Vår tid är djupt och innerligt förälskad i en enda sak: maffian. Vilket slags framtid kommer det att ge oss? En recension av Anna Politkovskajas bok Sanningen – inget annat.

_____

Jag tänker våga mig på att peka ut en trend. Inte en av de iögonenfallande och kortvariga, utan en djupare, långsammare, som har flutit som en underström de senaste årtiondena, och inte ser ut att vilja mattas av. Som alla trendspaningar är det just genom sin överdrift den blir sann, och den skulle kunna formuleras så här: mer än något annat älskar vi maffian.

Den här förälskelsen har inte något större inflytande över vårt vardagliga liv, den finns där mest som en idé, men vill man urskilja vilket slags framtid vi är på väg mot innan det är för sent att ändra kurs tror jag att man bör vara uppmärksam på sådana idéer. Våra fantasier avslöjar det glastak vi satt upp för oss själva – hit men inte längre – och de senaste årtiondenas kollektiva fantasier säger oss att vi inte har några högre ambitioner än att spela vår tilldelade roll i ett samhälle där maffian dikterar villkoren. Vi är inte förtjusta i den ena eller andra maffian, tvärtom, vi tycker gärna att de är obehagliga, utan i maffian som tillstånd, som moral, som ideologi. Även de som inte har en specialutgåva av Gudfadern på hedersplats i DVD-hyllan har del i denna fascination. Maffian är begriplig. Den som inte vill förstå den är dum – och betraktar sig numer själv som dum.

Och det är därför vi ska läsa Anna Politkovskaja. Inte för att hon efter sin död har blivit ett journalistiskt helgon som vi kan plocka fram vid högtidliga tillfällen, utan för att hon visar oss livet i ett land där maffian har makten. Om jag oroar mig inför framtiden är det inte en välfungerande hälsodiktatur av det slag Juli Zeh beskriver i Corpus delicti jag tänker på, det är en framtid där allt fler länder påminner om Putins Ryssland.

Sanningen – inget annat inleds med en text riktad till utländska läsare, där Politkovskaja vill få oss att förstå vad det innebär att göra sitt jobb som journalist i ett land där maffian styr. Texten hittades i hennes dator efter att hon mördats (de senaste tio åren har 22 journalister mördats i Ryssland). Avvikarna, de som vill leva efter en annan moral än maffians, är så sorgligt lätta att identifiera. De rensas ut och ersätts med folk som är pålitligt korrupta. I ett reportage från 2003 berättar Politkovskaja hur den 77-årige byäldsten Said Isakov, som vägrat böja sig för Kadyrov, den maffiaboss Putin installerat som Tjetjeniens president, hämtas av militär och aldrig mer hörs av.

Det samhällsklimat det här skapar är inte helt lätt att beskriva, ens för Politkovskaja. Det värsta är något som inte ryms i munnen, något som är för stort för att sägas, och som samtidigt dunstar bort när man försöker gripa om det, som om det bara var frågan om en paranoid inbillning, eftersom det inte är påtagligt och gripbart. Man kan försöka närma sig det genom exempel, men varje exempel kollapsar lätt under den tyngd det tvingas bära, som när Politkovskaja liknar korrupta journalister vid cirkusclowner. Det värsta handlar inte bara om våldet, utan om en total korruption av alla samhällsinstitutioner och alla mänskliga möten.

Ett samhälle som behärskas av maffians logik är, diplomatiskt uttryckt, ineffektivt. Inga ”krafttag” från en maffialedare som Putin kommer att kunna lyfta Ryssland ur dess misär. Maffiaväldet konserverar och förvärrar alla orättvisor. Politkovskaja har träffat 81 år gamla Taisia Tolstova som jobbar svart och städar ett sexton våningars hyreshus eftersom hon inte får någon pension.

Sanningen – inget annat är ett urval av Politkovskajas artiklar om Tjetjenien, skrivna för Novaja gazeta 2000–2006. Landet är söndertrasat och det våld hon beskriver – tortyr, mord, försvinnanden – är groteskt. Hur hanterar Politkovskaja den här situationen?

Hon sympatiserar inte med rebellerna, som bekämpar makten med samma maffiametoder som den själv använder. Hennes sympatier ligger hos vanligt folk som får sina liv förstörda, oavsett om de är tjetjener eller ryssar, och hon är noga med att nämna deras namn.

Det är förstås risk att man börjar höra lite för mycket när man sitter ensam och läser, men jag tycker mig höra att hon nämner deras namn med en särskild värme i tonfallet. Hon vill inte att de ska bli statistik, kanske inte ens journalistik, inte ännu ett tröttande och avtrubbande ”offer”, utan något lite större än så: hela och fullständiga individer. De är alltid mer än bara ett offer för de förnedrande omständigheter i vilka de hamnat.

Till de starkaste texterna i boken hör reportaget från den teater vars publik togs som gisslan av tjetjenska terrorister 2002. Hon var därinne innan teatern stormades med gas: Politkovskaja var en av de få personer som terroristernas ledare gick med på att träffa.

Trots sådana starka enskildheter har boken en karaktär av dåligt redigerad klippsamling. För en läsare som inte vet något om de många turerna i tjetjenienkonflikten, som jag själv, blir det alltför mycket som faller mellan artiklarna. Boken hade haft mycket att vinna på en inledning som ger nödvändiga bakgrundskunskaper om Rysslands två krig i Tjetjenien.

När man följer ett skeende genom en löpande samling tidningsurklipp blir det ibland svårt att få någon överblick över vad som pågår – som när Politkovskaja skildrar hur hon och Novaja gazeta stöder Astemir Murdalovs försök att vinna upprättelse i domstol mot en av de officerare som torterade hans son till döds. Att det är en unik rättegång, som slutar med att en officer för första gången döms för tortyr av tjetjenska civila, försvinner närmast i de många artiklar som redogör för en eller annan vändning i den utdragna rättsprocessen (officeren tackade för uppmärksamheten genom att skicka hotbrev till Politkovskaja).

Sedan i fjol råder det officiellt sett fred i Tjetjenien. Antiterroristoperationerna är avslutade och president Medvedev har förklarat att situationen i stort sett är ”normaliserad”, men maffiaväldet fortsätter, där liksom i Ryssland.

•

Anna Politkovskaja, Sanningen – inget annat
Översättning: Hans Björkegren
Ordfront

Publicerad i UNT 15 november 2010.