Med tanke på den moralism som dominerar vårt kulturliv är det underligt att Michel Houellebecq inte har blivit omfamnad i Sverige. Han borde passa utmärkt i rollen som konsumtionskritiker – en roll som är populär bland välutbildade konsumenter. Ända sedan debuten (Konkurrens till döds, översatt 2002) har det varit uppenbart att han skriver om de förlorare som överflödssamhället producerar.

Houellebecq beskriver hur människor mår i ett samhälle som har avskaffat alla värden utom status och konsumtion. Så mycket i hans romaner handlar om frustration och underläge, om personer som lydigt inbillar sig att sex – eller i värsta fall fryskäk från Picard – kan kompensera allt de saknar. De provocerade reaktioner han väcker är svårbegripliga, framförallt när de kommer från folk om borde uppskatta honom – för vad är Houellebecq om inte Europas mest konsekvente skildrare av nyliberalismens psykologiska skadeverkningar?

Här finns en misspassning vi borde uppmärksamma, eftersom den ger oss ett tillfälle att lära känna våra egna reaktioner. Istället föredrar vi att läsa hans böcker som en snuskgubbes dåligt förklädda självporträtt. Har vi redan glömt att det finns litteratur där huvudpersonen inte är identisk med författaren?

Det underlättar förstås inte att Houellebecq skriver med en uttråkad tonårings pokerface. Hans tonfall är så perfekt avstämt att läsaren inte kan avgöra om han är förtvivlad, likgiltig eller ironisk, om han fördömer det som sker eller sympatiserar med det.

Men vid sällsynta tillfällen spricker masken. Det gjorde den när jag besökte den danska festivalen Louisiana Literature 2019. Där avslöjade Houellebecq hur han såg på huvudpersonen i ”Serotonin”. Florent-Claude är en person som i slutet av boken har ”svikit allt han någonsin stod för”, sade Houellebecq. Ironikern kom ut som moralist.

Det är genom den sprickan jag börjar läsa hans senaste roman Förinta.

Läs recensionen i SvD: Houellebecq skildrar civilisationens död