Europa har präglats av kristendomen på ett helt annat sätt än vi tror, menar Joseph Henrich, professor i evolutionsbiologi vid Harvard. Från 400-talet och framåt bröt kyrkan ner klansamhället och gjorde européerna till individualister. Allt som sedan hände följer av det: vetenskap, rättsväsende, demokrati och så småningom sekularisering …
.
Henrichs 680-sidiga bok The weirdest people in the world är en fascinerande genomgång av mänskligt beteende överallt på planeten, från Nya Guinea till Europa, den underligaste kontinenten av alla. Hans poäng är inte att européer är bättre än andra, men han vill förklara varför Europas utveckling kom att skilja sig så mycket från andra samhällen. Förklaringen, menar han, ligger i kyrkans regler för äktenskap, som avskaffade klansamhällets traditioner. När man beskriver Europas historia brukar man hänvisa till renässansen, reformationen och upplysningen, men när de inträffar har Europa varit inne på en avvikande kurs i över tusen år. ”Om du inte visste att våra religioner, äktenskap och familjer är så konstiga är det dags att spänna fast säkerhetsbältet”, skriver Henrich. Ett utdrag ur boken kan läsas här.
Ted Chiang är inte ute efter att lösa några moraliska problem. Det som intresserar honom är hur många olika moraliska och mänskliga komplikationer han kan utvinna ur den grundidé han utgår från.
Bonusläsning: Ted Chiang om artificiell intelligens. Tro inte att vi kan skapa ”människovänlig AI” i en värld där vi inte ens lyckas skapa människovänliga företag, skriver han.
DeLillo har förmågan att få det lilla verbet ”talar” att låta fullständigt främmande, som om det beskrev en aktivitet som aldrig förut har förekommit i litteraturen. Människornas repliker står varken i förbindelse med något inre eller med något yttre. Orden betyder lika lite som när de står i en ordbok, innan de har tagits i bruk av levande människor.
Om du undrar vad människor säger till varandra när alla skärmar slocknar har DeLillo skrivit boken för dig. Samhällskollapser har blivit en svår genre – kollapsen är en saga vi redan har berättat för ofta, tills den inte betyder mer än ett rituellt upprepat matlagningsprogram. Den större frågan är varför DeLillo har behövt iscensätta en kollaps. Hans människor pratar nämligen lika konstigt före katastrofen. Under flygningen sitter Jim och rabblar de små siffror han kan läsa på skärmen ovanför sätet: hastighet, tid och höjd (som översättaren kallar ”altitud”). Max pratar sport på ett lika automatiserat sätt. Den kontaktlöshet som finns mellan personerna blir varken större eller mindre efter katastrofen.
Jag medverkar i den nyutgivna antologin Den förtvivlade humanisten med en essä om Sven Delblanc som sverigekritiker – och om vad man fortfarande kan lära av honom.
Bland annat handlar det om faran med att en osäker, trendkänslig majoritet blir den enda auktoriteten – en auktoritet som inte behöver några argument eller principer, eftersom den alltid har rätt i kraft av sitt antal.
Det är därför, tror jag, som svensk offentlig debatt ser ut som den gör. Den kan svänga snabbt från en trend till en annan, men vilken fråga den än väljer att samlas kring, metoo eller klimat eller något annat, är det aldrig idéer och principer som är det viktiga, bara gemenskapen, tillhörigheten till en grupp som är så stor att den inte kan ifrågasättas. En grupp som känner att den har samtiden på sin sida. De idéer man samlas kring kan vara alldeles utmärkta eller suspekta, det trista är att det inte spelar någon roll. En offentlighet som fungerar på det här sättet kommer att svika varje idé eftersom den inte sätter något värde på den.
Och samtidigt som man ger uttryck för de rätta åsikterna, så att de andra fattar att man tillhör majoriteten, gäller det att hela tiden snegla lite åt sidan. Vart är majoriteten på väg just nu? Ska det vara stuprörsjeans eller utsvängda brallor? Gäller det att hålla tyst om de problem som invandringen för med sig, eller är det dags att köpa en svensk flagga att vifta med? Aldrig någonsin ett ställningstagande för att det är rätt i sig, för att det grundar sig på principer som man tillerkänner också sin motståndare; allt är bara opinion.
Sven Anders Johansson Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den.”
I sin nya bok skriver han att branschen domineras av en moralism som innebär ”att litteraturen faktiskt är överflödig, annat än som tidsfördriv: vi vet ju redan att vi har rätt.” För att markera vem jag är och vad jag står för behövs inga romaner. Det räcker med en T-shirt.
Problemet är att han själv delvis har internaliserat de värderingar han argumenterar mot – och det blir konstigt att skriva en bok om samtidens moralistiska litteratursyn utan ett ord om att författare har börjat få kritik om de uppfinner fiktiva personer med annan hudfärg än de själva har. Jag gästrecenserar i Aftonbladet: Till tappert försvar för den fria litteraturen
______
Se också min artikel ”Litteraturen och identitetspolisen” i Respons 4/2016. I sin roman Oneiron beskriver den finska författaren Laura Lindstedt sju fiktiva kvinnor från olika länder. En av dem kommer från Senegal, vilket Lindstedt fick kritik för. Var på jordklotet går den gräns som en finsk författare inte får överträda?
Det är alltid en lättnad att riva upp en text. Istället för att skriva en artikel där jag tycker saker tog jag hjälp av World Values Survey för att se vart världen verkligen är på väg. Stämmer den ofta upprepade tesen om religionernas återkomst? Vilka långsiktiga trender kan avläsas? Fortsätter världen att bli mer modern eller har de senaste århundradenas moderniseringsvåg avstannat? Är vi på väg mot en ”clash of civilisations”?
World Values Survey har gjort globala opinionsundersökningar sedan 1981. De studerar människors attityder till familj, arbete, fritid med mera. Antalet deltagande länder har växt; WVS omfattar nu 100 nationer med 90 procent av världens befolkning. Du känner säkert igen deras fyrfältsdiagram med Sverige längst uppe i det högra hörnet, där de mest sekulära och individualistiska länderna samlas. Länderna står inte stilla på kartan: det gör att man kan studera hur hela mänsklighetens värderingar förändras över tid. Utvecklingen mot ännu mer individualistiska värderingar fortsätter på många håll: WVS har behövt förlänga diagrammet så att Sverige och de övriga nordiska länderna inte skulle hamna utanför kartan.
Det verkligt intressanta med WVS är inte ländernas placering i fyrfältsdiagrammet utan de slutsatser som låter sig dras om mänskligt beteende. Är tillvaron hård blir människan ännu hårdare mot sig själv. I det läget dras människor till auktoritära ledare och normer som bestraffar avvikande beteende. Och omvänt: tolerans, individuell frihet och demokratiska värderingar kräver en grundläggande materiell trygghet. Det är tesen i Ronald Ingleharts bok Cultural evolution, som jag har använt mig av. Inglehart är professor i statsvetenskap vid University of Michigan och en av WVS:s grundare.
På tal om de stora nätmonopolens ansvar för samhällsklimatet skrev DN:s utvecklingschef Martin Jönsson nyligen: ”Grundproblemet är knappast att någon ’tystas’, snarare att man rensar för lite.” (DN 29/1 2021).
Han verkar ha missat att Facebook och Google har fått smak för att börja radera saker de senaste åren. Det är inte bara högerextremister och Trumps twitterkonto som försvinner. Kommer någon ihåg de fria medborgarjournalister som sades vara nätets framtid? De lever farligt när de stora nätmonopolen försöker bekämpa konspirationsteorier och fake news. Tittar man lite närmare på vad som försvinner ser man inget annat än rättslöshet och dubbelmoral, skriver jag i SvD idag: Så blir du mer än informationsboskap
_____
Se också Anna-Klara Bratt i Expressen (13/2 2021): när Facebook städar bort extremistiskt innehåll försvinner sajten Feministiskt perspektiv. ”Feminism”, ”jämställdhet”, ”kvinnohistoria”, ”girlpower” och ”kvinnokamp” är några av de ord som Facebooks algoritmer stoppar enligt My Vingren i Ottar.
Vi har för länge sedan passerat den punkt där man kunde tro att ökad handel kommer att göra Kina mer demokratiskt. Inflytandet går i motsatt riktning: Kina är världens näst största ekonomi, och det är vi som anpassar oss efter dem.
Idag har jag skrivit en understreckare i SvD om Clive Hamilton och Mareike Ohlbergs Den dolda handen. Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen: Regimen i Peking bygger nätverk i land efter land
_____
Det är inte ovanligt att folk i Väst hyllar diktaturen med argumentet att Xi Jinping kan rulla ut grön teknologi snabbare än demokratiska politiker. På hemmaplan strävar Partiet visserligen efter att minska kolberoendet, men utanför landets gränser investerar Kina mer pengar i kolkraft än något annat land. Som en del av projektet One Belt One Road är Kina involverat i kolkraftsprojekt i 25 länder.
