Fördelen med Nietzsche är att han vågar erkänna för sig själv vad han tänker – och konsekvenserna av vad han redan har tänkt. Det är sällsyntare än man tror, även bland folk som har till yrke att tänka. Han uttrycker sig med andra ord inte som en akademiker. Han skriver inte ”föreställningen om gudsbegreppet är problematisk” – han skriver ”gud är död”.

I höstas avslutades ett 20-årigt arbete med att ge ut Friedrich Nietzsches samlade skrifter i svensk översättning på förlaget Symposion. Jag har skrivit en understreckare om den sist utgivna, nionde delen Efterlämnade anteckningar. (Översättningen omfattar tio band; del 10, som innehåller ett urval av hans brev utkom 2014.)

Läs understreckaren här: Det är missförstånden som gör Nietzsche farlig.

_____

Den verkliga behållningen med att läsa äldre texter handlar inte om att hitta sådant som jag håller med om. Äldre författare gör oss den stora tjänsten att bända loss oss från vår egen tid, eftersom de betraktar världen från andra utgångspunkter. När du återvänder från en sådan text ser samtiden lite främmande ut. Du delar inte längre de överenskommelser som gör att samtiden blir självklar – eller rentav osynlig. För att kunna tänka fritt och illojalt behöver du få en liten, papperstunn distans till din egen tid. I den effekten, inte i innehållet, ligger det subversiva hos en bok som Efterlämnade anteckningar.

”Mina skrifter är mycket bra försvarade”, konstaterar Nietzsche, som om han kunde förutse den kult som snart skulle uppstå kring honom. Den som läser hans böcker utan att förstå dem på rätt sätt kommer att avslöja sig själv. ”Ett litet raserianfall driver honom att häva ur sig sitt innersta och löjligaste”, säger han om sådana läsare, ”och vem vet inte vad som framkommer då!”

Bonusläsning: i Mänskligt, alltförmänskligt (1878) finns ett stycke där Nietzsche förutser en politiker av Hitlers sort, 50 år innan nazisterna kom till makten. Kärnan i populismen – den massmediala, spelade styrkan – fångar Nietzsche perfekt:

Massans store man. – Receptet på det som massan kallar en stor man är lätt att ge. Framförallt bör man erbjuda massan något den uppfattar som önskvärt, eller först intala den att det ena eller andra skulle vara önskvärt, och därefter ge den det. Men absolut inte genast: man bör kämpa sig till det med största möjliga ansträngning, eller ge en illusion av att kämpa sig till det. Massan måste få intrycket av en mäktig, ja oövervinnerlig viljestyrka; åtminstone en illusion av viljestyrka. Den starka viljan beundras av alla, eftersom ingen har den, och envar tänker att om han hade den skulle det inte längre finnas några gränser för honom och hans egoism. Visar det sig nu att en sådan stark vilja åstadkommer något som är önskvärt för massan, istället för att lyssna till sina egna begär, beundrar man den ännu en gång, och skattar sig lycklig. För övrigt bör han ha massans alla egenskaper: desto mindre skäms den inför honom och desto mer populär blir han. Alltså: han bör vara våldsbenägen, avundsjuk, exploaterande, intrigant, smickrande, inställsam, uppblåst, allt efter omständigheterna.

(Min översättning; originalet kan läsas här: Menschliches, Allzumenschliches, I:460)