Kanske har somliga läsare en föreställning om Peter Singer som något slags extrem miljö- och djurrättsaktivist. I sin nya bok En värld nu försvarar han WTO och kapitalismen – och slänger fram radikala idéer så nonchalant som om de inte var allvarligt menade. Helst av allt vill han stanna i seminarierummet och bråka med John Rawls.

Jag recenserar En värld nu i tidskriften Respons.

Det viktiga är inte vad en författare skriver om, utan hur han gör det. Hos Singer är steget från akuta problem till abstrakta tankeexperiment så kort att jag undrar om han överhuvudtaget är medveten om att han tar det. Först klimatpanik: andelen växthusgaser i atmosfären är högre än någonsin under de senaste 800 000 åren. Därefter: antag att det ligger en baby på spåret, och din enda möjlighet att rädda den är att lägga om en växel, så att spårvagnen istället förvandlar din älskade Bugatti till skrot. Mellan dessa båda resonemang går det fortare än i en skenande spårvagn, rent av fortare än i en Bugatti. De akuta problemen kopplas aldrig till några praktiska lösningar.