Jag recenserar en ny bok om algoritmer och hittar vissa brister (SvD 28/11 2020).

Tommy Andersson tycker att det är utmärkt att handel med mänskliga organ är förbjuden, men han frågar sig inte varför den information som algoritmerna är beroende av saknar ett motsvarande skydd. När alla data om mitt privatliv har blivit ett rättslöst Klondyke där jag själv inte tjänar en spänn är det en klen tröst att jag inte får lägga ut farmors hornhinnor på Ebay.

Det rätta ordet för vad som pågår just nu är kolonialism. De globala monopolföretag som lever på att mata sina algoritmer med våra personuppgifter befinner sig i samma sinnesstämning som conquistadorerna när de jagade efter guld i Sydamerika. Problemen med denna världsomspännande process nämns inte med ett ord i Algoritmmakaren.

Tommy Anderssons Algoritmmakaren är en bok om tre specifika fall – algoritmer för skolval, för utplacering av flyktingar och för njurtransplantationer. Han avmystifierar teknologin i de fall han har arbetat med, men han kommer aldrig i närheten av de större etiska och mänskliga frågor som väcks när vi överlämnar allt fler beslut åt kommersiella algoritmer.

Det var en text som gav mig rysningar när jag upptäckte den: i en bortglömd artikel i tidskriften Artes förutser Ana Maria Narti att Sverige kan få en  nationalistisk missnöjesrörelse – fem år innan SD bildades.

”De samhällen som vägrar minnas sitt eget förflutna och som hos de unga försöker utplåna de kollektiva minnena och känslan för den egna identiteten” riskerar att upptäcka att det får obehagliga konsekvenser, varnade Narti. ”På lång sikt leder sådana attityder och handlingar till irrationella motreaktioner – nationell fanatism, rasism, häxjakt på syndabockar av alla slag.”

Fem år efter att hon skrev detta grundades Sverigedemokraterna.

Bakgrunden var den här: 1980-talets skoldebatt dominerades av personer som förklarade att bildning, kulturarv och historiekunskaper var högervridet, nationalistiskt avfall. Ju mindre av den bördan, desto bättre människor blir vi. Narti var en av få som sade emot. Det är människor som inte har kunskap om sin historia som blir de verkligt obehagliga nationalisterna, menade hon.

Detta skriver jag om i tidskriften Axess 7/2020: Klassamhällets försvarare.

Dessutom: något märkligt har hänt med synen på kunskap. 1920-talets arbetarrörelse och folkbildare ansåg att kulturarvet var en medborgerlig rättighet, även för dem som inte fötts med kulturellt kapital  – hur landade vi 60 år senare i uppfattningen att underklassen ska skyddas från förtryckande kunskaper? Idag kan man höra personer avfärda folkbildningen med en fnysning: den var ”ett elitprojekt”.

Slussenbygget blev aldrig färdigt. I stället för den klimatkatastrof som alla har förberett sig på inträffar en olycka av ett annat slag: en bortglömd svensk atombomb ”som legat begravd intill Beckholmen som en nationell säkerhetslösning” råkar explodera. Jag tror det är med viss skadeglädje som Carl Johan De Geer beskriver hur den nya Slussen reduceras till skrot.

I Råttornas herre har en liten grupp överlevare stängt in sig i ett bergrum på Södermalm. Deras samhälle kallas Mosebacke republik – vad annat kunde det heta i en bok där De Geers humor och nostalgi väger tyngre än katastrofskildringen?

I SvD 28/10 recenserar jag Carl Johan De Geers Råttornas herre. Är det en ojämn bok? Självklart! Att klaga på det är som att bli besviken för att Staffan Westerberg inte är Dreamworks, Inc. Jan Lööfs teckningar får boken att lyfta ett extra snäpp.

I sin nya bok Med lögnen som vapen beskriver Erik Åsard ett USA där det politiska klimatet har förlorat varje spår av rationalitet. Jag är missnöjd, alltså röstar jag på en uppenbar lögnare som kommer att försämra mitt liv. Antalet privata vapen är hundra gånger fler än arméns, men för familjer som sörjer sina döda är det otänkbart att kräva strängare vapenlagar. En intervjuad man som själv är beroende av sjukvård är samtidigt fanatisk motståndare till Obamacare: ”På inga villkor vill jag att mina skattepengar ska gå till att betala för mexikaner eller välfärdsdrottningar”. Dessa paradoxer försöker Åsard förstå.

Det obehagligaste spåret i Åsards bok handlar om människor som avsiktligt försvårar för andra amerikaner att rösta. Paul Weyrich, en av grundarna till den konservativa tankesmedjan Heritage foundation, var hederlig nog att säga det rakt ut: ”Jag vill inte att alla ska rösta. Vårt inflytande i valet ökar uppriktigt sagt om valdeltagandet sjunker. Vi har ingen moralisk eller annan skyldighet att se till så att våra opponenter röstar.” Republikanerna försöker säkra sitt övertag genom att göra det svårare att rösta i de delstater de kontrollerar, framförallt för fattiga och svarta. Här visar sig den ökande politiska polariseringen från sin fulaste sida, vilket inte bådar gott inför presidentvalet i november.

