Hört talas om den stora författarprotesten 1967? Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Erik Lindegren, Lars Ahlin, Eyvind Johnson, Stig ”Slas” Claesson … sammanlagt ett tjugotal av Sveriges mest kända författare deltog.

Vad protesterade de emot? Försämringen av skolans litteraturundervisning.

Den litteraturhistoria som skolan steg för steg har gjort sig av med är vår bästa inspiration till det kritiska tänkande som alla talar så väl om utan att veta hur de ska nå dit – en inspiration som eleverna berövas. Vill man veta hur ungdomar kan resonera när de har tillgång till sitt kulturarv kan man lyssna till Pussy Riot. Den som tror att de bara är ett gäng punkare i rosa rånarluvor har missförstått dem rejält.

Jag skriver om författarprotesten och det kritiska tänkandet i en krönika i SvD idag.

AI är på väg in i journalistiken – vad innebär det? Francesco Marconi har utvecklat AI för Wall Street Journal, men hans bok Newsmakers innehåller inga lärdomar. Hans föreställning om vad journalistik går ut på är inte särskilt avancerad: han tänker sig journalistik som ett slags processande av råmaterial. Den redaktionella verksamheten beskriver han med orden ”samla, förpacka, distribuera”. Det gör att hans resonemang om automatisering passar bättre för en industri som fyller påsar med kattsand, skriver jag i dagens understreckare i SvD.

En dator tänker inte, lika lite som en spis gör det. Om du suggererar dig själv att tro att det finns en personlighet inuti datorns livlösa kretsar börjar du likna någon som säger ”ugnen ville att jag skulle skruva på gasen”.

Ser vi dataprogram som levande personer kommer AI-teknologin att likna ett foster som väntar på att födas, och vi får givetvis inte vara så elaka att vi önskar oss en abort. I stället borde vi se tekniken för vad den är: en produkt som någon hoppas tjäna pengar på. Diskussionen kring AI handlar om att till varje pris få oss att tro att vi inte kan välja någon annan framtid.

Gamla tiders journalister skrev i blindo, anser Marconi, eftersom de saknade realtidsinformation om vad olika läsargrupper klickade på. De skrev för en tänkt, idealisk läsare som inte fanns – men det är mer sofistikerat än det kan se ut! Genom att behandla läsarna som mogna och upplysta medborgare, som förväntas känna ansvar för samhället som helhet, bidrar journalistiken i någon liten mån till att göra dem till mogna och upplysta medborgare. Bedrivs journalistiken efter andra principer, exempelvis de individuellt utvalda nyheter som Marconi skisserar, kommer den att göra läsarna till något annat än medborgare. De politiska konsekvenserna funderar han inte över.

Walmart är mästare på planering och logistik, vilket har fått dem att växa tills deras omsättning motsvarar halva Sovjets BNP. Kan deras metoder stjälas och användas för att skapa en global rättvis socialism? Frågan kastades fram av litteraturvetaren Frederic Jameson; journalisten Phillips och ekonomen Rozworski har utvecklat den i sin bok Folkrepubliken Walmart, med underrubriken ”Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen”. De är så förälskade i tanken på en centralstyrd ekonomi att de glömmer alla andra värderingar som bör ligga till grund för ett rättvist samhälle: ”Socialismen handlar om logistik, kamrat”.

Tack vare den globala övervakningsteknologin – som med ett finare namn kallas big data eller internet of things – har förhoppningen om det rättvist planerade samhället fått en ny chans. Enligt Ludwig von Mises, en av 1900-talets mest inflytelserika ekonomer, kan socialism aldrig fungera, på grund av den gigantiska mängd data som måste samlas in och bearbetas i en centralt planerad ekonomi. Phillips och Rozworski tror att de kan besegra von Mises med teknikens hjälp.

”Om planering är bättre, varför inte planera allting”, skriver de. Det är ord som borde få läsaren att rysa, oavsett om de sägs av en AI-frälst monopolföretagare i Kalifornien eller en drömmande socialist. Phillips och Rozworski ville skriva en utopi, men råkade ge oss en dystopi. Den kinesiska kommunistkapitalismen är som gjord för att växa ihop med globala monopolföretag tills det inte längre är relevant att skilja på dem.

Jag recenserar Folkrepubliken Walmart i SvD.

Skuldbeläggande, deplattformering och cancel culture uppfanns inte sommaren 2020. Jag skriver om senator Joseph McCarthy i senaste numret av tidskriften Axess. [Inloggning krävs.]

Varför McCarthy och varför just nu? Larry Tye har fått tillgång till material som ingen tidigare har sett. Änkan Jean McCarthy donerade brev, dagböcker och arkiv till Marquette University på villkor att samlingen inte fick öppnas på 50 år. Tyes nya biografi Demagogue bygger på detta material – bland annat protokollen från de utskottsförhör som hölls bakom lyckta dörrar. Protokollen från de slutna förhören, skriver Tye, ”avslöjar i besvärande omfattning att när utskottsdörrarna slog igen tappade McCarthy omdömet i en utsträckning som de flesta amerikaner inte kan föreställa sig”.

Vad blev konsekvenserna? Företag rensade ut anställda med vänstersympatier; uppskattningsvis tio tusen personer förlorade jobbet. Däremot blev ingen av de personer som McCarthy kallade till förhör någonsin dömd. Domstolarna underkände samtliga fall.

Det var inte bara misstänkta kommunister som kunde råka illa ut: fackföreningar, medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsorganisationer befann sig också i skottlinjen. ”Dessa folkrörelser förlorade tio år”, skriver Tye, ”och en emotsedd uppdatering av New Deal som innehöll livräddande förmåner som hälsovård för fattiga och gamla” lades på is. Människor var rädda för att gå i en antirasistisk demonstration och för att ha suspekta böcker i bokhyllan.

Utrikesdepartementet gjorde sig av med sina specialister på Kina och Östasien – ”den skickligaste grupp unga diplomater som jag någonsin har sett i amerikansk utrikestjänst”, enligt en krigskorrespondent från CBS. Att de kunde kinesiska och hade kontakt med alla politiska läger, från Mao till Chiang Kai-shek, gjorde dem till kommunistsympatisörer i McCarthys ögon. Efter att den här generationen av specialister hade rensats bort trasslade USA in sig i två asiatiska krig – Korea och Vietnam.

En parallell till vår tid som Tye aldrig tar upp är likheten mellan mccarthyis­men och de senaste årens starka moraliserande kring sårade känslor. Lusten att skuldbelägga människor, för att sedan ta ifrån dem deras försörjning och stoppa dem från alla offentliga framträdanden, har på nytt börjat växa sig oroan­de stor. Arbetsgivare och universitet är lika snabba att offra sina anställda som på 1950-talet. Här finns en ännu namnlös, ledarlös opinion som tror att den kan mobba sig fram till rättvisa – och som skulle älska en McCarthy. Tills vidare får den nöja sig med många små versioner av honom.

Tail gunner Joe: McCarthy tjänstgjorde som skytt på bombplan i Stilla havet under andra världskriget.

Jag recenserar en ny bok om algoritmer och hittar vissa brister (SvD 28/11 2020).

Tommy Andersson tycker att det är utmärkt att handel med mänskliga organ är förbjuden, men han frågar sig inte varför den information som algoritmerna är beroende av saknar ett motsvarande skydd. När alla data om mitt privatliv har blivit ett rättslöst Klondyke där jag själv inte tjänar en spänn är det en klen tröst att jag inte får lägga ut farmors hornhinnor på Ebay.

Det rätta ordet för vad som pågår just nu är kolonialism. De globala monopolföretag som lever på att mata sina algoritmer med våra personuppgifter befinner sig i samma sinnesstämning som conquistadorerna när de jagade efter guld i Sydamerika. Problemen med denna världsomspännande process nämns inte med ett ord i Algoritmmakaren.

Tommy Anderssons Algoritmmakaren är en bok om tre specifika fall – algoritmer för skolval, för utplacering av flyktingar och för njurtransplantationer. Han avmystifierar teknologin i de fall han har arbetat med, men han kommer aldrig i närheten av de större etiska och mänskliga frågor som väcks när vi överlämnar allt fler beslut åt kommersiella algoritmer.

Det var en text som gav mig rysningar när jag upptäckte den: i en bortglömd artikel i tidskriften Artes förutser Ana Maria Narti att Sverige kan få en  nationalistisk missnöjesrörelse – fem år innan SD bildades.

”De samhällen som vägrar minnas sitt eget förflutna och som hos de unga försöker utplåna de kollektiva minnena och känslan för den egna identiteten” riskerar att upptäcka att det får obehagliga konsekvenser, varnade Narti. ”På lång sikt leder sådana attityder och handlingar till irrationella motreaktioner – nationell fanatism, rasism, häxjakt på syndabockar av alla slag.”

Fem år efter att hon skrev detta grundades Sverigedemokraterna.

Bakgrunden var den här: 1980-talets skoldebatt dominerades av personer som förklarade att bildning, kulturarv och historiekunskaper var högervridet, nationalistiskt avfall. Ju mindre av den bördan, desto bättre människor blir vi. Narti var en av få som sade emot. Det är människor som inte har kunskap om sin historia som blir de verkligt obehagliga nationalisterna, menade hon.

Detta skriver jag om i tidskriften Axess 7/2020: Klassamhällets försvarare.

Dessutom: något märkligt har hänt med synen på kunskap. 1920-talets arbetarrörelse och folkbildare ansåg att kulturarvet var en medborgerlig rättighet, även för dem som inte fötts med kulturellt kapital  – hur landade vi 60 år senare i uppfattningen att underklassen ska skyddas från förtryckande kunskaper? Idag kan man höra personer avfärda folkbildningen med en fnysning: den var ”ett elitprojekt”.

Slussenbygget blev aldrig färdigt. I stället för den klimatkatastrof som alla har förberett sig på inträffar en olycka av ett annat slag: en bortglömd svensk atombomb ”som legat begravd intill Beckholmen som en nationell säkerhetslösning” råkar explodera. Jag tror det är med viss skadeglädje som Carl Johan De Geer beskriver hur den nya Slussen reduceras till skrot.

I Råttornas herre har en liten grupp överlevare stängt in sig i ett bergrum på Södermalm. Deras samhälle kallas Mosebacke republik – vad annat kunde det heta i en bok där De Geers humor och nostalgi väger tyngre än katastrofskildringen?

I SvD 28/10 recenserar jag Carl Johan De Geers Råttornas herre. Är det en ojämn bok? Självklart! Att klaga på det är som att bli besviken för att Staffan Westerberg inte är Dreamworks, Inc. Jan Lööfs teckningar får boken att lyfta ett extra snäpp.

I sin nya bok Med lögnen som vapen beskriver Erik Åsard ett USA där det politiska klimatet har förlorat varje spår av rationalitet. Jag är missnöjd, alltså röstar jag på en uppenbar lögnare som kommer att försämra mitt liv. Antalet privata vapen är hundra gånger fler än arméns, men för familjer som sörjer sina döda är det otänkbart att kräva strängare vapenlagar. En intervjuad man som själv är beroende av sjukvård är samtidigt fanatisk motståndare till Obamacare: ”På inga villkor vill jag att mina skattepengar ska gå till att betala för mexikaner eller välfärdsdrottningar”. Dessa paradoxer försöker Åsard förstå.

Det obehagligaste spåret i Åsards bok handlar om människor som avsiktligt försvårar för andra amerikaner att rösta. Paul Weyrich, en av grundarna till den konservativa tankesmedjan Heritage foundation, var hederlig nog att säga det rakt ut: ”Jag vill inte att alla ska rösta. Vårt inflytande i valet ökar uppriktigt sagt om valdeltagandet sjunker. Vi har ingen moralisk eller annan skyldighet att se till så att våra opponenter röstar.” Republikanerna försöker säkra sitt övertag genom att göra det svårare att rösta i de delstater de kontrollerar, framförallt för fattiga och svarta. Här visar sig den ökande politiska polariseringen från sin fulaste sida, vilket inte bådar gott inför presidentvalet i november.

Jag skriver om boken i dagens understreckare i SvD: Därför kan USA komma att ge Trump fyra år till

De värderingar som har dominerat efter 1945 är sådant som att svag är bättre än stark, öppen bättre än stängd och spontan bättre än auktoritär, skriver R. R. Reno i sin bok Return of the strong gods. Första halvan av 1900-talet var ”a world-historical eruption of evils” som kulminerade i förintelsen. För att förhindra att något liknande upprepas har vi ägnat oss åt ”the relentless pursuit of openness, disenchantment and weakening.” Vad det här har gett oss, menar Reno, är en offentlighet som är upptagen med att göra rätt saker för att besegra Hitler 90 år för sent, vilket gör att den inte är särskilt väl lämpad för att hantera sina egna kriser och problem.

Att grunda ett samhälle enbart på negativa ideal (vad vi är emot, vad vi inte är) håller inte i längden enligt Reno. Vi behöver något mer – med hans ord behöver vi ”starka gudar”. Vilka är ”de starka gudarna”? Reno skyndar sig att förklara att han inte syftar på Tor och de andra asarna i Valhall. ”The strong gods” är ”whatever has the power to inspire love”. Med andra ord allt som kan utgöra grunden till en samhällelig gemenskap, och som andra författare brukar kalla ideologier eller ideal. Familj, nation och sanning är några av Renos egna exempel. Se upp när du personifierar abstrakta begrepp, skulle jag vilja invända. Du vinner ingenting i klarhet, snarare blir det som när Jordan Peterson börjar prata om drakar och häxor. Begreppen kan snart få mer eget liv än du har blåst in i dem. De kan komma tillbaka och bita dig i häcken.

Även om man håller med Reno om att varje samhälle behöver någon sorts ”gudar” eller ideal står man inför ett problem: vi kan inte själva konstruera de gudar vi behöver. Ska vi bli övertygade av dem måste de drabba oss som om de kom utifrån, av egen kraft. Vi kan inte tro på – eller bli räddade av – en kanin som vi drar ur hatten om vi har sett oss själva stoppa in kaninen med vänster hand ett ögonblick tidigare.

Jag skriver om Return of the strong gods i Axess nr 6/2020.