Idag skriver jag om journalisten och den omättlige resenären Kipling i SvD: Motsatser är Kiplings nerv. Menade vi allvar med vår uppgörelse med kolonialismen skulle vi minnas slavhandlare som McGarel i stället för diktraden ”the white man’s burden”. Samt: ”komplexa” författare beskrivs med förundran, som en sorts konstiga djur. Komplexitet är väl människans normaltillstånd. Mysteriet […]

(Forts.)

Jag recenserar David B.s seriealbum Epileptisk för GP. ”Det finns ett raseri inom mig som jag håller i schack genom att teckna oavbrutet” – så beskriver David B sig själv som barn. Helst ritar han anstormande mongoler. ”Jag har tillräckligt med ursinne i mig för hundratusen krigare.” När brodern Jean-Christophe är i sjuårsåldern får han […]

(Forts.)

Det kan väl inte bara ha varit jag som undrade varför ingen nämnde elefanten i rummet. Det var ju en ganska stor elefant. Den befann sig högst uppe i Kulturhusets överfulla kafé den 10 maj – det vill säga när Roland Paulsen diskuterade arbetslinjen med nationalekonomen Andreas Bergh och författarna Lena Andersson och Elise Karlsson.

(Forts.)

”Hitler ligger väl förmodligen och tuggar mattor nu ett slag igen”, kommenterar hon när Führern inte visade sig under det smått desperata tioårsfirandet av partiets maktövertagande 1943. Astrid Lindgrens krigsdagböcker från åren 1939–45 är skrivna med en blivande författares ivriga intresse för vad som pågår, som om hon törstade efter något att använda sin förmåga […]

(Forts.)

Egentligen borde vi leva i en lysande tid för satirtecknare. Alla är missnöjda och tror att vi är på väg åt helvete, de politiska motsättningarna blir allt hätskare, krig och konflikter dominerar nyheterna, de sociala orättvisorna växer. Klyftan mellan fattiga och rika är snart lika stor som vid förra sekelskiftet – alltså kunde man vänta […]

(Forts.)

Jag har skrivit om Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand – ett enormt intervjuprojekt som skildrar rysk samtidshistoria från andra världskriget till idag – för den norska kulturtidskriften Vagant. Nu finns texten på nätet: De ryska rösternas bok. Illustration: Andreas Töpfer

(Forts.)

Pappersläsning kan snart vara lika suspekt som viljan att betala med kontanter istället för kort – och det är inte svårt att föreställa sig en subkultur som föredrar pappersböcker för att de vill flyga under radarn. Jämfört med sociala medier har tryckta texter en mängd begränsningar, men begränsningarna kan snart framstå som deras stora fördel. […]

(Forts.)

Jag skriver om Vakerie Solanas bortglömda pjäs Up your ass, som nu kommit i svensk översättning: Skruvar desperation till smarta repliker (SvD 15 april). Ifall någon undrar om Solanas är manshatare skulle jag vilja svara retsamt: Nej, hon är amerikan. Hon har den där särskilda, amerikanska förmågan att skruva desperation och bitterhet till erfarna, streetsmarta […]

(Forts.)

… det jag uppskattar hos Tranströmer är den öppning mot skräck, sorg och osäkerhet som finns i hans dikter. Han befinner sig långt ifrån den fördomsfulla bilden av honom som den skicklige hantverkaren som skriver snäll metaforpoesi om naturen. I en av hans texter sticks en lång, grå båtshake in genom fönstret bland människorna på […]

(Forts.)

Simon Stålenhag målar svensk 80-talstristess försedd med robotar, svävande fraktfarkoster och förfallna rester av stora, gåtfulla maskiner. Kombinationen är en fullträff av det där sällsynta slaget som verkar fullständigt självklar efter att den är gjord. Har man växt upp i liknande miljöer under ungefär samma tid är igenkänningen total. Ibland lägger han också till små […]

(Forts.)

Jag har recenserat Bruno K. Öijers senaste diktsamling Och natten viskade Annabel Lee för Ny Tid. Öijer började som en poet som fyllde sina dikter med en sorts romantisk rekvisita – spelkort, vinglas, cigaretter, lite som att kliva in i en punkig antikvitetsaffär – men har utvecklats till en poet vars huvudsakliga ämne är sorg. […]

(Forts.)

Den bangladeshiska författaren Taslima Nasrin kan beskrivas som en feministisk Rushdie. Sedan 1994 lever hon i exil, hotad till döds för sin roman Lajja och för sina åsikter om religion och kvinnors rättigheter. Jag träffade henne när hon besökte Stockholm i höstas och gjorde en intervju som kan läsas i Ordfronts litterära magasin.

(Forts.)

Jaron Lanier gör diskussionen om artificiell intelligens lite mindre artificiell och lite mer intelligent: The myth of AI. Se också Daniel Dennett om samma ämne. Hur många osanningar är nödvändiga när man dramatiserar en ”true story”? Alex von Tunzelmann om de många felaktigheterna i The imitation game, filmen om Alan Turing. Och eftersom Turing är […]

(Forts.)

Den tyska bokhandelsbranschens prestigefyllda fredspris (tidigare pristagare har bland andra varit Svetlana Aleksijevitj, Liao Yiwu, Orhan Pamuk och Susan Sontag) gick i år till … Jaron Lanier. Ett djärvt och oväntat val! Lanier är en virtual reality-pionjär som har utvecklats till ett slags cyberdissident, allt mer kritisk till vår tids idéer om internet, digitalisering och […]

(Forts.)

Femton miljoner mindre till kulturtidskrifterna är ingen besparing. Det är en svindlande dyr lobotomering. Så mycket av landets intellektuella liv pågår i tidskrifterna – oavsett om man är intresserad av litteratur, musik, film, reportage eller något annat. Kulturtidskriftsstödet är en minimal budgetpost, men på ett sätt är den unik: ingenting annat i statens budget ger […]

(Forts.)