Kinas biografer har blivit en viktig inkomstkälla för Hollywood. Vad det innebär kan man läsa i amerikanska PEN:s rapport ”Made in Hollywood, censored by Beijing” (2020). De stora filmbolagen ägnar sig åt självcensur – allt från manus till val av skådespelare anpassas efter kinesiska krav. 2019 stoppade Berlins filmfestival Zhang Yimous film om kulturrevolutionen av ”tekniska skäl”, men påtryckningarna behöver inte ha kommit från Peking. Festivalen sponsras av Audi, och deras viktigaste marknad kan ni gissa.
Vaksamhet är befogad, skriver Ohlberg och Hamilton, men för den skull ska man inte börja tro på någon ”civilisationernas kamp” mellan Kina och Väst. Motståndaren är inte den kinesiska civilisationen – motståndaren är Partiet. Kommunistpartiet arbetar hårt för att övertyga människor hemma och utomlands att det talar för samtliga kineser, så att all kritik framstår som ett angrepp på det kinesiska folket. Retoriska fraser om ökad förståelse för kinesiska perspektiv handlar alltid om förståelse för Partiets perspektiv.
Bara den som har förlorat språket kan höra hur människor egentligen låter, tänker jag när jag läser Glossarium, Per Odenstens nya roman. Som djuren hör oss och vi hör de andra djurens läten.
.
Huvudpersonen får en plötslig hjärnskada som gör att hon tappar sitt språk. Boken beskriver hennes envisa arbete med att lära sig ord, namn och bokstäver på nytt. Hela sitt liv har hon varit lärarinna; det hjälper henne inte nu.
Hört talas om den stora författarprotesten 1967? Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Erik Lindegren, Lars Ahlin, Eyvind Johnson, Stig ”Slas” Claesson … sammanlagt ett tjugotal av Sveriges mest kända författare deltog.
Vad protesterade de emot? Försämringen av skolans litteraturundervisning.
Den litteraturhistoria som skolan steg för steg har gjort sig av med är vår bästa inspiration till det kritiska tänkande som alla talar så väl om utan att veta hur de ska nå dit – en inspiration som eleverna berövas. Vill man veta hur ungdomar kan resonera när de har tillgång till sitt kulturarv kan man lyssna till Pussy Riot. Den som tror att de bara är ett gäng punkare i rosa rånarluvor har missförstått dem rejält.
Jag skriver om författarprotesten och det kritiska tänkandet i en krönika i SvD idag.
För min del får en journalist eller en människorättsorganisation bryta mot lagen om det är befogat för att avslöja riktigt grova missförhållanden, men om de vill behålla mitt förtroende får de inte bryta mot sin egen yrkesetik. Wikileaks har bytt principer lika ofta som Groucho Marx.
.
Idag avgörs det om Julian Assange ska utlämnas till USA, där han är åtalad för brott som kan ge honom 175 års fängelse. Jag medverkar i den norska kulturtidskriften Vagants enkät om vad Assange och Wikileaks har betytt.
AI är på väg in i journalistiken – vad innebär det? Francesco Marconi har utvecklat AI för Wall Street Journal, men hans bok Newsmakers innehåller inga lärdomar. Hans föreställning om vad journalistik går ut på är inte särskilt avancerad: han tänker sig journalistik som ett slags processande av råmaterial. Den redaktionella verksamheten beskriver han med orden ”samla, förpacka, distribuera”. Det gör att hans resonemang om automatisering passar bättre för en industri som fyller påsar med kattsand, skriver jag i dagens understreckare i SvD.
En dator tänker inte, lika lite som en spis gör det. Om du suggererar dig själv att tro att det finns en personlighet inuti datorns livlösa kretsar börjar du likna någon som säger ”ugnen ville att jag skulle skruva på gasen”.
Ser vi dataprogram som levande personer kommer AI-teknologin att likna ett foster som väntar på att födas, och vi får givetvis inte vara så elaka att vi önskar oss en abort. I stället borde vi se tekniken för vad den är: en produkt som någon hoppas tjäna pengar på. Diskussionen kring AI handlar om att till varje pris få oss att tro att vi inte kan välja någon annan framtid.
Gamla tiders journalister skrev i blindo, anser Marconi, eftersom de saknade realtidsinformation om vad olika läsargrupper klickade på. De skrev för en tänkt, idealisk läsare som inte fanns – men det är mer sofistikerat än det kan se ut! Genom att behandla läsarna som mogna och upplysta medborgare, som förväntas känna ansvar för samhället som helhet, bidrar journalistiken i någon liten mån till att göra dem till mogna och upplysta medborgare. Bedrivs journalistiken efter andra principer, exempelvis de individuellt utvalda nyheter som Marconi skisserar, kommer den att göra läsarna till något annat än medborgare. De politiska konsekvenserna funderar han inte över.