Jag skriver om boken i dagens understreckare i SvD: Därför kan USA komma att ge Trump fyra år till

De värderingar som har dominerat efter 1945 är sådant som att svag är bättre än stark, öppen bättre än stängd och spontan bättre än auktoritär, skriver R. R. Reno i sin bok Return of the strong gods. Första halvan av 1900-talet var ”a world-historical eruption of evils” som kulminerade i förintelsen. För att förhindra att något liknande upprepas har vi ägnat oss åt ”the relentless pursuit of openness, disenchantment and weakening.” Vad det här har gett oss, menar Reno, är en offentlighet som är upptagen med att göra rätt saker för att besegra Hitler 90 år för sent, vilket gör att den inte är särskilt väl lämpad för att hantera sina egna kriser och problem.

Att grunda ett samhälle enbart på negativa ideal (vad vi är emot, vad vi inte är) håller inte i längden enligt Reno. Vi behöver något mer – med hans ord behöver vi ”starka gudar”. Vilka är ”de starka gudarna”? Reno skyndar sig att förklara att han inte syftar på Tor och de andra asarna i Valhall. ”The strong gods” är ”whatever has the power to inspire love”. Med andra ord allt som kan utgöra grunden till en samhällelig gemenskap, och som andra författare brukar kalla ideologier eller ideal. Familj, nation och sanning är några av Renos egna exempel. Se upp när du personifierar abstrakta begrepp, skulle jag vilja invända. Du vinner ingenting i klarhet, snarare blir det som när Jordan Peterson börjar prata om drakar och häxor. Begreppen kan snart få mer eget liv än du har blåst in i dem. De kan komma tillbaka och bita dig i häcken.

Även om man håller med Reno om att varje samhälle behöver någon sorts ”gudar” eller ideal står man inför ett problem: vi kan inte själva konstruera de gudar vi behöver. Ska vi bli övertygade av dem måste de drabba oss som om de kom utifrån, av egen kraft. Vi kan inte tro på – eller bli räddade av – en kanin som vi drar ur hatten om vi har sett oss själva stoppa in kaninen med vänster hand ett ögonblick tidigare.

Jag skriver om Return of the strong gods i Axess nr 6/2020.

Med inspiration från ett magnifikt raseriutbrott i en av Sven Delblancs romaner (se nedan) försöker jag förstå vem och vad vi lyder i Sverige idag. Det är riktigt illa: ingen alls. Man sneglar efter majoritetens åsikt, beredd att genast anpassa sig efter den. Problemet med det är att majoriteten inte har någon åsikt, för alla andra anpassar sig också!

En offentlighet där majoriteten är den enda auktoriteten blir moralistisk och hyperkänslig, men det har ingenting med åsikterna att göra – tvärtom, den rätta åsikten kan bytas ut på ett ögonblick. Det syntes tydligt för en månad sedan, när invandrarnas kriminalitet plötsligt inte var en känslig fråga längre, och vi fick ett mediaflöde som bestod av klan hela dan. Det är bra att kriminaliteten inte längre är tabu, men de snabba omsvängningarna inger inte förtroende. Vad vi får är en total principlöshet. Vilken åsikt som helst kan överges när som helst.

Det här är det nervösa, rättslösa stämningsläge som brukar kallas svensk konsensus, eftersom det inte innehåller några avvikande åsikter. Det är
ingen konsensus, det är fullt av spänningar, konflikter och rädsla. Det kunde förtjäna ett bättre namn, skriver jag i dagens understreckare i SvD: Faran med att vända kappan efter vinden.

_____

”Svensk konst har alltid tultat i maktens spår, som ett barn efter mäktiga mamma, tjattrande som en ängslig barnunge: tycker du om mig, mamma, tycker du om mig på riktigt, tycker du verkligen … Det gick väl an så länge vi behövdes, Kongl. Majestäts konterfejare, borgerlighetens heminredare … Men makten bryr sig inte om oss i dag, det finns ju bättre medel för propaganda. Lite stipendiesnask ibland, för att trösta en gråtande unge. Vad ska vi göra, vi utstötta barn? Vara inställsamma, driva pappas ideologi in absurdum? Eller gallskrika som bortskämda barn, sparka, slå sönder saker, skrika KUK, FITTA, KNULLA … Inte bryr sig pappa om det. Eller i ditt gebit, litteraturen, att bekänna som ett skuldmedvetet barn … Jag har pinkat i sängen! Supit, horat, älskat en mulåsna, vad du vill! Nå, vem fan bryr sig om det? Svensk konst har aldrig varit vuxen. Nu är den ett övergivet, skrikande barn. Vi längtar efter en sträng fader, som tuktar oss, behöver oss, sätter oss i arbete … Speer, David, Meissonier, affischer, socialrealism, vad som helst, bara inte denna ohyggliga frihet … Lyda vill vi! Men ingen faderlig husbonde tycks behöva våra tjänster. Det är som förgjort.”

