Om du bara ska komma ihåg en enda sak av det du hittar på nätet idag, se till att det blir de här fyra orden: text är inte information.

Om text inte är information, vad är den då? Text är ett verktyg att tänka med. I det påstått barnvänliga Sverige är vi i full färd med att beröva nästa generations elever detta viktiga verktyg, samtidigt som vi med andra handen överlämnar ett berg av olösta samhällsproblem till dem, från kriminalitet till klimat.

”En historielärarkollega på en annan skola ville beställa läroböcker för åk 7 till sina gymnasieelever”, berättar läraren Filippa Mannerheim på Twitter (31/10 2022). ”De förstod inte texten i läroboken för gymnasieelever. Rektorn tyckte att läraren skulle ’anpassa’ undervisningen genom att visa film istället.”

Tror man att text är ”information” tror man snart också att det inte spelar någon roll i vilken form informationen förpackas. Det spelar ingen roll om man tar del av informationen som ljudbok eller youtube-klipp. Därför har vi fått absurditeter som ”lyssneläsning”: när elever inte längre klarar av att läsa går det lika bra om de lyssnar – vad som helst duger för att kunna godkänna dem, så att skolan inte förlorar sin skolpeng. Tror man på ”lyssneläsning” kan man lika gärna påstå att barn kan läsa med stjärten.

Av samma skäl är en bok inte ”information”. Den är ett verktyg för att forma och träna tänkandet. Den är teknologi av ett mycket sofistikerat slag – men det är risk att vi inte förstår hur avancerad den är, eftersom den inte går på batterier.

För Kvartal har jag skrivit artikeln Text är inte information.

Har ni märkt att det finns en lögn – eller, om jag ska vara lite mer diplomatisk, en miss­uppfattning – om vad skönlitteratur är? Den ser ut så här: en författare är en person som sätter på sig lösnäsa och peruk innan hon skriver om sig själv. Aase Bergs försvar för autofiktionen (DN 23/3) kommer att låta fullt rimligt så länge man sitter fast i denna missuppfattning.

”Varför räknas det som seriösare att fiktionalisera erfarenhet än att försöka göra den så autentisk som möjligt?” undrar Berg. På den frågan finns ett mycket enkelt svar, som missuppfattningen hindrar oss från att se: det finns inga garantier för att jag är autentisk bara för att jag skriver om mitt eget liv. En av skön­litteraturens vackra paradoxer är att jag blir mest autentisk när jag äntligen glömmer mig själv.

Jag frestas ge mig in i debatten om autofiktion med en artikel i SvD idag.

Vad blir kvar av en litteraturdebatt som undviker alla svåra och meningsfulla frågor? Det gamla vanliga: en debatt om status. Det är orättvist att ett par tusen års världslitteratur anses vara finare än ett gäng välanpassade stockholmare – tycker människor som inte har förstått något annat om världslitteraturen än att den anses vara fin. Status är ett oupphörligt fascinerande ämne för den typ av skribenter som fortfarande befinner sig på skolgården. Därför kan vi se att varje konflikt som den debatterande klassen sätter klorna i snabbt förvandlas till en konflikt om status. Både läsarna och författarna förtjänar bättre.
.
Uppdatering:
Aase Berg svarar i DN 15 april 2024: Det är inte Ulf Lundells hudvårdsrutin som är problemet.

Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov.

Barackerna i Gulag saknade termometrar, men erfarna fångar kunde ändå avgöra hur kallt det var. ”Om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader; om det låter när man andas och man blir andfådd – femtio grader. Under femtiofem grader – då fryser loskorna i luften”, berättar Sjalamov i Genom snön.

För den norska kulturtidskriften Vagant har jag skrivit en essä om den ryske lägerförfattaren Sjalamov.

Om du vill ha ett botemedel mot Churchills påstående om Ryssland – ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma” – kan du läsa exilförfattaren Michail Sjisjkin. Genom fånglägren blir Ryssland begripligt, förklarar han i sin bok Krig eller fred (Fri tanke 2023; översättning Ebba Högström). Från Gulag kommer vardagslivets slang och attityder, det utbredda människoföraktet, en tillvaro där rättslösheten är normaltillstånd, och ett trauma som fortplantar sig i generationer. I de flesta familjer finns någon som har varit lägerfånge, eller vakt. Och om du vill förstå Gulag är Sjalamov din bästa vägvisare.

(Forts.)

Den som besöker Amazon befinner sig inte längre i kapitalismen, menar Yanis Varoufakis. ”Trots allt köpande och säljande som pågår där har du trätt in på ett område som inte kan betraktas som en marknad.” Om det inte är en marknad, vad är det då?

Du har lämnat marknaden och återvänt till medeltiden. Internet skulle ge oss frihet och decentralisering, sades det, men de globala monopolföretag som har växt fram tack vare nätet påminner mest om feodala imperier, skriver Varoufakis. Han nämner Facebook, Google och Apple samt de kinesiska företagsjättarna Tencent och Alibaba. Folk som kör taxi åt Uber eller levererar mat åt Foodora är livegna bönder på någon annans mark.

Varoufakis är professor i ekonomi vid Atens universitet; 2015 var han Greklands finansminister. Jag presenterar Technofeudalism i en understreckare i SvD.

_____

Det märkliga med världsekonomin är att det är så svårt att förstå sig på den (och här blir jag lite skeptisk mot Varoufakis, eftersom han skriver som om ekonomin var fullständigt genomskinlig för honom). Människan har gjort sig beroende av ett pyramidspel som är så komplext och så oöverskådligt att hon själv inte begriper det. Ett system som ingen förstår blir med nödvändighet mycket instabilt. Sandslottet rasar ibland, och ett litet ras drar lätt med sig ett större, men när det uppstår en kris är experterna inte ens överens om staten bör spara sig ur den eller tvärtom öka de offentliga utgifterna.

Föreställ er att läkarvetenskapen befann sig på samma nivå – det skulle vara som att gå till doktorn innan William Harvey hade förklarat hur blodomloppet fungerade (1628). Skulle du vilja köpa biljett om piloten sade att han inte visste vad som höll flygplanet uppe, men att det för det mesta svängde åt vänster när han styrde åt vänster? Sådana piloter finns. Jag har träffat en av dem: han var min personliga bankman.

Författaren Daria Serenko dömdes till två veckor i ryskt häkte för att hon under det senaste valet delade Navalnyjs råd om hur man ska rösta taktiskt för att få bort Putins kandidater. I Jag önskar mitt hem aska har hon samlat sina anteckningar om fängelsevistelsen, om kriget och om det Ryssland som hon bestämmer sig för att lämna.

Jag recenserar boken i SvD idag.

I fångenskap, skriver Serenko, ”famlar man efter grunden som ens personlighet är uppförd på och i den grunden hittar man för länge sedan begravda budskap från det förflutna till framtiden”. Hon ”kämpar för att hålla tillbaka mina banala och osunda känslor”.

Samma mod och samma självrannsakan hörde jag när exilförfattarna Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina nyligen besökte Stockholm. Kostiutjenko, som överlevt en förgiftning, och Kutjina, som fötts med cerebral pares, frågade sig på vilket sätt de själva har bidragit till det nuvarande läget i Ryssland, som enligt dem har blivit en fascistisk stat. Jämför med hur det brukar låta när deras svenska eller amerikanska motsvarigheter skriver om Trumpväljare och sverigedemokrater: fascisterna, det är de andra, de som inte hör hemma i vårt land.

Serenko kan inte göra någon skarp och bekväm åtskillnad mellan sig själv och de krigshetsande ryssarna. Det är hennes stora dilemma, men det är också vad som räddar henne. I dikten ”Snutens dotter” berättar hon om en kvinna som deltar i hbtqi-demonstrationer, medveten om att det repressiva Ryssland alltid förblir en del av henne själv, på grund av historia och familjeband.

Vår tids ryska dissidenter ser inte ut som Solzjenitsyn, utan som Kostiutjenko, Serenko och Pussy Riot. Om vi nöjer oss med att hylla dem utan att fråga vad som skiljer dem från oss och vad vi kan lära av dem, då har vi inte tagit dem på allvar.

_____

Bonusläsning: Jana Kutjinas Jag börjar med mig själv, om hennes erfarenheter som handikappad i Ryssland, kan läsas gratis hos förlaget Ariel.

En bok av det här slaget handlar främst om stress. Först behöver du jobba hårdare än alla andra för att du befinner dig i underläge och vill att ditt företag ska växa; sedan måste du jobba lika hårt för att du befinner dig i överläge.

