Genom Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan får man, vid sidan av den debatt om prostitution och surrogatmödraskap som är bokens egentliga ärende, också syn på något annat: en underlig värdeförändring, en omvärdering av alla värden som är så genomgripande att den nog hade imponerat på Nietzsche.
I boken citerar Ekis Ekman personer som är alternativa, radikala, feminister och normbrytare, men det har hänt något konstigt med vad de säger. Trots att de använder en välkänd, progressiv retorik går det de säger – eller konsekvenserna av det de säger – inte att skilja från en ultrareaktionär fantasi om ett samhälle där prostituerade och gatubarn är lika rättslösa som på 1800-talet. Att uppföra sig så att man passar perfekt in i en reaktionär idealvärld, att spela sin tilldelade roll och därigenom bidra till att upprätthålla ett orättvist, förstelnat – säg det: patriarkalt! – samhälle har blivit lika med att vara fri, subversiv och radikal. Hur gick den förändringen till? Kan inte någon lägga ut det memot på Wikileaks?
En av de förändringar Ekis Ekman beskriver är att ordet ”offer” har övergått från att beskriva en situation – A trampar på B – till att beteckna en mängd mindervärdiga karaktärsegenskaper hos B. Den som är offer är svag, ofullständig, passiv, och så vidare. Därmed är vårt gamla hederliga förakt för svaghet tillbaka. Det har inte ens krupit in genom någon obevakad bakdörr, det har släppts in genom huvudingången av personer som säger sig verka i den radikala tradition vi står i så stor tacksamhetsskuld till.
Citaten i Varat och varan ger ibland prov på en fullständigt underbar retorik, som när vissa skribenter argumenterar för att sexuellt utnyttjade barn och inlåsta prostituerade inte är så nedtryckta som de ser ut (de är minsann inga offer: de tål att användas utan att gå sönder), och åtminstone lyckas övertyga mig om flexibiliteten hos sitt intellekt. Det mest progressiva håller på att förenas med det mest reaktionära i en elegant cirkel, som borde få folk som roas av historiska ironier att le tre varv runt huvudet.
Ända sedan upplysningen har en av historiens strömningar varit en stor befrielserörelse, som omfattat allt fler människor: slaveriets avskaffande, rösträtt, fackliga rättigheter, antikolonialismen, feminismen, barnen, antirasismen, homosexuellas rättigheter – men de senaste årtiondena verkar den här strömningen ha övergått i sin motsats. Det är som om den har förvandlats till en självgående maskin som, för sin egen skull, måste fortsätta att äta nya grupper (som alla processas enligt samma retoriska mall, även nekrofiler kan beskrivas som en minoritet vars rättigheter vi måste erkänna), men den befriar oss inte längre. Hur många nya grupper vi än identifierar och matar in i den blir resultatet inte ett rättvisare samhälle. Kanske kommer en historiker om 100 eller 300 år att peka ut den punkt där den stora frihetskurvan vände och började böja av neråt igen.
Ni får själva avgöra om jag håller på att bli paranoid, men jag har börjat tro att vår tids stora berättelse är att vi, med en förförisk blandning av listigt självbedrägeri och tjockskalligt uppriktig brutalitet, har börjat göra oss av med de friheter och rättigheter vi nyss erövrat, och kämpar oss bakåt genom 1900-talet årtionde för årtionde (lönegapet mellan industriarbetare och deras direktörer är nu större än på 50-talet enligt LO) tills vi slutligen lyckas återvända till ett förmodernt samhälles järnhårt fastlåsta orättvisor.
Språkliga förskjutningar sägs ju vara de krusningar på vattenytan som avslöjar en större rörelse på djupet: de visar att tidsandans Golfström är på väg att ändra riktning. I så fall borde de språkliga förskjutningar som citeras i Varat och varan få oss att fundera över vad som är på gång. Och sträcka oss efter årorna.
Publicerad i UNT 27 dec 2010.
_____
Boken har fått en del kritik (se den debatt som pågått i Expressen), men om Ekis har rätt om de falska fackföreningarna är det så vitt jag förstår ett litet scoop. De som vill se prostitution som vilket normalt arbete som helst hänvisar till att det finns fackföreningar för prostituerade. Enligt Ekis handlar det om mycket märkliga fackföreningar, så gott som utan medlemmar, och helt ointresserade av att göra något åt de risker som prostitutionen för med sig (som 40 gånger högre dödlighet än i andra kvinnoyrken). I prostitutionen borde det finnas ett och annat för en fackförening att göra, men Ekis har inte hittat ett enda fall där sexarbetarnas fackföreningar har tagit deras parti gentemot deras arbetsgivare. Det som kallas fackföreningar för sexarbetare är i själva verket lobbygrupper för arbetsgivarsidan, skriver hon.