Sven Delblanc, ur romanen Grottmannen (1977).

Johan Norberg gillar kreativa, invandrarvänliga storstäder där handel och tolerans frodas, samhällen där ”idéer har sex med varandra”. Det är lätt att dela hans entusiasm för sådana miljöer; svagheten med hans nya bok Öppen/sluten är att det är förbannat tråkigt att ha sex med Norbergs idéer.

Jag gästrecenserar Öppen/sluten i DN: Johan Norberg skriver vinnarnas historia

Kan handel leda till orättvisor och minskad öppenhet? Det är hederligt av Norberg att själv ställa frågan, men observera vad han gör sedan. Han lämnar marknaden och flyr in på ett labb. Fördelen med laboratoriemiljön är att man slipper världshistorien – som det nyss var så viktigt att lära känna. När Norberg uttalar sig om människans natur föredrar han att hämta sina exempel från spelteoretiska experiment, som om han avsiktligt undvek alla kunskaper och slutsatser som skulle kunna genera honom. Det är inte vad jag kallar öppenhet. Den rätta slutsatsen, som experimenten ger honom, lyder så här: ”Det är inte bara så att generösa människor oftare bedriver handel, de som ägnar sig åt handel blir också mer generösa.”

Bonusfråga att grubbla på efter läsningen: Är Google ”öppet” (gratis tjänster tillgängliga för alla) eller ”slutet” (ett globalt monopol som ägnar sig åt massövervakning)?

Allt är postmodernismens fel – och det är Sara Danius och Horace Engdahl som har  släppt in den i vårt land!

Hur kunde vi så snabbt efter den påstått alltupplösande postmodernismen hamna i ett läge där offentligheten behärskas av tron på heliga, medfödda kollektiva identiteter – hudfärg, religion, kön och nationalitet? Här finns något som inte stämmer. Eftersom jag har grubblat över det ville jag läsa Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige.

Problemet med boken är att Lundberg vill göra allt han ogillar till postmodernismens fel – ”queerteori, postkoloniala studier, genusvetenskap, identitetspolitik, intersektionalitet och ekokritik” – och att han skyller postmodernismens intåg på Horace Engdahl och Sara Danius. Följer man vad de har skrivit framstår ingen av dem som någon dogmatisk postmodernist, men tydligen räcker det med att peka på ett par tidningsartiklar för att lägga skulden för postmodernismen på dem.

Trots att jag sympatiserar med Lundbergs ärende blir mitt samlade intryck att han påminner om en man som letar efter bilnycklarna under gatlyktan – för att det är ljusast där. Han har valt att koncentrera sig på två massmedialt kända personer, han har valt Svenska Akademien och Forum, som har fått det kritiska sökarljuset på sig efter de senaste årens skandaler, han har läst ett antal artiklar på DN:s kultursida. Vad som pågick utanför den här ljuskretsen har han inte brytt sig om. Hans orsakssamband övertygar mig inte. Exakt hur går det till när en Hölderlin-kväll på Forum leder till att vi får normkreativa myndigheter?

Min understreckare om När postmodernismen kom till Sverige publicerades i SvD 2 september 2020: Danius, Engdahl och det postmoderna syndafallet.

Jag har intervjuat Thomas Piketty om identitetspolitik, tillväxt, migration – och förresten, var ska jobben komma från? Ungdomsarbetslösheten i Sverige är nu 28 %; i Spanien 40 %.

I Kapitalet och ideologin, den nyutkomna uppföljaren till genombrottsboken Kapitalet i tjugoförsta århundradet, har han samlat data om världens ekonomiska historia från ståndssamhället genom kolonialism och industrialisering fram till idag. Perioden 1914–1980 är det stora undantaget: då upplevde västvärlden en materiell omfördelning som saknar motstycke. Hälsovård, utbildning och rättigheter tog ett språng framåt, finansierat av höjda skatter. Den rikaste procentens andel av nationalförmögenheten föll från 70 till 20 procent utan att tillväxten tog skada; under högskatteperioden förekom ”några av de högsta ekonomiska tillväxttakterna som någonsin har observerats.” Efter 1980 har orättvisorna börjat växa på nytt. Den rikaste procenten har fått en större andel av världens tillväxt än de fattigaste 3,5 miljarderna.

Trots sitt globala perspektiv är Piketty märkbart förtjust i svensk socialdemokrati. Men idag har den europeiska socialdemokratin övergett ”alla verkliga ambitioner att minska ojämlikheten och omfördela välståndet”. Vänstern har blivit ”den utbildade elitens partier”. Väljarna reagerar genom att bli nationalister. Det är ”mycket bekvämt för eliterna att förklara allting genom att stigmatisera den påstådda rasismen hos de mindre gynnade gruppernas medlemmar”, skriver han i Kapitalet och ideologin.

Intervjun publicerades i SvD 4 september 2020: Vänstern är nu till för den utbildade eliten.