I Den stora kreditfesten berättar Jonas Malmborg historien om kreditföretaget Klarna. Det grundades 2005 av tre vänner från Handelshögskolan – Sebastian Siemiatkowski, Niklas Adalberth och Victor Jacobsson. Fanns det något ögonblick på vägen när de kunde säga samma sak som Faust i Goethes pjäs: här vill jag stanna, i det här ögonblicket är jag lycklig?

Jag har recenserat Den stora kreditfesten för SvD.

Hos Malmborg får läsaren möta en generation av begåvade programmerare. Det dataintresse som började som en ensam hobby kunde plötsligt lyfta dem till välavlönade positioner – på Klarna, Skype, Spotify eller bland spelföretagen. För min del misstänker jag att databegåvningarna var folkhemmets avskedspresent till svensk industri. De kom från ett stabilt samhälle med någorlunda välfungerande skola, men vilka företag kommer att startas av nästa generation, som växer upp med betydligt sämre förutsättningar?

En fördel med att vara skadad är att man får en erfaren blick för skador överhuvudtaget, även sådana som inte är identiska med ens egen. Det som är trasigt ser trasigt ut, även om man förväntas uppfatta det som normalt. Man har blivit lite svårare att lura.

Den amerikanske juristen Greg Lukianoff var på väg upp ur en depression när han märkte att hans universitet var på väg in i en kollektiv sinnesstämning som påminde om det tillstånd han försökte befria sig från – en förvrängd verklighetsuppfattning där inget annat än besvikelser, underlägsenhetskänslor och rädsla räknas, tills man inte längre kan tänka klart. Han tvivlade på att det var rätt metod för att göra universitetet till en tolerantare och rättvisare plats. Tvärtom fick det studenterna att bli ännu mer deprimerade, osäkra och aggressiva, så att de sedan efterfrågade mer av samma behandling – ett exempel på en farsot som säljer in sig själv som botemedel.

Tillsammans med journalisten Rikki Schlott har Lukianoff gett ut The canceling of the American mind; jag skriver om boken – och om fenomenet cancel culture – i dagens understreckare i SvD: Cancel culture – mobbarens bästa vän.

Cancel culture uppstår när man har slutat debattera med (eller ignorera) personer vars åsikter man ogillar. Istället bestämmer man sig för att mobba bort dem ur offentligheten. Deras arbetsgivare ska pressas att ge dem sparken, inbjudningar att föreläsa ska dras tillbaka. Man har gett upp alla förhoppningar om ett rättvisare samhälle och nöjer sig med det mindre målet att inte bli sårad – och det som inte syns kan inte längre såra mig. Ett barn tror kanske att rättvisa och att inte bli sårad är samma sak, men för en vuxen innebär det en riktigt grym sänkning av anspråken. För egen del vill jag tillägga att det är lika viktigt att observera vilka frågor som inte ger upphov till några cancel culture-utbrott. En miljon muslimer som sitter i kinesiska koncentrationsläger eller feminister som är likgiltiga för hedersvåld väcker inga likande reaktioner.

Bakom allt finns en ond cirkel som vi ska förbli omedvetna om. Just för att cancel culture aldrig löser några verkliga sociala orättvisor blir människor ännu mer sårade, desperata och uppretade, vilket leder till ännu hårdare krav på att politiska motståndare ska tystas och försvinna. Därför fungerar cancel culture utmärkt väl ihop med ett samhälle där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. Varje orättvis ordning behöver sina säkerhetsventiler.

Tidskriften Respons har glädjande nog återuppstått. Här är ett urval av de artiklar som jag har skrivit för dem under åren:

.

1. Identitetspolisen och litteraturen

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

2. Riot days med Maria Aljochina

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

3. Jag vantrivs i renheten

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

4. Jordan Peterson: snake oil för själen

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

5. Traditionen och religionen

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen. Inget säger att det måste vara religionens jobb att konservera traditioner. Tvärtom: tar man idén om en gud på allvar riskerar man att stötas ut ur alla traditionella gemenskaper, som filosofen Spinoza, som uteslöts ur sin judiska församling.

6. Haute couture för robotar

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Det tillåtna designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

7. Vad gör de på bokhandeln före midnatt?

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.
(Forts.)

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

(Forts.)

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen.

(Publicerad i tidskriften Respons 1/2019)

(Forts.)

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

(Forts.)