Kierkegaard skrev 1846 en lång essä där han kommer ut som en skarpögd massmediekritiker, vars slutsatser fortfarande är giltiga. Du kommer aldrig att se på ordet ”publik” på samma sätt igen efter att ha läst honom.

_____

När jag läste den där formuleringen var det som att hitta en bortglömd gammal lins, skarp nog för att fokusera något jag inte hade sett förut till en het liten ljuspunkt. Så här löd den: ”Somliga talar om publiken som om den vore någon man hade ätit middag med på Hotel de Saxe under mässan i Leipzig. Vem är denna publik? Publik är inte alls något ting, utan en tanke, ett postulat, som kyrka.”

Sagt av Friedrich Schlegel, 1797. Schlegel var en av den tidiga tyska romantikens tänkare, och föredrog vid den här tiden att uttrycka sig i aforismer och fragment (formuleringen ingår i hans Kritische Fragmente). Han fick mig att uppfatta begreppet publik som något främmande och konstigt. Eller snarare: det som blev främmande och konstigt var människors sätt att förhålla sig till det fenomen som kallas publik. Publiken är ingen person, ändå förhåller man sig gärna till den som om den var det – en person som man visserligen aldrig har träffat själv, men vars existens man inte tvivlar på. Alla andra pratar ju om honom. Man säger ”publiken kräver”, ”publiken är för dum”. Men om publiken inte är en person, vad är den då?

En ledtråd hittar man, tror jag, hos Kierkegaard, i en text där han oväntat nog framstår som en skarpsynt massmediekritiker, långt före sin tid. Texten heter En literair Anmeldelse (”En litterär recension”). Som recension betraktat är den hopplös. Den är avsedd att handla om Thomasine Gyllembourgs novell To Tidsaldre, men sväller ut bortom alla proportioner till en bitvis ganska snårig samtidsanalys. Någonstans i mitten kommer ett stycke där Kierkegaard, bättre än någon annan jag läst, förklarar vad som händer när ett massmedium uppstår. Hans massmedium är dagstidningen, texten är skriven 1846, men hans insikter är lika aktuella idag.

Tillsammans med massmediet uppstår något som Kierkegaard kallar Publikum, och som man på modern svenska skulle kunna kalla ”den allmänna meningen”. Publikum är en åsikt, eller en samling åsikter, men här kommer det viktiga: det är inte majoritetens åsikt. Det är en åsikt som på samma gång är allas och ingens. Det är vad alla tror att de andra tycker. Publikum är inte ett folk, inte en generation, inte samtiden, inte några bestämda människor överhuvudtaget, säger Kierkegaard, utan något annat. Publikum är ”en fantom”, ”ett allomfattande Något som är Intet, en hägring”. Den sortens hägring uppstår ovanför en modern storstad som en regnbåge ovanför ett vattenfall, och en stor del av människornas mentala liv försiggår i hägringen, inte på gatan. Den darrar och blänker som en vattenyta, den utgör en underförstådd, gemensam opinion. Alla hänvisar till den, alla förhåller sig till den, men den som vill undersöka den närmare kommer inte att hitta någon som tillhör den: ”Det är inte jag som tycker sådär, det är de andra.”

Utan att ha läst McLuhan, Baudrillard eller andra mediekritiker fattar Kierkegaard genast på egen hand att ett massmedium inte är någon neutral spegel. Det kan snarare jämföras med den enorma paraboliska spegeln i ett spegelteleskop, eller kanske ett spegelteleskop som också är en skrattspegel: det fångar upp allt det riktas mot, förstorar det hundratusentals gånger, samtidigt som det förvränger bilden. Han vill varna för att massmedier, på grund av sin natur, är förutbestämda att utveckla en osund symbios med de opinioner de reflekterar. Massmedier kan förstärka – eller skapa – vilken sorts opinion som helst, medlidande med en sjuk noshörningsunge ena veckan och nationalistisk hets nästa vecka, utan att ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Mediernas publik är inte heller ansvarig: de är ju bara åskådare. De föraktar rent av de massmedier de tittar på, skriver han. Ändå fortsätter de titta: ansvarslösa massmedier plus en ansvarslös publik utgör ett system som kan utveckla en fruktansvärd makt. För en pessimist som Kierkegaard är det självklart att massmedierna kommer att trivas bäst ihop med det sämsta i människan: fördomar, avundsjuka, medelmåttighet och mobbning.

