Zooma ut och se efter.

En etsning av Zorn, förstås! Här är den i helbild:

(Cigarettrökerska II, 1891)

Ju närmare man går desto obegripligare blir det hur han gör. Hans känsla för valörer och skuggningar är fantastisk, och samtidigt finns det ingenting alls där om man tittar efter, bara vasst rafsande linjer, som ser ut att ha kastats ner i brådska. Sällan några konturlinjer, han går direkt på skuggorna, han verkar tänka i helheter. Det finns ingen känslighet i linjen, ingen gestaltning, linjerna är närmast hårda och oengagerade, varje linje tagen för sig är ingenting, och ändå sitter allt exakt som det ska, tillsammans bildar hans skuggningar ett känsligt gestaltat porträtt. Det är på samma gång slarvigt och oöverträffat exakt. Kolla näsan, kläderna. (Vilken näsa? Vilka kläder? Jag lurar mig själv att se detaljer som inte finns.)

För mig är hans etsningar oupphörligt fascinerande, just på grund av den här blandningen av oöverträffad vårdslöshet och oöverträffad precision. Han bryr sig inte alltid om att räkna fingrarna när han gör en hand, men ljuset och skuggorna sitter rätt, och då är det en hand, en hand med ett uttryck. Hans etsningar ser ofta ut att vara gjorda i irriterad brådska, ett spöregn av irriterade streck, han har för bråttom för att briljera, han bryr sig inte om att vara insmickrande duktig, och ändå sitter varje valör som den ska, varje yta har fått rätt skuggning. Genom dessa skurar av streck framträder det han har sett, och det syns hur klart och kunnigt han måste ha uppfattat alla skuggningar i det han tittat på. I hans porträtt finns ingen suddighet och inget undvikande, varje personlighet är tydligt uppfattad.

Vill man se det här, sida efter sida med etsningar, och läsa om Zorn som etsare, ska man leta upp en bok som heter Zorn i svart och vitt. Red. Birgitta Sandström, utgiven av Zornsamlingarna i Mora 2002.