Varje gång tidningsbranschens problem diskuteras brukar någon säga: ”Vore inte mikrobetalningar en bra idé?” Holländska Blendle.com har gjort allvar av idén. Ingen trodde att de skulle överleva, skriver grundaren Alexander Klöpping på sajten Medium.com, men efter ett drygt år är de uppe i 350 000 registrerade användare och har just expanderat till Tyskland.

Genom Blendle kommer man åt betalartiklar utan reklam och utan ytterligare inloggningar. Urvalet omfattar ett nittiotal tyska och holländska tidningar och tidskrifter, inklusive tungviktare som Die Zeit, samt ett par engelskspråkiga storsäljare som The Economist och The Wall Street Journal. Snart ingår också New York Times. Enstaka artiklar kostar mellan 0,15 och 0,89 euro. Är du inte nöjd med en artikel får du till och med pengarna tillbaka.

(Forts.)

2013 skrev jag en lång essä i Vagant om Aleksijevitj och Tiden second hand. Den kan läsas här: De ryska rösternas bok.

”Många skulle vilja få Sovjetunionen tillbaka om det bara fanns tillräckligt med korv”, säger en av hennes hundratals intervjupersoner. Ryssarnas kunskap om Sovjetunionen håller på att blekna bort. På tjugo år har det kollektiva minnet förvandlat en nyckfull diktatur till ett ”då var det minsann ordning och reda”. Sovjetåren blir rent av en källa till stolthet. På den tiden hade vi i alla fall något att känna oss stolta över, säger så många av dem hon talar med. Ständigt denna förbannade stolthet! Stoltheten är alltid tvungen att kompensera så mycket, tills den ensam bär upp en tillvaro som ingen egentligen står ut med. Få böcker har lärt mig lika mycket om kopplingen mellan stolthet och förtryck som Tiden second hand.

För litteratursajten Dixikon (upptäck den om ni inte redan har gjort det!) har jag skrivit två texter om Aleksijevitj och Vitryssland. De kan läsas här och här.

Översättaren Kajsa Öberg Lindsten, som har gjort ett beundransvärt arbete med de fem böcker av Aleksijevitj som kommit på svenska, skriver om henne i GP: Att söka sig till de sanna, exakta orden.

Det mest intressanta med Ulrika Kärnborgs Klickokratin är påståendet att vana internetanvändare har svårt att söka information. Enligt Kärnborg börjar det först nu visa sig vad nätet är: inte ett informationsmedium, utan ett socialt medium. När folk blir vana vid nätet blir de bättre på det som tekniken uppmuntrar dem att göra, nämligen bygga relationer i sociala nätverk, men de blir inte bättre på källkritik eller kunskapssökande.

(Forts.)

Under Sigtuna litteraturfestival intervjuade jag Masha Gessen. Intervjun publicerades i GP lagom till Bokmässan, där hon fick den ungerska delegationen att lämna scenen. Läs intervjun här.

Idag skriver jag i GP om Stefan Zweigs novellsamling Amok. Någon sorts kontakt har uppstått mellan vår tid och Zweigs, som om nerver har funnit varandra och förkortat avståndet, men helt övertygad blir jag inte av Zweigs noveller.

Bakom den här recensionen finns ett sammanträffande av det slag man bara måste ta vara på. En kompis jag inte träffat på länge berättade om en bok som gjorde stort intryck på honom när han var ung. Den innehöll en mening som grep honom omedelbart: ”Ivan Iljitjs liv var enkelt, vardagligt och fasansfullt.”

Det var en fantastisk mening tyckte jag också, och sökte upp boken: Tolstojs Ivan Iljitjs död. Det visade sig att den just har kommit i svensk nyutgåva. Nu har jag skrivit om den för GP.

”Den plats dit ’de’ aldrig når och aldrig skulle kunna nå, som du periodiskt återfinner och där du vistas ensam, det är din plats som du aldrig ska byta bort för en plats i språket, bilden, musiken, samhället. Det är din äga, reserverad för dig, ändå nästan ändlös, platsen för ditt bestånd.”

Om den här lilla boken fick det öde den förtjänade skulle den skjutas in i vår tid som när en kadmiumstav skjuts in i en överhettad kärnreaktor, skriver jag om nyutgåvan av Henri Michaux Vinkelben. Recension i SvD.

Det var märkligt att skriva om en författare som jag upptäckte för mer än tjugo år sedan och som har varit en del av mina tankar sedan dess, som jag har läst, återvänt till och tröttnat på, som har varit där även när jag har låtit hans böcker ligga i träda, mer en kroppsdel än en författare …

Passa också på att göra ett besök hos förläggaren och översättaren Roger Fjellström, som ensam har gjort mer än någon annan för att introducera Michaux i Sverige.

Lars Jakobson skriver kompakt och informationsmättat. En Stephen King hade behövt 600 sidor för den här berättelsen och en Knausgård förmodligen 600 biljoner sidor (varje fotsteg måste med); Jakobson nöjer sig med 153. Det är som att äntligen möta en vuxen i ett bibliotek fullt av tonåringar.

Jag har recenserat Jakobsons nya roman De odödliga för GP.

Det är förresten ingen slump att hans senaste böcker har formgivits i samma stil som den gamla Forum-serien. Söker man på Erik Ellegaard Frederiksen, som formgav Forumbiblioteket 1960, hittar man en artikel av … Lars Jakobson.

Idag skriver jag om journalisten och den omättlige resenären Kipling i SvD: Motsatser är Kiplings nerv.

Menade vi allvar med vår uppgörelse med kolonialismen skulle vi minnas slavhandlare som McGarel i stället för diktraden ”the white man’s burden”. Samt: ”komplexa” författare beskrivs med förundran, som en sorts konstiga djur. Komplexitet är väl människans normaltillstånd. Mysteriet är de enkelspåriga författarna.

Kipling är fortfarande kontroversiell (alla artiklar om honom måste säga det). Men som väska duger han! Väskföretaget Kipling skriver på sin hemsida att man har lånat namnet från ”den välkände och bereste författaren”.

Jag recenserar David B.s seriealbum Epileptisk för GP.

”Det finns ett raseri inom mig som jag håller i schack genom att teckna oavbrutet” – så beskriver David B sig själv som barn. Helst ritar han anstormande mongoler. ”Jag har tillräckligt med ursinne i mig för hundratusen krigare.”

När brodern Jean-Christophe är i sjuårsåldern får han svårartad epilepsi med flera anfall om dagen. Sjukdomen tar över familjens tillvaro helt och hållet. Att döma av hur han tecknat dem är föräldrarna stramt normala sextiotalsmänniskor, men när läkare och specialister inte kan erbjuda någon bot börjar de prova japansk alternativmedicin, spiritism och alkemi. Familjen dras in i en malström av svart tusch och ockulta behandlingsmetoder.

Det kan väl inte bara ha varit jag som undrade varför ingen nämnde elefanten i rummet. Det var ju en ganska stor elefant. Den befann sig högst uppe i Kulturhusets överfulla kafé den 10 maj – det vill säga när Roland Paulsen diskuterade arbetslinjen med nationalekonomen Andreas Bergh och författarna Lena Andersson och Elise Karlsson.

(Forts.)

”Hitler ligger väl förmodligen och tuggar mattor nu ett slag igen”, kommenterar hon när Führern inte visade sig under det smått desperata tioårsfirandet av partiets maktövertagande 1943. Astrid Lindgrens krigsdagböcker från åren 1939–45 är skrivna med en blivande författares ivriga intresse för vad som pågår, som om hon törstade efter något att använda sin förmåga till. Några illusioner om vad ett modernt krig innebär har hon inte: sonen Lars ”skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa honom ut i kriget.”

Jag skriver om Astrid Lindgrens krigsdagböcker i UNT.

Egentligen borde vi leva i en lysande tid för satirtecknare. Alla är missnöjda och tror att vi är på väg åt helvete, de politiska motsättningarna blir allt hätskare, krig och konflikter dominerar nyheterna, de sociala orättvisorna växer. Klyftan mellan fattiga och rika är snart lika stor som vid förra sekelskiftet – alltså kunde man vänta sig att vår satir var i nivå med 1910-talets.

För mig är 1900-talets första årtionde satirtecknandets guldålder. Jag har periodvis hetsätit tecknad satir och varje gång jag bläddrar genom böcker med de senaste hundra årens teckningar händer något särskilt när jag passerar de där åren. Där och bara där finns en särskild elektricitet som får håren att vilja resa sig på armarna. En satir som var grafiskt elegant och befriande vass. (För att genast försvaga mitt resonemang lite: visst har det funnits utmärkt satir både förr och senare. Jag skulle vilja nämna Honoré Daumier, David Low under andra världskriget, tidningen MAD under dess bästa år och Robert Crumb.)

I jämförelse med 1910-talets tecknare ter sig den satir som görs idag alldeles för lam. Trots att förutsättningarna borde vara lika goda som för hundra år sedan lyckas vår tids tecknare inte fokusera sin satir till en liknande svetslågeskärpa. Vad beror det på?

(Forts.)

Jag har skrivit om Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand – ett enormt intervjuprojekt som skildrar rysk samtidshistoria från andra världskriget till idag – för den norska kulturtidskriften Vagant.

Nu finns texten på nätet: De ryska rösternas bok.

Illustration: Andreas Töpfer