Kierkegaard staplar motsatser på varandra i ett försök att få grepp om vad han har sett – eller anat. Publikum är ”en fruktansvärd abstraktion”, ”den farligaste av alla makter”, men egentligen är den ”mera lat än ond”. Den får alla verkliga, konkreta folkförsamlingar att verka glanslösa och fattiga vid en jämförelse. Man kan tala till en hel nation i dess namn och ändå är Publikum mindre än den svagaste och obetydligaste av människor. En individ, ett samhälle eller en organisation ”har ett ansvar för att vara någonting”, skriver han, och ”kan skämmas över svekfullhet och karaktärslöshet”. Publikum, däremot, kan obekymrat svänga från den ena ståndpunkten till den andra, eller samtidigt hysa ett helt knippe motsatta uppfattningar, utan att självmotsägelserna har någon effekt.

Det som skiljer den moderna tiden från tidigare epoker, säger Kierkegaard, är att vi inte bara anpassar oss efter mer eller mindre mäktiga grupper av andra människor, utan att alla har börjat anpassa sig efter denna abstraktion, efter ett spöke. Han tillägger: den allmänna meningen har redan blivit mäktigare än en armé. Men den kan inte ställas till svars för någonting.

Inget av detta är konstigt. Människan är ett snabbtänkt och inlevelsefullt djur. Vi har lätt för att dra slutsatser, för att sammanfatta en mängd aningar och intryck i ett abstrakt begrepp – och ännu lättare för att i nästa steg förhålla oss till våra abstraktioner som om de var personer. Abstraktionerna vill ingenting, men det är ofta praktiskt att låtsas som om de gjorde det. Snart säger man ”publiken vill”, ”nationen vill” eller ”framtiden vill” utan att tänka på vad man gör (teknikvisionären Kevin Kelly har skrivit en bok med titeln What technology wants). Vår inlevelseförmåga börjar pejla efter vad abstraktionerna vill. Det är begripligt, förmodligen oundvikligt, men att behandla spöken som om de fanns är alltid förenat med vissa risker.

Varje gång en reporter sticker en mikrofon under näsan på någon minister och säger ”Många är upprörda över det här – vad tänker ni göra åt det?” är Publikum närvarande. Vilka är dessa ”många” som påstås vara så upprörda? Reportern har inte träffat dem, han vet inte om de är två hundra eller två miljoner, men i nästa steg ligger denna virtuella opinion till grunden för den politik som den pressade ministern utformar.

Kierkegaard sätter fingret på den symbios som uppstår mellan ett massmedium och dess publik. Den påminner, säger han, om en uttråkad kejsare som beställer fram en stunds underhållning. Drevet går, en tidning hetsar och trakasserar en människa som på något sätt har avvikit från mängden. En folkmassa samlas, alla är åskådare, ingen är ansvarig, och när de har tröttnat på nöjet går var och en åt sitt håll, för nu passar det att vara individer igen – och tidningen, den är det ingen som tycker om, ifall man frågar dem. Jag borde inte behöva skriva ”kvällstidning” eller ”Twitter” här.

Vad händer när alla anpassar sig efter en inbillad majoritet? Resultatet blir en stor nivellering, enligt Kierkegaard: allt sänks till en nivå lagom långt under medelmåttan, men inte i förhållande till några verkliga människor, utan i förhållande till denna abstraktion, den allmänna meningen, som är själv är ingenting. Den allmänna meningen blir en norm, en linje mot vilken allting mäts. Vi får en magkänsla för vad man ska tycka. Utifrån denna norm bedömer vi vad som är för svårt, vad som är spännande eller löjligt. Vad som är normalt.

Maria-Pia Boëthius har för övrigt varit inne på samma sak. I den mediekritiska debattboken Mediatan (2007) beskriver hon hur man som journalist snabbt utvecklar ett organ hon kallar ”grotesken” – ett sinne för hur man förväntas tycka och skriva om olika personer och olika sorters nyheter. Man får en samling pseudoreaktioner och pseudoåsikter som snart fungerar bättre än ens egna. Grotesken uppfattar förändringar i den allmänna meningen innan de blivit uttalade, vilka personer och trender som är på väg upp och vilka det är dags att börja förlöjliga. Skribenter som har en bra grotesk vet exakt hur långt från den allmänna meningen de kan avlägsna sig, så att deras provokationer förblir underhållande och harmlösa. Det man kan tillägga är att även läsaren utvecklar en grotesk, eller något liknande. Groteskens pseudoreaktioner överförs snart till oss: vi lär oss hur vi ska känna, vilket tonfall vi ska använda när vi talar om den ena eller andra kändisen.

Jag tror också att något annat händer. Ingen härmar denna allmänna åsikt rakt av, istället lägger vi oss gärna en liten bit vid sidan av den, på ett noga avvägt ironiskt avstånd. På så sätt uppstår ett speciellt, skiktat tonfall, med flera lager av underförstådda meningar. Man vet alltid vad man ska tycka om kända personer och omdebatterade företeelser, men man tycker inte exakt just så, man markerar gärna en liten distans. Diskuteras den senaste nobelpristagaren säger man ”Ja, hon är ju väldigt intressant” med en perfekt avvägd underton av ”men man orkar ju inte läsa henne”.

Ett typexempel på detta är när någon säger, efter en teaterföreställning, ”Det här är så bra, för det är provocerande.” I det läget ska man inte fråga så här:

– Blev du provocerad?
– Nej.
– Blev dina vänner provocerade?
– Nej.
– Såg du överhuvudtaget någon i salongen som var provocerad?
– Men sluta någon gång!

Nu börjar någon bli provocerad på allvar och den goda stämningen är förstörd. Men vem var det då som blev provocerad? Den allmänna meningen, som alla förhåller sig till.

Det är slående hur klarsynta Schlegel och Kierkegaard var när det gäller dessa saker och hur okritiska vi har blivit, två hundra år efteråt. ”Ge publiken vad publiken vill ha” är ett resonemang som får oss att våndas eftersom vi har köpt dess underliggande premisser, även om vi inte gillar de industriprodukter det används för att försvara. Därför tror vi att det enda vi kan göra, om vi vill säga emot, är att svara ”ge publiken vad den inte vill ha”, vilket är en protest som ogiltigförklarar sig själv – och det var väl meningen.

Man kan till och med lura oss att debattera om huruvida den som inte delar publikens smak är en elitistisk snobb. Vi utvecklar ett dåligt samvete gentemot denna icke-existerande allmänna mening, vilket märks i debatten. Skribenterna vrider sig nervöst: de kan inte dela allmänhetens åsikter, men känner skuldkänslorna växa så fort de avlägsnar sig några steg från vad publiken antas tycka, och när de försöker kompromissa trasslar de in sig allt djupare.

Eftersom mänskliga förhållanden alltid är komplicerade vill jag avsluta med att vända på resonemanget. Publikum behöver inte enbart vara något negativt.

Man skulle nämligen också kunna säga att det som Kierkegaard har beskrivit med ordet Publikum är ett samhällskontrakt. Om det alls finns något som ett samhällskontrakt är det just så här det ser ut: som Kierkegaards spöke. Samhällskontraktet är ett ordlöst samförstånd. Det har aldrig uttalats, aldrig formulerats som ett antal konkreta regler: det uppfattas och accepteras intuitivt.

En storstad eller en nationalstat behöver en gemensam hägring av den sort som Kierkegaard kallar Publikum. Publikum är inte bara en normalnivå för åsikter om den ena eller andra företeelsen, utan en normalnivå för vad som är ett acceptabelt eller oacceptabelt beteende överhuvudtaget. Publikum lär medborgarna vad de kan förvänta sig av andra, av den stora massan av okända människor. Det är grunden för det mellanmänskliga förtroende som får ett modernt samhälle att fungera.

Det är inte konstigt att det här gemensamma spöket uppstår i början av moderniteten. Det vaknade antagligen i någon av de första moderna storstäderna, som London eller Paris, och spred sig sedan hastigt över Europa, som spillt bläck, tills Kierkegaard blev medveten om dess existens i Köpenhamn på 1840-talet. I en by är alla sociala relationer personliga på gott och ont, men i en storstad är människorna för många för att de ska kunna mötas och stämma av sina åsikter mot varandra. Sin uppfattning om vad de andra tänker hämtar man istället från de massmedier man konsumerar.

Nå, men är det som Kierkegaard beskriver fortfarande giltigt idag? Just nu verkar vi vara på väg mot en framtid där det moderna samhällskontraktet rivs upp från alla håll, av både överklass och underklass. Den gemensamma normalnivå för åsikter och värderingar som Kierkegaard var så irriterad på håller på att försvinna – och det visar sig vara en förlust. Ingen håller med om någon annans verklighetsbeskrivning. Om jag tror på andar är det sant för mig! Istället får vi ett samhälle som är uppdelat i ett antal kollektiva identiteter – etniska, religiösa, politiska eller definierade på andra sätt. Dessa grupper betraktar varandra med misstro och fiendskap. De förutsätter att de befinner sig i en oförsonlig och olöslig konflikt redan innan något allvarligt har hänt – varje liten vardagsirritation i mötet människor emellan uppfattas som en bekräftelse på att den stora konflikt som alla väntar på är verklig och snart ska bryta ut.

Finns det ingen motsvarighet till Kierkegaards Publikum idag? Jo, man kan urskilja en tankegång som är gemensam för alla dessa antagonistiska grupper. Det är föreställningen att man tillhör en hotad och orättvist behandlad minoritet. Samhället domineras av de andra, ”eliten”, ”de vita”, ”de politiskt korrekta”, eller vad man nu vill kalla dem. Både vänstern och högern känner sig samtidigt i minoritet – båda upplever att det offentliga samtalet domineras av motståndarsidan.

Idén om den svenska åsiktskorridoren hör också hit. Föreställningen om en åsiktskorridor blir snabbt självbekräftande och bidrar till att krympa det offentliga rummet: man reducerar sig själv till att passiv-aggressivt klaga på oskrivna, intuitivt uppfattade samtalsregler, man tvingar sig själv att lägga in överflödiga förbehåll innan man tillåter sig att säga något. Många, inte bara populisterna, talar ur ett underförstått ”det här får man egentligen inte säga”. Kajsa Ekis Ekman har beskrivit den sortens retorik i en av de senaste tio årens mest minnesvärda kultursidestexter: för att tala måste man nuförtiden låtsas vara tystad (”Vänsterns arena går åt höger” DN 13/7 2009).

I brist på gemensamma värderingar famlar den offentliga debatten efter några andra kriterier för att avgöra vem som har rätt vid en konflikt och faller hela vägen tillbaka till känslor: vem känner sig mest sårad? Nackdelen – eller, för cynikerna, fördelen – är att det är ett spel som alla kan spela. Från den mest orättvist behandlade till den mest privilegierade: alla känner sig sårade, alla känner sig som en förtryckt minoritet. När människor känner sig trängda och hotade slår deras sämsta försvarsreflexer till: ingen har råd med någon självkritik, ingen kan erkänna en god idé hos fiendesidan.

I vilket läge som helst hade detta varit olyckligt, men det är särskilt illavarslande just nu, när de sociala orättvisorna växer. Diskussionen präglas inte av argument som syftar till konstruktiva lösningar, utan av ett krig om vems känslor som är mest sårade. Om framtiden inte ska se ännu mörkare ut gäller det att hitta en utväg.

Ursprungligen skrivet för Göteborgs Stadsteater, 2015.