När antirasister ger upp idén om universella mänskliga rättigheter kommer de alltmer att tänka och låta som rasister, varnar Kenan Malik i sin nya bok om rasismens historia, Inte så svartvitt.
Samtidigt har rasisterna lärt sig kapa ett språkbruk som utvecklats för att försvara tolerans och mångfald: när de använder samma uttryck betyder det att varje folk ska stanna på sin plats. ”Jag älskar nordafrikaner”, har Jean-Marie Le Pen sagt, ”de hör dock hemma i Maghreb.” Det vill säga: Frankrike åt fransmännen!
Malik föddes i Indien 1960 och växte upp i Manchester i en tid, säger han själv, när ”paki-bashing” var en brittisk nationalsport. Rasismen ledde honom till politiken och i början av 80-talet var han antirasistisk aktivist. Det var inte länge sedan, och ändå var allt så annorlunda. För invandrare i hans och hans föräldrars generation var religion ingen stor grej.
– Männen gick på puben, det var en normal del av ett muslimskt liv. Ingen kvinna jag kände när jag växte upp bar hijab, för att inte tala om burka eller niqab. Folk gick till moskén om de kände för det. Ingen beskrev sig själv som muslim. Om de pratade om sig själva kunde de kalla sig punjabier eller gujaratier, aldrig muslimer.
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera