Populism, samtalsklimatet på nätet, hur skolor så lätt kunde omvandlas till vinstdrivande företag … Så många samtida företeelser förklaras av Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen. Boken kom ursprungligen 1979, men är sällsynt aktuell och insiktsfull. Den svenska översättningen har nu kommit i nyutgåva på bokförlaget Stolpe – jag har skrivit en understreckare i SvD om vad boken kan säga oss idag.

1970-talet framstår nu som den gamla goda tiden; nostalgiska och pessimistiska politiker lovar ta oss tillbaka dit. Hur framstod 1970-talet för Lasch?

Han urskiljer inget annat än ”stormvarningar, järtecken, katastrofaningar”. USA har nyligen förlorat Vietnamkriget och ”de som för inte länge sedan drömde om världsmakt misströstar nu om att styra staden New York.” När han vänder blicken mot Europa ser han ”de fascistiska rörelsernas pånyttfödelse samt en våg av terrorism”. Det finns ingenting att hoppas på: de idéer som tidigare fick människor att tro på framtiden är ”bankrutt”.

1979 hade ingen sett en iPhone, men livet var redan ”så alltigenom förmedlat av elektroniska bilder att vi inte kan låta bli att reagera på andra människor som om deras handlingar – och våra egna – höll på att spelas in och samtidigt sändes till en osedd publik, eller magasinerades för närmare granskning vid någon senare tidpunkt.” Denna ”virvel av bilder”, skriver Lasch, ”undergräver vår verklighetsuppfattning.”

—

Ett narcissistiskt samhälle, som Lasch beskriver det, kommer inte att se radikalt annorlunda ut, men bakom fasaden är varje institution korrumperad. Narcissisterna förstår inte meningen med de mål, principer och värderingar som tidigare styrde verksamheten – de får ingen kick av dem. Vi får en ledarklass som inte är lojal med institutionernas ursprungliga syfte, om de överhuvudtaget minns det. Det är därför det har gått så lätt att omvandla skolor till företag som skickar vinsten till skatteparadis. Därför kan en ideologiskt driven rörelse byta ut hela sitt idéinnehåll utan att märka någon kursändring – som när skönhetsoperationer blir lika med feminism.

Plikt, sparsamhet och arbetsamhet försvinner, skriver Lasch; in kommer att vara en vinnare, ett ideal som snabbt devalveras och förenklas till att känna sig som en vinnare. Allt som hindrar mig från att känna mig som en vinnare är ett hot. Objektivitet, långsiktig planering och samhällsnytta framstår som meningslöst, tråkigt eller farligt för min självkänsla.

Samhällets viktigaste ideologi är numera något som Lasch kallar ”det terapeutiska synsättet”. I korthet betyder det att experter lovar befria dig från allt som gör ont. Det är i ett sådant samhälle som människor blir konsumenter, inte medborgare.