Vi är inte vana att tänka på Kierkegaard som mediekritiker, men han har skrivit en av de mest klarsynta texter om massmedier jag läst.  För två år sedan skrev jag en DN-essä om Kierkegaards mediekritik. Den finns fortfarande kvar på nätet och jag vill ge den en chans att bli läst på nytt – den har inte blivit mindre aktuell sedan dess.

Vad är det som händer när ett massmedium växer fram? Samtidigt med det första massmediet, dagstidningen, uppstår något som Kierkegaard kallar Publikum, och som inte bara bör översättas med publik. Publikum är allmänheten, den underförstådda allmänna meningen. Publikum är inte summan av alla verkliga, levande människors åsikter, inte ett folk, inte en generation, inte samtiden, inte några bestämda människor, säger Kierkegaard, utan något annat. Han beskriver Publikum som en fantom, en ohygglig abstraktion, ett bländverk, ett alltomfattande Något som är Intet, en hägring.

1846 har denna abstraktion redan blivit mäktigare än en armé, inser Kierkegaard, samtidigt som den inte kan ställas till svars för någonting. Den viktigaste delen av våra liv försiggår inte längre i staden, utan i denna mentala hägring som har uppstått ovanför staden. Det som skiljer den moderna tiden från tidigare epoker, säger Kierkegaard, är att vi inte bara anpassar oss efter mer eller mindre mäktiga grupper av andra människor, utan att alla har börjat anpassa sig efter denna abstraktion, efter ett spöke.