En liten twittrad nyhet fick all irritation och allt ointresse att försvinna: från och med nu kommer jag att följa förberedelserna inför det där bröllopet med stigande, skadeglad förtjusning, för nu har jag förstått vad det är som håller på att hända. Prinsessbröllopet är på väg att förvandla Sverige till den gamla goda dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kakanien, here we come!

Vad var det som äntligen fick mig att förstå det? Folktårtan! En Robert Musil eller en Karl Kraus hade inte kunnat hitta en bättre symbol för sommarens stora giftermål mellan kommersialism och folklig rojalism. Just det småaktiga i idén: vilken perfekt tonträff.

”Vi hoppas att tårtan ska gå hem hos svenska folket och att de ska tänka att de är med på bröllopet”, sade konditormästare Günther Koerffer till SvD, medan han sträckte fram en Folktårta mot kameran. Ja, vilket utmärkt sätt att få alla att känna sig delaktiga. Låt dem äta Folktårta, liksom.

Koerffer är inte ensam om den goda idén. Vad är det samtliga svenska medier, från public service till skvallerpressen, har bjudit oss på de senaste månaderna om inte just Folktårta? Och mer lär det bli. Tryck i dig en bit till.

Från Musil och Kraus till Bernhard och Jelinek har österrikiska författare beskrivit sitt land med ett alldeles särskilt, svetsande hat; kanske kan man hoppas att bröllopet leder till en liknande litterär nytändning här uppe i Nordens Kakanien. Eller åtminstone att vi snart får se löpsedeln ”Han slängde en Folktårta i ansiktet på kungen”.