Walmart är mästare på planering och logistik, vilket har fått dem att växa tills deras omsättning motsvarar halva Sovjets BNP. Kan deras metoder stjälas och användas för att skapa en global rättvis socialism? Frågan kastades fram av litteraturvetaren Frederic Jameson; journalisten Phillips och ekonomen Rozworski har utvecklat den i sin bok Folkrepubliken Walmart, med underrubriken ”Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen”. De är så förälskade i tanken på en centralstyrd ekonomi att de glömmer alla andra värderingar som bör ligga till grund för ett rättvist samhälle: ”Socialismen handlar om logistik, kamrat”.
Tack vare den globala övervakningsteknologin – som med ett finare namn kallas big data eller internet of things – har förhoppningen om det rättvist planerade samhället fått en ny chans. Enligt Ludwig von Mises, en av 1900-talets mest inflytelserika ekonomer, kan socialism aldrig fungera, på grund av den gigantiska mängd data som måste samlas in och bearbetas i en centralt planerad ekonomi. Phillips och Rozworski tror att de kan besegra von Mises med teknikens hjälp.
”Om planering är bättre, varför inte planera allting”, skriver de. Det är ord som borde få läsaren att rysa, oavsett om de sägs av en AI-frälst monopolföretagare i Kalifornien eller en drömmande socialist. Phillips och Rozworski ville skriva en utopi, men råkade ge oss en dystopi. Den kinesiska kommunistkapitalismen är som gjord för att växa ihop med globala monopolföretag tills det inte längre är relevant att skilja på dem.
Skuldbeläggande, deplattformering och cancel culture uppfanns inte sommaren 2020. Jag skriver om senator Joseph McCarthy i senaste numret av tidskriften Axess. [Inloggning krävs.]
Varför McCarthy och varför just nu? Larry Tye har fått tillgång till material som ingen tidigare har sett. Änkan Jean McCarthy donerade brev, dagböcker och arkiv till Marquette University på villkor att samlingen inte fick öppnas på 50 år. Tyes nya biografi Demagogue bygger på detta material – bland annat protokollen från de utskottsförhör som hölls bakom lyckta dörrar. Protokollen från de slutna förhören, skriver Tye, ”avslöjar i besvärande omfattning att när utskottsdörrarna slog igen tappade McCarthy omdömet i en utsträckning som de flesta amerikaner inte kan föreställa sig”.
Vad blev konsekvenserna? Företag rensade ut anställda med vänstersympatier; uppskattningsvis tio tusen personer förlorade jobbet. Däremot blev ingen av de personer som McCarthy kallade till förhör någonsin dömd. Domstolarna underkände samtliga fall.
Det var inte bara misstänkta kommunister som kunde råka illa ut: fackföreningar, medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsorganisationer befann sig också i skottlinjen. ”Dessa folkrörelser förlorade tio år”, skriver Tye, ”och en emotsedd uppdatering av New Deal som innehöll livräddande förmåner som hälsovård för fattiga och gamla” lades på is. Människor var rädda för att gå i en antirasistisk demonstration och för att ha suspekta böcker i bokhyllan.
Utrikesdepartementet gjorde sig av med sina specialister på Kina och Östasien – ”den skickligaste grupp unga diplomater som jag någonsin har sett i amerikansk utrikestjänst”, enligt en krigskorrespondent från CBS. Att de kunde kinesiska och hade kontakt med alla politiska läger, från Mao till Chiang Kai-shek, gjorde dem till kommunistsympatisörer i McCarthys ögon. Efter att den här generationen av specialister hade rensats bort trasslade USA in sig i två asiatiska krig – Korea och Vietnam.
En parallell till vår tid som Tye aldrig tar upp är likheten mellan mccarthyismen och de senaste årens starka moraliserande kring sårade känslor. Lusten att skuldbelägga människor, för att sedan ta ifrån dem deras försörjning och stoppa dem från alla offentliga framträdanden, har på nytt börjat växa sig oroande stor. Arbetsgivare och universitet är lika snabba att offra sina anställda som på 1950-talet. Här finns en ännu namnlös, ledarlös opinion som tror att den kan mobba sig fram till rättvisa – och som skulle älska en McCarthy. Tills vidare får den nöja sig med många små versioner av honom.
Tail gunner Joe: McCarthy tjänstgjorde som skytt på bombplan i Stilla havet under andra världskriget.
Jag ger mig in i skoldebatten med en artikelserie för Smedjan.
.
En sak har förvånat mig under arbetet med artikelserien. Att ett land som har lyft sig själv ur fattigdom just genom sin breda folkbildning plötsligt vänder sig om och misshandlar sin skola, som om det fanns något att hämnas för. Följ med på resan, så kommer ni att höra folk med makt över skolan säga häpnadsväckande saker, som att Skolöverstyrelsen ansåg att läroböcker kunde vara ”ett hinder för utvecklingen.”
Skolans problem började långt före Göran Perssons kommunalisering och Carl Bildts friskolereform. När det gäller de senaste 60 årens skolpolitik är det framförallt en sak som är märklig: det ständiga gapet mellan uttalade mål och faktiska resultat. De vackra argumenten har handlat om jämlikhet och demokratisering, och om en skola som ska motverka social segregering. Varje gång har resultatet blivit något annat än vad som utlovades. Om de som hade makten över skolan avsiktligt ville skapa en segregerad skola och en lågutbildad underklass hade de inte behövt göra särskilt mycket annorlunda. Vill man förstå varför det ser ut som det gör idag behöver man gå hela vägen tillbaka till 1948, när det som skulle bli grundskolan tog form.
Sedan 1940-talet har ”den snabba utvecklingen” och ”spännande ny teknik” varit argument för att försämra undervisningen. Jag skulle vilja invända att den bästa förberedelse du kan ge dina elever i en osäker och föränderlig värld är gedigna, traditionella grundkunskaper – språk, matematik, historia, skönlitteratur och vetenskap. Det kommer att göra dem svåra att lura oavsett vilka utmaningar de möter.
.
Samt: observera den omsvängning som äger rum under 1900-talet. I folkrörelsernas och studiecirklarnas Sverige var bildningen alla medborgares självklara rättighet; på 1980-talet skulle de som inte var födda till bildning stängas ute från den, eftersom den på något mystiskt vis antogs leda till att ”cementera ett hårdare klassamhälle” (Hans Berg i tidskriften KRUT 3–4/1984).
Långt före PISA fick vi varningar om att allt inte stod rätt till med skolan – och struntade i dem, skriver jag i den tredje och avslutande delen av artikelserien.
.
Redan 1975 oroade sig Gunnar Hansson för att pojkars läsförmåga var sämre än flickors (Svensk skola i internationell belysning, 1975). Flera riksdagsmotioner i början av 1970-talet ”innehöll alarmerande beskrivningar av förhållandena i skolan”, skriver Karin Hadenius i Jämlikhet och frihet (1990). Av Margareta Grogarns undersökning Dålig läsning (1979) framgår att ”många elever har allvarliga läs- och skrivsvårigheter, tycker illa om svenskämnet och har aldrig läst en hel bok.” Sämst gick det för barn som saknade läsvana hemifrån. Carina Spenke konstaterade (Läsa lära förstå; 1982) att läsförståelsen sjönk, och de svagaste eleverna förlorade mest. Detta ledde inte till att skolpolitiken förändrades, tvärtom ordinerade man mer av samma medicin.
.
Om man behandlar lågstadieelever som doktorander (”forska själv!”), slutar det med att man måste behandla doktorander som lågstadieelever. 1981 förklarar Gunnar Myrdal att nivån på svenska universitet har sjunkit så mycket att han skulle tveka att acceptera en professur i Sverige.
Europa har präglats av kristendomen på ett helt annat sätt än vi tror, menar Joseph Henrich, professor i evolutionsbiologi vid Harvard. Från 400-talet och framåt bröt kyrkan ner klansamhället och gjorde européerna till individualister. Allt som sedan hände följer av det: vetenskap, rättsväsende, demokrati och så småningom sekularisering …
Jag medverkar i den nyutgivna antologin 
Sven Anders Johansson Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den.”
Vi har för länge sedan passerat den punkt där man kunde tro att ökad handel kommer att göra Kina mer demokratiskt. Inflytandet går i motsatt riktning: Kina är världens näst största ekonomi, och det är vi som anpassar oss efter dem.
Walmart är mästare på planering och logistik, vilket har fått dem att växa tills deras omsättning motsvarar halva Sovjets BNP. Kan deras metoder stjälas och användas för att skapa en global rättvis socialism? Frågan kastades fram av litteraturvetaren Frederic Jameson; journalisten Phillips och ekonomen Rozworski har utvecklat den i sin bok Folkrepubliken Walmart, med underrubriken ”Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen”. De är så förälskade i tanken på en centralstyrd ekonomi att de glömmer alla andra värderingar som bör ligga till grund för ett rättvist samhälle: ”Socialismen handlar om logistik, kamrat”.
Skuldbeläggande, deplattformering och cancel culture uppfanns inte sommaren 2020. Jag skriver om senator Joseph McCarthy i 