Jag kommenterar Wikforss i SvD: Ligger felet verkligen hos väljarna?.

I sin bok Girig-Sverige visar Andreas Cervenka vilket land vi egentligen bor i: ett land där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. För alla utom de allra rikaste blir tillvaron svårare och osäkrare. De senaste decennierna har inkomstskillnaderna ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land. 1950 tjänade näringslivets högst avlönade chefer i genomsnitt 26 gånger mer än en industriarbetare, enligt LO. Därefter föll löneskillnaderna fram till 1980, när en chef fick nio arbetarlöner. Sedan dess har utvecklingen vänt och de rika blivit allt rikare; 2020 tjänade chefen 64 gånger mer än arbetaren.

Den rikaste hundradels procenten äger nu 17 procent av Sveriges samlade tillgångar, jämfört med 9,6 procent i USA, skriver Cervenka. Miljardärernas förmögenhet motsvarar 49 procent av BNP, vilket är mer än i oligarkparadiset Ryssland (40 procent). De senaste 25 åren har Sverige fått drygt 500 nya miljardärer, samtidigt som våra politiker förklarat att det inte finns några pengar. Offentliga verksamheter utsätts för ständiga sparkrav.

Mot den bakgrunden blir det bisarrt att den viktigaste samhällsdebatten handlar om att folk inte håller god ton i sociala medier. Skribenter som försvarar den goda tonen har börjat påminna om det konservativa etablissemanget på Strindbergs tid. På den tiden var frågan varför underklassen envisades med att supa, slåss och stjäla – och svaret var att de helt enkelt var en sämre sorts människor.