kompakt och informationsmättat. En Stephen King hade behövt 600 sidor för den här berättelsen och en Knausgård förmodligen 600 biljoner sidor (varje fotsteg måste med); Jakobson nöjer sig med 153. Det är som att äntligen möta en vuxen i ett bibliotek fullt av tonåringar.

Jag har recenserat Jakobsons nya roman De odödliga för GP.

Det är förresten ingen slump att hans senaste böcker har formgivits i samma stil som den gamla Forum-serien. Söker man på Erik Ellegaard Frederiksen, som formgav Forumbiblioteket 1960, hittar man en artikel av … Lars Jakobson.