Ett halvår innan pandemin bröt ut började skribenten Hanne Kjöller jobba på Södersjukhusets akutmottagning. Klivet från DN:s ledarredaktion till sjukhusgolvet är inte så förvånande som det kan se ut: Kjöller jobbade natt på akuten i början av 1990-talet. Det är framförallt patienternas attityd som har förändrats sedan dess, skriver hon i Dagbok från akuten – och det får mig att tänka på något som cancerforskaren Georg Klein har berättat.

Klein kom till Sverige från Ungern efter andra världskriget. I sina essäböcker resonerar han skarpsynt och intresserat om kulturella skillnader. Han lärde sig snart att om en svensk patient sade ”Ursäkta, jag mår nog inte så bra” kunde den personen vara döende. Om en patient i Budapest sade ”Jag dör” kunde det däremot betyda att hon behövde en huvudvärkstablett.

70 år senare möter Kjöller en helt annan sorts svenskar. Hur ont har du på en skala mellan ett och tio, frågade hon en av sina patienter (alla är givetvis anonymiserade). ”Hon tittade upp från sin mobiltelefon och svarade: 100. Och sedan: Hur lång tid tar det. Jag ska jobba ikväll.”

Jag recenserar Hanne Kjöllers Dagbok från akuten för SvD.