Fyra år till med en president som är en blandning av tönt och skurk borde få redaktionerna att öppna champagnen. Han är okunnig, lättsårad och i konstant behov av uppmärksamhet – vad kunde vara bättre? Journalistkåren borde säga: ”Vi ska få läsarna att garva åt honom varje dag. Vi ska leka med honom som när man får en katt att jaga en papperstuss i ett snöre. Och när leken är över är det dags för några riktigt skarpa avslöjanden.” En tidsresenär från mitten av 1900-talet, när reportrarna hade lite mer självförtroende, skulle nog bli rätt besviken om vi förklarade att det numera är medierna som är katten och politikerna som håller i snöret.
Jag har skrivit den sista krönika om Trump du behöver läsa (med lite Elon Musk som bonus):
_____
Här är något som alla redaktioner borde tänka på de närmaste fyra åren: Trump är inte storyn. Det är ni som sätter agendan. Ni bestämmer vad storyn är. Skriv upp det med läppstift på spegeln, tatuera det på insidan av ögonlocken, eller vad ni brukar göra för att komma ihåg sådant som det är förrädiskt svårt att hålla i minnet.
Mediebranschen älskar Donald Trump och Elon Musk. Så fort de tar plats på scenen skriver artiklarna sig själva: ”Vet ni vad HAN har sagt nu?” Journalisterna behöver inte tänka, inte lämna redaktionen för att leta upp några andra skandaler, berättelser och nyheter än de som Musk och Trump serverar på silverfat. De behöver bara reagera – som om hela mediebranschen plötsligt hade förvandlats till publik, istället för att vara en aktör i egen rätt.
I den här krönikan kan jag förresten bjuda på morgondagens nyheter redan idag: ”Vet ni vad Trump har gjort NU DÅ? Han har skitit i byxorna! I det ovala rummet! Och sedan har han torkat sig med konstitutionen! Får det verkligen gå till på det sättet? Vi har talat med en professor i statsvetenskap som säger ’Det är faktiskt inte okej’ och en medicinsk expert på ändtarmshygien som säger samma sak.”
Det är ett underbetyg åt branschen att man inte har hittat ett fungerande sätt att handskas med Trump. Om han var en politiker av ett fullständigt nytt slag skulle det inte vara konstigt, men det är han inte. Trump är inte ett kulturellt virus av ett slag vi aldrig har träffat på, och som vi inte har motståndskraft mot. Han har redan varit president i fyra år, och före det har han varit en kändis i decennier. Tecknaren Robert Crumb drev med honom i en satirisk serie som fortfarande är aktuell – gjord 1989.
Fyra år till med en president som är en blandning av tönt och skurk borde få redaktionerna att öppna champagnen. Han är okunnig, lättsårad och i konstant behov av uppmärksamhet – vad kunde vara bättre? Journalistkåren borde säga: ”Vi ska få läsarna att garva åt honom varje dag. Vi ska leka med honom som när man får en katt att jaga en papperstuss i ett snöre. Och när leken är över är det dags för några riktigt skarpa avslöjanden.” En tidsresenär från mitten av 1900-talet, när reportrarna hade lite mer självförtroende, skulle nog bli rätt besviken om vi förklarade att det numera är medierna som är katten och politikerna som håller i snöret.
Massmedierna kommer alltid att förlora så länge de springer efter Trump, hela tiden två steg bakom, för att kommentera, faktagranska eller förfasas. Istället för att fokusera så hårt på en enskild person borde de fundera över hur de ska sabotera den dramaturgi som gynnar folk av hans slag. Gör något som får Trump att förlora initiativet, något som får honom att komma springande efter er, för att försöka ta tillbaka bollen. Lita på att det är vad han avskyr mest av allt.
Musk leder det nyinstiftade Department of government efficiency (DOGE), där han ska sätta stopp för slöseri. Han kunde börja med att undersöka hur mycket offentliga pengar som hamnat i hans egna fickor. 2015 kunde Los Angeles Times avslöja att Musks berömda företag Tesla och SpaceX bara existerar tack vare 4,9 miljarder dollar i statliga subventioner. Det kunde vara läge för en uppföljare; det är fullt möjligt att berätta om Musk och Trump på ett sätt som förstör den image de vill bygga upp.
Tiden när journalisterna satte agendan är kanske förbi? Var inte för säkra på det. Efter att Göteborgs-Posten hade grävt fram politikerskandalen i Alingsås fick de, inom ett dygn, 600 nya prenumeranter.
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera