Jag recenserar John le Carrés postumt utgivna Silverview för UNT.
Det är förvånande att en nära 90-årig författares sista roman är så lätt, snabb, effektiv och närvarande (även om manuset har fått lite redaktörshjälp av hans son). Le Carré behöver inget våld och ingen stor dramatik för att inleda sin berättelse, bara en arg kvinna som ska överlämna ett brev en regnig dag, samt en excentrisk besökare i en bokhandel. Spänningen ligger inte i spionintrigen – som för övrigt inte kommer in i handlingen förrän efter en tredjedel av boken har gått. Den ligger i personporträtten och iakttagelseförmågan. Silverview är skriven av en författare som inte lever i det förflutna, som girigt suger i sig intryck av människor och miljöer.
.
Le Carré har en särskild blick för ironiskt avvikande detaljer. Nato-basens sandsäcksvärn, ”som av någon outgrundlig anledning var behängt med pappersgirlanger”. Den erfarne underrättelsechefen som får höra ordet ”täckhistoria” från en person långt under honom i hierarkin, och reagerar ”som om täckhistoria var ett nytt begrepp för honom, och ett ganska roligt sådant dessutom.”
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera