Jag var på väg att avfärda Yuval Noah Harari som en författare av flygplatsböcker, men Nexus får mig att omvärdera honom. Han vill ställa läsaren inför riktigt svåra frågor om vår framtid – frågor som han själv, sympatiskt nog, inte har något svar på. I dagens SvD skriver jag en understreckare om boken.

Harari har övergett de krasst ekonomiska förklaringar som roade honom i Sapiens (business är på riktigt, resten är dekorationer). I Nexus har han ingen lust att spela cyniker. Han frågar inte längre efter lycka. Han nöjer sig med mer ödmjuka mål: att demokratin ska överleva, att vårt framtida samhälle inte blir en total katastrof. Han önskar att vi ska lära oss använda AI på ett omdömesgillt sätt, men han säger ingenting om var det där omdömet ska komma från. För att utveckla ett omdöme som matchar vår teknologiska makt behöver vi psykologi, självkännedom, humaniora – allt det där som saknas hos Harari, i Nexus likaväl som i Sapiens. Hos en författare som annars är intresserad av så mycket, från religionshistoria till genetik, är det en tänkvärd lucka.