28 kommentarer
1 charlotte | 27 december 2010, 18:10
Alltså, jag har ju inte läst boken men några av de personer som gått i svaromål mot Ekis Ekman – Susanne Dodillet och Petra Östergren – står knappast för en syn som säger att prostituerade ska vara rättslösa. Tvärtom! Och jag undrar vem som tycker att ”inlåsta prostituerade inte är så nedtryckta som de ser ut (de är minsann inga offer: de tål att användas utan att gå sönder)”? Jag har då aldrig sett någon argumentation som ligger ens i närheten av det…
2 H. | 28 december 2010, 09:08
”Och jag undrar vem som tycker att ”inlåsta prostituerade inte är så nedtryckta som de ser ut …”
På sid. 28-32 i boken finns ett antal smått fantastiska citat där Heather Montgomery (socialantropolog) och Laura Augustín (från lobbygruppen Network of sex work projects) argumenterar för att det inte är särskilt synd om inlåsta prostituerade eller prostituerade barn. Ett par exempel:
De omständigheter som innebär att kvinnor bor i sexetablissemang och sällan lämnar dem förrän de, utan att tillfrågas, flyttas till en annan plats uppmärksammas stort i media och det tas för givet att detta utgör en total frihetsförlust. Men i många fall föredrar migrantarbetarna detta arrangemang av flera olika skäl. Om de inte lämnar området slösar de inga pengar, om de inte har arbetstillstånd känner de sig tryggare i en kontrollerad miljö. Om någon annan utför arbetet med att hitta mötesplatser och bokar engagemangen behöver de själva inte göra det. Har de kommit på ett tre månaders turistvisum vill de ägna så mycket tid som möjligt åt att tjäna pengar.
– Augustín, sid. 29
De barn som jag lärde känna hade en ”känsla av bestämmanderätt och kontroll” och att frånta dem detta är att förneka deras begåvade sätt att använda sig av det lilla mått av kontroll som de faktiskt har. Sökandet efter offer för övergrepp mot barn skymmer ibland erkännandet av barnens agens.
– Montgomery, sid. 30
Följderna var ofta uppenbara i form av blåmärken, könssjukdomar eller drogmissbruk. Jag anser emellertid inte att västerländska psykologiska modeller alltid kan tillämpas direkt på barn i andra länder och vara användbara där.
– Montgomery, sid. 30 (Är blåmärken ett psykologiskt problem?)
Fler exempel i samma stil finns. Naturligtvis påstår ingen att prostituerade ska vara rättslösa, men jag tror att det blir konsekvensen av deras resonemang.
Rättelse: Laura Augustín är inte anställd av Network of sex work projects. Här bemöter hon Ekis Ekman på Newsmill.
3 charlotte | 28 december 2010, 15:56
Jag ska läsa boken innan jag diskuterar vidare. Men känner mig på förhand skeptisk på grund av den attityd författarinnan flera gånger visat prov på. En oförmåga att läsa rättvist, och en tendens att döma – hårt! – de som har andra synsätt. Senast när jag hörde henne diskutera med en kvinna från RFSL (tror det var Ulrika Westerlund, ordföranden) på radion. ”Du kan inte vara en feminist”, sade Ekis Ekman till henne. Eftersom hon hade en annan åsikt än Ekis Ekman själv. Det är inte särskilt humanistiskt att utdefiniera andra på det sättet, vi har sett många exempel på sådant genom historien (brännmärkandet av kättaren, uteslutningen ur partiet) och det leder inte framåt precis. Tror inte heller sexarbetare är förtjänta av att tas som gisslan i en kamp för den rätta läran/tron. Ja inte ens tvångsprostituerade faktiskt.
Men, citaten verkar märkliga och jag ska läsa boken. Fast mina glasögon lär vara kritiska.
4 H. | 28 december 2010, 16:21
Hör av dig när du läst! Eller skriv en rad på Kamfer – jag skulle vilja höra vad du tycker efter att du läst den.
5 charlotte | 28 december 2010, 16:46
Will do.
Kan dröja lite dock – beställde den på bibblan & det är många som vill läsa…
6 Magnus | 28 december 2010, 21:41
Idag är det viktigt att kunna berätta en story, helst en säljande story om sitt liv och sin plats i världen. Gartubarn, prostituerade och även andra som är mindre eklatant förtryckta har valet at antingen beerätta en historia där de framstår som spännnande och starka individer eller att hålla tyst och anpassa sig till den story någon annan uppfinner åt dem.
John Swedenmark pekade på samma sak i Aftonbladet häromdagen, apropå Barbro Lindgrens böckler om sin uppväxt från tidigt 70-tal, som nu givits ut på nutt: hennes beskrivningar av hudlös sorg, av att inte trivas där man är och att inte nå upp till de prydliga idealen hade knappast kunnat ges ut på ett stort förlag idag utan att mjukas upp med en del glamour. De förutsätter en pool av läsare spm kan ta till sig att det inte är den flotta utsidan som räknas och att det inte är ett underbetyg att man varit med om svåra tider. Att presentera en cool fasad – eller att bli kändis – har blvit det bästa sättet att (be)visa vem man är.
7 Magnus | 28 december 2010, 22:11
Apropå fackföreningar skulle man nog också kunna trycka på att verkliga fackföreningar – i den meningen att de strävar till att arbeta och förhandla utifrån ett konfliktperspektiv, och i princip står upp för alla sina medlemmar:: vi nöjer oss inte utan vidare – är omöjliga i det yrket. Det finns ingen verklig förhandlingssituation gentemot kunderna, eftersom tillflödet av nya sexarbetare oftast är stort och relativt stabilt – i alla fall på de ställen där prostution ses som normalt, lagligt eller halvlagligt och det är ju det vi talar om – och detta inflöde binder händerna på varje fnask som försöker hävda sin rätt att t ex använda kondom, att inte ligga med andra än de snygga och renliga eller att inte behöva göra förnedrande saker om kunderna insisterar. De enda som verkligen kan styra och ställa över sitt arbete är i längden ett fåtal lyxeskorter.
”Du är ingen riktig feminsit om du inte tycker så här/gör så här” är, i olika varianter och mer eller mindre uttalat, en standardgrej bland svenska feminister för att komma åt personer man inte gillar, gärna andra feminister. Du är ingen riktig feminist om du inte stödjer Eva Lundgren, om du är tveksam till porr på tv, om du skriver i den tidningen, om du inte accepterar NN’s historia och backar upp hennes känslor, om du forskar på det stället etc. I en tid när människor bedöms efter sin identitet och sin mediabild snarare än efter sina såikter, ståndpunkter och handlingar blir det argumentet oemotståndligt.
8 Magnus | 29 december 2010, 08:58
Precisering: Naturligtvis går det i en del lägen för en prostituerad att övertala enskilda kunder att hålla sig till vissa speciella reglker etc, men det är avgjort närmast omöjligt att åstadkomma avtal som anses gälla för alla kunder och alla/de flesta prostituerade i ett visst område, av typ ”ingen kondom och inget läkarintyg – inget köp av sex”. Att förhandla sig till något som har utsträckning framåt i tiden och som gruppen/fackföreningen kan bygga vidare på blir omöjligt, såvida man inte anlitar en loikal maffia för att upprätthålla dessa krav, eftersom det finns ett ständigt tillflöde av nya rookies som bjuder under (”strejkbrytare”) och eftersom många, både torskar och prostitiuerade, helt enkelt inte har något intresse av att göra det vitt och inte skulle göra så även om prostitution vore lagligt.
Men redan att beskriva saken på det sättet kan utmålas som en kränkning av de prostituerades värdighet, eftersom det innebär att man ser på hur hela systemet fungerar, gör individerna metodiskt utbytbara för att få syn på modellen, och det stämmer inte med tidsandans krav på att varje individ ska tala högt om sin självvalda story (”varför talar ni så mycket om hur maktlösa jag och mina polare är, va? Ni vill bara göra er märkvärdiga och ta ner oss! Ni är puritaner – ni hatar horor!”)
9 charlotte | 29 december 2010, 12:56
Fast det du skriver innebär kanske också isf att alla som inte är anställda av någon inte kan kämpa för sina rättigheter? Även om fackförbund i ordets regelrätta betydelse bara skulle kunna appliceras på bordellanställda så finns det intressesammanslutningar för sexarbetare. Att se det som att de måste vara för evigt bespottade, utnyttjade, föraktade tycker jag är att ge efter för just den syn på sex och kvinnor som är det grundläggande problemet… vilket inte innebär att jag tror det hela är enkelt. Kom hursomhelst att tänka på en gammal text jag skrev om avkriminalisering vs legalisering här:
http://kamfertext.blogspot.com/2007/04/avkriminalisering-vs-legalisering.html
10 charlotte | 29 december 2010, 13:09
Den här texten är också relevant:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/24/kajsa-ekis-ekmans-okunnighet-om-sexarbetare-r-skr-mmande
11 Magnus | 29 december 2010, 13:26
Charlotte: Jag köper inte uppfattningen att prostitution är eller i n ågot normalfall kan bli ”ett jobb som alla andra”, att det skulle vara fullt ut jämförbart med att sitta på kontor, bygga bilar eller ens med att arbeta som skådespelare eller vårdare. Det som saknas i sextraden är just möjligheten att sätta gränser och att säkra sig mot svåra skador på den egna kroppen eller det egna psyket. Jag medger att det här är svårt att objektivty *bevisa* eftersom de flesta prostituerade inte gärna vill diskutera sitt jobb i sådana termer – man får bara höra det från dem som lämnat det bakom sig – men det är så jag ser det och jag menar att det är en viktig moralisk gräns för ett samhälle, jämförbar med att inte tillåta slaveri. Slavhandel kan natuirligtvis också försvsras med at man ger de svagaste eller de många en chans att komma in, och att man avlastar deras ägare från en massa trivilat husligt jobb.
12 charlotte | 29 december 2010, 14:05
Ja i grund och botten handlar det väl om hur man ser på sex – är det något som alltid måste vara intimt, är det något som man kan ägna sig åt som arbete utan skador på själen osv. Jag misstänker att vi har olika syn där. Olika människor har kanske olika syn på det? men det blir just de som hävdar ett förbud utifrån sitt eget synsätt som tvingar på detta synsätt på andra.
Men det är också så att detta med avkriminalisering/legalisering inte nödvändigtvis handlar om att se det som ett yrke som ”alla andra”. (Det finns f ö många yrken som inte är som ”alla andra” och som man inte kan tvinga på vilken arbetslös som helst). Det handlar också om hur man ser på hur man bäst jobbar med situationen för sexarbetare som den ser ut rent konkret. Man kan utgå från ett harm reduction-perspektiv & med empowerment-strategier. Att säga att det är hopplöst för prostituerade (kvinnor, för det är ju alltid de som förkroppsligar det eviga och totala ”offret”) att sätta gränser är att helt ogiltigförklara de ansträngingar som görs i riktning att förbättra. Petra Östergren skriver i en essä i Voltaire ang avkriminaliseringen i New Zeeland:
Prostitutionslagstiftningen. Som så många andra länder var stora delar av prostitutionen tidigare kriminaliserad i Nya Zeeland.
I samråd med NZPC och andra berörda parter tog en treårig parlamentarisk kommitté fram The Prostitution Reform Act (PRA).
Målet var att stärka sexarbetarnas mänskliga rättigheter och hälsa, skydda dem från exploatering och skapa en bra arbetsmiljö. För att uppnå detta ”legaliserades” inte prostitutionen, alltså kontrollerades med ny specifik lagstiftning och reglering som skett i till
exempel Nederländerna och Tyskland. Istället inspirerades man av avkriminaliseringsmodellen som tidigare bara funnits i den australiska delstaten New South Wales.
Enligt PRA är därför allt sexsäljare som arbetar hemifrån eller på en bordell tillsammans med max tre andra behöver göra är att ha hälsoinformation synligt. Detta är så länge ingen av dem bestämmer över de andra eller får pengar av varandra. Om så sker måste de ha en licens, vilket alla som kan sägas ha kon-
troll över sexarbetare, som bordellägare, chefer och i vissa fall receptionister måste ha. Personer som dömts för våldsbrott, sexuella brott eller vissa typer av drogbrott nekas licens. Lagen sti-
pulerar dock en hård åldersgräns vid 18 år. Det är olagligt att anställa, ta emot pengar, upp-
muntra till eller köpa sex av någon som är yngre än 18 år. Det är dock inte kriminellt att sälja sex under 18 år.
PRA ger också sexarbetare rätt att säga nej till en klient – utan att motivera varför. Ingen kan heller tvinga en sexarbetare att ha sex med en klient, även om denna redan har betalt. Att lura eller tvinga någon kan ge upp till 14 års fängelse. Att inte använda sig av säker sex kan ge böter, och det är alla som är involverade i transaktionen (de som förestår och arbetar på en bordell, klienter och sexarbetare), som är skyldiga att se till att kondom eller liknande används ifall det finns risk för att aktiviteten kan överföra sexuella infektioner. Dessutom, sexarbetare som vill sluta sälja sex har rätt att få sociala bidrag direkt, utan den vanliga karantäntiden för som gäller vid frivillig arbetslöshet.
(Voltaire 2009 04)
Man kan ju säga att detta är skönmålning, inte har ngt med verkligheten att göra, alla som talar för sexarbetares rättigheter är i själva verket hallickar osv. Men då får man ha ordentligt på fötterna. Man måste åtminstone försöka vara rättvis när man talar om ett så komplext fenomen.
Usch nu gick jag in helt i det här fast jag lovat att läsa boken först… nå, det är svårt att låta bli eftersom detta är ett ämne som väcker så mycket känslor.
13 charlotte | 29 december 2010, 14:14
Även Augustin skåpar ju ut sin motståndare som ”ofeministisk” förresten. Ja, det är tröttsamt.
14 Magnus | 29 december 2010, 15:18
Charlotte: Mitt motstånd mot legalisering av sexhandel bygger i alla fall iunte på puritanism, men jag misstänker att många som stämmer in i tanken på att ”släppa gatusexet fritt”, och som inte själva är sexarbetare eller hallickar, gör det för att de vill åka snålskjuts på de öppningar som skulle uppstå. Inte nödvändigtvis att de själva skulle gå till damer vraje vecka, men att de gärna ser att det blir okay med den hö-höiga jargong och den syn på allt och alla som varor som får draghhjä’lp av att alla kan se bordeller eller poseringsateljéer på gatan och behandlade som lagliga och normala företeelser i media.
Sen är det mnin uppfattning att det är rätt svårt att skriva en lag så att den tillåter enbart ”personlig”, småskalig och säker sexservice men inte stora bordeller. Ungefär av samma skäl som det är svårt att tillåta gårdsförsäljning av vin – särskilt i ett land där vin knappast produceras lokalt i några större mängder – utan att i realiteten öppna upp för vem som helst på landsbygden att sälja det mesta i alkkoholväg i sin egen butik, vitt eller svart, oavsett var dryckjomen kommer ifrån. Det blir i princip godtyckligt vad som är ”lokala varor med samband med övrig verksamhte på gården” eller liknande skrivningar, en bra advokat klomme rlätt runt det. Likdant med prostiturion: släpper man igenom att handel med sex är oproblematiskt under vissa omständigheter blir det meningslöst att ens ha lagar på det området.
För att återvända till Håkans inlägg, så tror jag att den här vändningen är typisk för tider när folk inte längre uppfattar den offentliga debatten som ett skydd, en allierad utan som en jobbig och svekfull inkräktare. Då man inte längre känner att det lönar sig att lyfta fram de underprivilegierades situstion i massmedia eller i politiken, för ”det är inte till nån hjälp i längden, det blir bara vi som får sitta där med skammen när reportrarna har stuckit”.,
15 charlotte | 29 december 2010, 16:45
Jag förstår inte resonemanget om stora bordeller?
”släpper man igenom att handel med sex är oproblematiskt under vissa omständigheter blir det meningslöst att ens ha lagar på det området.” Det förstår jag inte heller. Är det meningslöst med reglerna kring alkoholservering eftersom det finns svartklubbar, är systembolaget meningslöst eftersom det finns svartsprit, är våra regler kring anställningsskydd meningslösa eftersom det finns papperslösa som utnyttjas? osv.
Vändningen i diskussionen ser jag inte som ett resultat av att underpriviligierades situation inte får rum (jag tycker också den överdrivs, eftersom den dominerande diskursen i Sverige faktiskt handlar om att prostition absolut inte är ok på något sätt öht) utan snarare som att andra röster kommit fram – röster som man också kan betrakta som underpriviligierade, men som avfärdas.
16 Magnus | 29 december 2010, 19:46
Svartklubbar och så är verksamhheter som, bryter mot lagen och det är någorlunda enkelt att skriva lagarna så att de markerar detta. Men en lag är inte starkare än sin svagaste länk; det var det som avsågs med exemplet gårdsförsäljning av vin, cider och lättare sprit. Det fins en ganska stark lobbying för att göra det lättare att ordna gårdsförsäljning och att tillåta ökat sortiment. Samtdigt finns det som alla vet ett krav från en del håll i folkdjupet att alkoholförsäljningen på flaska ska släppas helt fri, överallt. Problemet med gårdsförsäljningen är att det visar sigh svårt att få till skrivningar som öppnar för små gårdsnutiker utan at samtidigt öppna för ”privata systembnolag” i varenda buske ute på landet – i ala fall om det finns en gård i närhten. Lagen om gårdsförsäljning skulle lätt koma att legalisera alla andra, lagar kan sällan skrivas aå att användningen av dem kan ta hänsyn till *vem* som driver en rörelse eller om det är, ska vi säga, god stämniung eller rena skräckväldet.
Jag ser f ö inte den lag vi har som något sätt att utrota prostitutionen. Det är okart den inte gör, och det trodde säkert inte Margareta Winberg m, fl heller. Vad den gör är två saker: dels markerar den en samhällelig norm att det är sexköparen som står med den skam som finns, dels gör den det lättare för kvinnor som vill lämna prostitutionen eftesom den vrider ett viktigt vapen ur handen på hallickar och kunder, nämligen att de kan säga ”om du går till polisen blir du den första som åker in bakom galler eftersom det olagliag är att *sälja* sex, men vi kommer uundan.” Det är det klassiska sättet att hålla flickorna under kontroll i system där deras sida av saken är den primärt olagliga. Som någon uttryckte det: I USA hatar de prostitution för att det flickorna gör ses som osedligt, i Sverige markerar lagen att det är kunderna och hllickarna om står för förtrycket genom sina handlingar.
Vad jag förstår är det ingen högt rankad uppgift hos den svenska polisen att åka runt och spana på prostitution och finka in tjejer. Chansen att en prostituerad tvingas av gatan och mister sin försörjning i samband med ett åtal utan att hon själv har hjälpt till med att initiera polisanmälan och åtal – alltså mot hennes egen vilja – verkar minimal såvidadet inte är ett barn under 18 eller det finns andra speciella omständigheter.
17 Jelena | 30 december 2010, 00:02
Jag måste erkänna, att jag inte har en aning om vad någon menar. Var är satiren? Vad menas egentligen?
18 charlotte | 30 december 2010, 01:07
Jo, jag förstår mycket väl hur du tänker Magnus och har väl tänkt ungefär så själv. Men frågan är hur det kan fungera att olagligförklara en sida av en verksamhet men inte den (nödvändigtvis sammanhängande) andra. Båda parter blir drabbade då verksamheten inte kan ske öppet. Och kopplerilagen drabbar även kvinnor som försöker hjälpa varandra med trygghet & praktiska ting. (Den har f ö också sådana bieffekter med sig att en sexsäljare kan bli vräkt från sin bostad då det inte är lagligt att upplåta rum till vad som kan misstänkas vara sexköp).
För egen del tycker jag också – och jag vet att det är ”fult” att tänka så i Sverige – att det klandervärda inte ligger i själva handlingen att köpa sex utan i en nedlåtande, föraktfull attityd gentemot den som möjliggör den sexuella upplevelsen. Och jag tycker det är illa att de här båda sakerna ses som ett och samma.
Nå, detta fick bli min sista kommentar i den här frågan.
Jelena – satiren får du stå för själv.
19 H. | 30 december 2010, 10:33
… och så blev det en debatt om prostitution i alla fall! Jag har ingen större lust att diskutera prostitution. Det som intresserar mig är det andra tema som framträder genom boken, och som jag har försökt beskriva i artikeln ovan. På ett ställe beskriver Ekis Ekman det som att vänstern har gett upp alla ambitioner och tröstar sig med att definiera status quo som subversivt. Kontrasten mot förra sekelskiftet är stor. Hade dagens vänster varit verksam då skulle den väl ha definierat alkoholism som en subtil form av motstånd, och protesterat högljutt mot alla former av folkbildning.
Charlotte. Du skriver
”Att se det som att de måste vara för evigt bespottade, utnyttjade, föraktade tycker jag är att ge efter för just den syn på sex och kvinnor som är det grundläggande problemet… ”
Här förstår jag inte riktigt vem du riktar dig till eller vad du syftar på. Jag förstår inte heller det tankesprång du gör där: det låter som om du säger att den som är emot prostitution föraktar de prostituerade – och spottar på kvinnor överhuvudtaget. Och vilket är det grundläggande problemet här – att man tycker att människor förtjänar ett bättre öde än prostitution? Det låter som om du säger att det är ett uttryck för större människoförakt att säga att prostitution är förnedrande än att utnyttja prostituerade – och det menar du väl inte?
Jag hoppas att du vill förklara vad du menar för att reda ut alla eventuella missförstånd.
20 charlotte | 30 december 2010, 14:46
”det låter som om du säger att den som är emot prostitution föraktar de prostituerade”
Nej, så menar jag naturligtvis inte alls. Jag förstår inte riktigt tolkningen men det beror kanske på att jag är hemmablind efter att under en period ha diskuterat detta väldigt mycket. Vad jag menar är att genom att förespråka förbud (tycker det är mer meningsfullt att tala utifrån lagstiftningsaspekten än att tala om att vara ”mot” eller ”för” prostitution) så säger man på något plan att det där med sexköp är något som inte under några omständigheter kan vara något annat än förkastligt, och att det inte går att förändra den rätt genomgripande synen på ”horan” som någon annan annan än en person som bara måste lida, som inte överhuvudtaget kan ha en människovärdig tillvaro – i förlängningen kanske någon som inte är en värdig människa, och inte heller kan bli så länge hon (för det är ju sällan manliga prostituerade man diskuterar på det sättet) säljer sex. Jag förstår ju mycket väl att förbudet kommit till som ett sätt att försöka skydda, och att förändra en förkastlig syn på kvinnor. Men det förutsätter alltså att bara en förkastlig kvinnosyn kan förekomma inom sexuella transaktioner. ”Horan” måste vara föraktad och utnyttjad.
”Det låter som om du säger att det är ett uttryck för större människoförakt att säga att prostitution är förnedrande än att utnyttja prostituerade – och det menar du väl inte?” Det är ett faktum att inte alla prostituerade upplever prostitutionen i sig som förnedrande. Möjligtvis gör de flesta det – som Magnus säger är det svårt att veta. När du använder uttrycket ”utnyttja prostituerade” kommer vi väl till pudelns kärna. Att köpa sex kan alltså aldrig vara något annat än utnyttjande, oavsett omständigheterna? Jag är inte så naiv att jag inte tror att klimatet på exempelvis en hel del tyska bordeller är annat än vidrigt manschauvinistisk. Men ser problemet mer som manschauvinismen i sig än det faktum att det blir extra tydligt på en bordell, även om det kanske handlar om en som (tänker på Svante Tidholms dokumentär Pascha) gör allt för att underblåsa manlig överhöghet.
Trots allt lever vi i en kultur där många män utnyttjar kvinnor utan någon betalning involverad överhuvudtaget. Jag tycker det är förenklat och kontraproduktivt att peka ut sexköp som en slags grundsjukdom som måste utrotas för att kvinnan ska kunna leva jämställt. Jag har förståelse för de som tänker på ett annat sätt men min egen åsikt i frågan, och jag tycker att man måste kunna respektera och försöka förstå varandras ståndpunkter.
21 charlotte | 30 december 2010, 15:11
I SYNNERHET om det kanske handlar om en som (tänker på Svante Tidholms dokumentär Pascha) gör allt för att underblåsa manlig överhöghet.
Skulle jag ha skrivit. Det går för fort ibland.
Jag vill också förtydliga att om jag trott att lagstiftningen faktiskt hade positiva effekter hade det naturligtvis inte varit meningsfullt att ifrågasätta den så. Men jag tror alltså inte det. Här är en debattartikel jag tyckte var hyfsat bra, även om den talar om fria individer på ett sätt som möjligtvis är något förenklat (men det är det ju i alla sammanhang, inte bara när det gäller sexköp): http://www.expressen.se/debatt/1.2071323/debatt-skrota-sexkopslagen-for-kvinnornas-skull
Du bad mig förtydliga och jag hoppas jag gjort det nu.
22 charlotte | 30 december 2010, 15:53
Håkan, ang. din uppdatering – se Laura Augustins artikel på Newsmill som jag hänvisade till ovan. Det finns frågetecken.
23 H. | 30 december 2010, 16:14
Jag får erkänna att jag i brist på tid uttryckte mig medvetet dubbeltydigt där: den som utnyttjar den prostituerade kan ju både vara hennes kunder och den som tjänar pengar på henne.
Ja, det blev klarare vad du menar. Men jag kan inte säga att jag blev övertygad av artikeln (i Expressen), där kritik av prostituerades villkor jämförs med hederskultur, tvångssterilisering och en patriarkal syn på kvinnor. Tänk, och jag som trodde att det var patriarkalt att gå till horor. I själva verket är det motståndet mot prostitution som är patriarkalt.
Det är inte kvantfysik vi diskuterar här, det är vanlig traditionell mänsklig förnedring, och jag tar risken att påstå att jag känner igen en förnedrande situation när jag ser den. Människor är fenomenala på framförallt en sak: att uthärda och rättfärdiga förnedring, den som drabbar en själv lika väl som den som drabbar andra.
24 charlotte | 30 december 2010, 16:21
”… den som utnyttjar den prostituerade kan ju både vara hennes kunder och den som tjänar pengar på henne.” Ja i de fall där det finns någon som tjänar pengar på henne. Vilket det inte alltid gör.
”I själva verket är det motståndet mot prostitution som är patriarkalt.” Det som står i artikeln är att det är patriarkalt att neka en kvinna självbestämmande.
”….jag tar risken att påstå att jag känner igen en förnedrande situation när jag ser den.” Och jag tycker inte du har rätten att på det sättet uttala dig å alla sexsäljande kvinnors, och mäns, vägnar.
25 H. | 30 december 2010, 16:38
Jag utger mig aldrig för att tala för någon annan. Däremot kan jag uttala mig om någon annans situtation (typ ”Det där ser inte bra ut, oavsett om de inblandade påstår att de gillar det”). Det är inte samma sak.
Med vilken rätt gör jag det? Med samma rätt som jag tillerkänner andra att uttala sig på samma sätt. Gotta go.
26 charlotte | 30 december 2010, 16:47
Nej, sant.
Och visst, så kan man säga – det ser inte bra ut osv. Samtidigt har utomstående bara kunskap om prostitution utifrån vissa vittnesmål, inte minst som verksamheten ju är ännu mer stängd för insyn nu.
27 Magnus | 30 december 2010, 20:16
Jag brukar säga att när man diskuterar (debatterar) prositution är det svårare än i de flesta andra frågor att radera ut att ens inställning, ens beskrivning av hur det fungerar, vad man ser och vad som kan vara sant delvis styrs av vilka man väljer att lyssna mera på och hur man tolkar det de säger. Man litar viserrligen inte alltid 100% bokstavligt på vad folk säger i vardagen heller, men med prostiituiir blri det extra svårt att komma ifrån att ens beskrivning är hopvävd med en icke-objektiv tolkning därför att de flesta som uttalar sig ”från hästens egen mun” nog har en egen agenda. De vill framställa saken på det ena eller andra sättet. Den som är kvar i jobbet har många dolda lojaliteter och kan dessutom inte gärna säga högt och offentligt att det är ett skitjobb som suger musten ur henne. Det skulle vara alltför förnedrande att låta andra få höra det, ty idag förväntas vi ju alla göra fria val som vi är lyckliga med och är vi inte lyckliga sä vänder vi om situationen och ordnar den så att vi individuellt kan stå för den, sådan är tidens visdom. Men många som jobbar i sextraden har i realiteten inha verkligt fria val, hur mycket de än bdyrar att de har det och att de gillar sitt jobb.
På samma sätt är hallickar och kunder naturligtvis överdeterminerade av att de vill framställa sig själva i en god dager och få fortsätta med det de gör, samtidigt som de vet att de flickor de har kontakt med kanske på omvägarkommer att få höra vad de säger. Så de säger också alltid att det är en schysst bransch bortsett från enstaka rötägg och att ”it’s a free world”. Det kan ju hända att det stämmer i en del lägen men jag utgår inte utan vidare från att de talar sanning.
Jag väljer att lyssna mer på dem som lämnat branschen eller försöker lämna den, och på poliser om undersökt sexsvängen, och deras bild är inte trevlig. men den verkar övertygande. Det är ett icke-objektivt val, men de här personerna är åtminstone inte tvungna att säga det de säger och de verkar mer trovärdiga även för en som inte haft direkt beröring med sexhandeln. Valet av de tolkningar man gör är icke-objektivt men det är som sagt inte kvantfysik vi diskuterar och i många lägen måste man förr eller senar bestämma sig för att man kör på vissa antaganden. Det blir bara mer tydligt här, och det är slående att folk som vill beskriva prostitution som en fri och glad näringsverksamhet där den vanliga flickan är glad och trivs med sitt jobb medan ”de fina debattörerna hatar horor” (t ex Petra Östergren och Susanne Dodilelt) i praktiken helt förlitar sig på små föreningar som har som sitt mål att prostitution ska ses som ett ”vanligt och fritt yrke”.
Att man väljer att ge en viss grupp tolkninsgföreträde betyder ju inte heller att man skulle tro helt blint på vad dessa personer säger, inte heller att man gör anspråkj på att tala *för* andra människor och tystar ner dem.
28 charlotte | 30 december 2010, 21:33
Det vimlar inte precis av torskar som uttalar sig om branschen i det offentliga, och man bedrar sig ju rejält om man tror att de skulle kunna uttala sig hur som helst – som om det inte funnes någon skampåläggning alls kring det, liksom. Vad gäller hallickar är det svårt att veta hur många sådana som egentligen finns öht – uppgifter fluktuerar – men det finns något absurt i att anta att de har att vinna på en ”normalisering” av sexköp. De lever ju tvärtom på det osäkra och dolda i det hela, och på sexsäljarens maktlöshet.
Vad gäller Östergren & Dodillet undrar jag om du verkligen läst dem? Östergren förlitar sig inte på ”små föreningar” utan framför allt på de kontakter hon själv haft med sexsäljare. Hon talar konsekvent om olika bilder, olika upplevelser, inte om ”den vanliga glada flickan”. Dodillet gör en jämförelse mellan tysk och svensk diskussion omkring frågan. Ingen av dem säger att ”de fina debattörerna hatar horor” – det där är en direkt illvillig tolkning.
Det är också märkligt att utgå från att kvinnliga sexsäljare, i det klimat som råder, endast skulle känna press på sig att framställa sig som problemfria. Jag förstår mycket väl vad du menar, men betänk att det också kan finns en social press i motsatt riktning – att anpassa sig till den väldigt starka bilden av att de helt enkelt måste vara skadade, trasiga människor osv.
Kommentera