Peter Pomerantsev har gjort sig känd som en skarpsinnig analytiker av modern propaganda, framförallt den som kommer från Putins Ryssland. För att skänka uppmuntran åt alla som misströstar om samtiden har han skrivit How to win an information war, där han berättar om Sefton Delmer, som trots sina cyniska och okonventionella metoder fick förtroendet att leda brittiska propagandasändningar mot Hitlertyskland.

Jag recenserar boken i det senaste numret av tidskriften Axess. Historien om Delmer är definitivt underhållande – men vilka är de utlovade lärdomarna för vår tid? Våra massmedier befinner sig inte i krig mot sin egen befolkning.

_____

Ur artikeln: Till sist, låt mig spela cyniker ett tag. Är fake news och konspirationsteorier egentligen ett stort problem? Om läget var så allvarligt som det påstås borde vi vid det här laget ha sett några seriösa försök att bygga nya kvalitetsmedier för en masspublik. Vi har matats med påståenden om att ”information wants to be free” och att professionell journalistik inte behövs eftersom alla kan skriva på nätet – men om du driver ett storföretag har du alltid vetat att det där är bullshit. Du vet att kvalificerad information kräver seriöst researcharbete, och du vill betala. När företagsledare behöver veta hur det egentligen ligger till i en viss fråga söker de inte på Google och de ber inte en AI att fantisera ihop en opålitlig text. De ringer McKinsey – eller någon av alla liknande konsultfirmor, som gör det jobb som dagstidningarna tidigare brukade göra åt hela befolkningen.

Om vår tids elit inte behöver en fungerande offentlighet ska vi inte förvänta oss att de tänker betala för den. Den nuvarande ordningen verkar fungera utmärkt: pålitlig information åt de få, medan resten badar i underhållning, skvaller och konspirationsteorier. Kanske är det rent av så att både de där uppe och de där nere är nöjda med situationen? Den frågan har Pomerantsev inte ställt sig.

_____

Bonusläsning: missa inte Pomerantsevs underhållande skildring av hans egna äventyr i mediebranschen. I början av det vilda ryska 2000-talet jobbade han åt ett TV-bolag i Moskva. Dokusåpor som funkade överallt i världen floppade i Ryssland, berättar han i London Review of Books (3/2 2011). I Ryssland ska du nämligen inte vara smart, extrovert och ambitiös – sådana personer hamnar snart i fängelse, i exil eller i graven.