The devil made me do it! Jag debatterar religion i SvD.

Behöver vi religion i en avförtrollad värld? Tvärtom, det är religionen som inte har särskilt mycket förtrollning att erbjuda. Låter det konstigt? Inte alls: läs artikeln här.

_____
.

Utan mening dör vi, det är sant, men det som är svårast att förstå när det gäller mening är att mening inte är något vi får utifrån – mening är något vi gör. Människan är fenomenalt skicklig på att projicera sitt medvetande och sina sociala relationer på döda ting. Vi placerar en gud i ett träd, i ett vattendrag eller i himlen, men vi upplever det inte så. Vi tycker att det vi projicerar talar till oss utifrån, med en främmande vilja. Gudarna tvingar sig på oss. Vi kan till och med bli rädda för dem, trots att vi har gjort dem själva. Våra fantasier är mäktigare än vi – visst är det märkligt?

Människan är en trollkarl som stoppar en kanin i hatten med ena handen, och sedan börjar tro på mirakel när han kan dra upp samma kanin med andra handen. Det kan man kalla självbedrägeri eller kreativitet, eller kanske en blandning av båda – men oavsett vilket är det ett djupt mänskligt drag, lika naturligt för oss som när spindlar väver sina nät.