När vänstern efter andra världskriget började tröttna på modernitet, framsteg och arbetarklass kritiserade man inte idéernas misslyckande (eller sitt eget) utifrån de ursprungliga idealen. Istället blev man förälskad i en reaktionär kritik av modernitet, upplysning och framsteg. ”Samtidigt som den franska ockupationsmyndigheten var sysselsatt med att hindra Heidegger från att influera den tyska ungdomen vände sig det unga Frankrike med begärlighet efter hans filosofi”, skriver Svante Nordin i den nyutkomna Världsandens partisaner.
Hans bok handlar om filosofen Martin Heidegger, juristen Carl Schmitt och författaren Ernst Jünger – tre tänkare från höger vars idéer paradoxalt nog har inspirerat de postmoderna auktoriteter som brukar placeras i andra änden av den politiska skalan. Foucault, Derrida och många fler har tagit intryck av dem.
Ingen frågade sig om det var möjligt att emancipera förtryckta grupper – nya eller gamla – med hjälp av reaktionära idéer från Weimarrepubliken. Sannolikt för att det primära målet vid det här laget var att själv få en intellektuell kick, inte att förändra några ekonomiska realiteter. Detta förklarar varför den akademiska vänstern har förvandlats till ett konservativt missnöjesparti – fientligt till upplysning och modernitet, besatt av att försvara medfödda, kollektiva identiteter och oförmöget att avskaffa några sociala orättvisor.
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera